Dagen efter

Träffade honom igår och hade ett jättebra samtal. Moget, respektfullt och kärleksfullt. Ärligt. Naket. Sant. Rakt. Sårbart. Om varför. Om vad som var. Om hur vi är nu. Och tankar om sen.

Hade inte velat vara utan. Men det gör jätteont idag. Såklart. Smärtan över att se hur fint vi kan ha det tillsammans. Vi skrattade, hade bra samtal och fysisk närhet. Ögon, blickar, ömhet och kärlek. Omtanke. Respekt. Tårar. Kramar.

Den relation vi haft och känslorna i den bekräftades. De var ärliga. Och anledningen att det inte går är tydlig och gripbar. Och även om jag hade hoppats på andra vägar så respekterar jag hans ståndpunkt och tro på lösningar utanför ett oss. Han hade hellre fortsatt också om han trott det var en framkomlig väg.

Båda vill egentligen. Båda saknar. Det smärtar. Men det vill sig inte.

Och. Idag skulle vi åkt till Genève. På vår länge efterlängtade semester.
Jag behöver nog inte uttrycka hur ont det gör att sitta här på jobbet och sakna.

Inte det jag borde lyssna på just nu?

Lite musik i bakgrunden. Och orden skär som knivar.
Nånting i mig fastnar i det här tillståndet. För att jag inte ser nåt annat alternativ just nu.
Fastnar i att ömka och inte komma vidare. Veronica bidrar.

Snälla bli min


Jag kan inte prata med dig när du tittar bort
Snälla, ge mig två sekunder innan du ger upp
Kan vi inte vara nära bara en minut
Är det nu, nu som det tar slut


Fast du inte lyssnar vet jag att du hör ändå
Jag vill hinna säga allting innan jag ska gå
Älskling, vänta får jag bara sitta bredvid dig
Det var han som ville kyssa mig


Snälla bli min igen
Låt det va som i en film
Snälla bli min igen
Låt mig få kvar, ja, låt det va


Du tar bort min hand från din arm och flyttar bort
Ingenting jag säger spelar längre någon roll
Ställer mig i hallen tills jag fattar vad som hänt
Får jag ens ha kvar dig som min vän?


Knyter mina skor och går tillbaka in igen
Sitter här på sängen tills du ber mig att gå hem
Letar efter nåt att säga som kan ändra allt
Något mer än det jag redan sagt


Snälla bli min igen
Låt det va som i en film
Snälla bli min igen
Låt mig få kvar, låt det va

Som magneter

Så många gånger jag känt att jag måste bort.

Kom ihåg att jag inte gav upp på dig.

Jag hade kämpat på och provat olika sätt om du hade velat. Vill.

Skulle kunna tänka mig att göra den här separationen inom relationen om vi trodde att det var en möjlighet, att växa var för sig, göra sin egen resa, hitta de egna jagen, drivkrafterna. Bygga två pelare som står stabilt var för sig i stället för två som lutar mot varann. Som faller när den andre försvinner.

Jag hade kunnat börja om. Flytta isär igen. Ruta ett. Lära känna mig. Du dig. Hitta ett nytt oss.

Jag tror på att förändring är möjlig om viljan finns.

Nånting starkt håller oss samman. Fortfarande.
Du har varit en stor kärlek i mitt liv. Är.
Jag ser allt det fina härliga. (Allt det här, det här och det här. Och detta, det här och det här. Det här. Och det finns mer.)
Jag vet att det inte var allt. Det var definitivt inte allt.
Men alla svårigheter, allt krångel, obehagliga överraskningar till trots.
Kom ihåg att jag inte gav upp på dig.

Jag må ha gett upp mig själv.
Och det skulle vara min uppgift att hitta mig igen.
Är.

Älskar dig.

Nedbrytningstid

Hur gör man slut med någon när man egentligen vill vara tillsammans?

För att man hamnar i destruktiva banor. Triggar varandras dåliga sidor. Inte bygger tillit och förtroende.

När de flesta dagarna är underbara, man ser ett liv tillsammans, en framtid. Man planerar, köper bil, bokar resa, tänker sommar, bostad, barn.

När barnen älskar och funkar med.
När skratten fyller.

När kärleken är stark. När huden närheten doften känslorna intellektet utmaningarna betraktelserna samhörigheten... allt klickar i och bara funkar.

Men då orden viljan och handlingen inte spelar ihop.

När det svarta skapar smärta rädsla otillräcklighet osäkerhet ängslan ångest ilska och frustration. När murar och skam skapar avstånd. När ord blir hårda och skär.

När han faller flyr struntar i drar sig undan eller vädjar om uppmärksamhet går jag in i hans verklighet och väljer bort min. Jag tar på mig hans ångest. I stället för att välja mig själv satsar jag min energi på att läka honom. Tar ansvar för hans mående. Fast jag inte kan.

Jag ser att vi kan ha allt det vi vill ha. Vi behöver förändring för att nå dit. Han vill också. Men han tror inte på sig själv. Han rör sig inte ditåt. Han lägger inte en tillräcklig del av sin friska energi på att göra det han kan under de bra dagarna för att förebygga bort de dåliga. Han har alla verktyg. Men han gör inte det arbete som han måste ta ansvar för.

Jag klarar inte av att vara den jag bli i de här situationerna. Jag bryter ner mig själv. Jag anpassar mig och blir medberoende i hans problematik. Han agerar oförutsägbart och oberäknerligt. Jag vill inte vara rädd, känna mig bortvald, nedprioriterad, oattraktiv, kontrollerande och misstänksam. Jag vill vara trygg i våra känslor, kunna lita och inte känna misstro. Jag vill inte lägga all min energi och all fokus på honom. Jag vill inte varje dag gå omkring och undra över hans dagsform. Jag vill ta ansvar för min.

Samtidigt... Jag vill ju göra det här, jag vill ju att vi tar oss över hindren. Men jag ser inte att han gör det han behöver göra. Jag vill inte bara vara stöd i hans process. Jag vill vara tillsammans med en vuxen och ansvartagande man, som respekterar och värdesätter mig och oss.

Så vi kan lyfta varandra.

Hans spår är kvar på golvet

...men han är borta.

Han finns inte där. Jag hör hans röst men orden är inte hans. Jag hör honom säga saker som jag inte trodde fanns i honom. Mannen jag älskar har gått.

Han väljer. Bort. Mig. Oss. Han väljer annat. Han väljer hårt. Han väljer mur. Han klipper bort.
Jag får inte plats i honom. Just nu. Helt plötsligt.

Han säger att han just nu inte bryr sig om ifall han har en relation när han kommer hem. För hans hjärna är just nu ockuperad av andra saker. Jag är inte en av dem. 

Han säger att han inte lämnat mig, han använder bokstäverna j a g ä l s k a r d i g. Men det som möter mitt öra är bara bokstäver. De bildar inga ord. Ingen mening. Rösten är inte hans.

Jag hade honom här och nära och det var kärlek och starkt bara häromdagen. Vi har närmat och älskat och mött svårigheter och närmat mer och naket och sårbart mött och sett förstått och missförstått. Sårat och gjort kärlek. Läkt och älskat. 

Sen åkte han. Bort från stan. Och ut ur mitt liv. Han hävdar motsatsen. Tycker jag förvränger saker. Överreagerar. Kanske är det så. Men jag är i chock. Jag förstår inte vad det var som hände och när. När han inte längre kände att jag var värd. Att värna. Att respektera. Att bry sig om.

Han är hård och kall och den jag hör är inte han. Och jag kan inte längre utan en känsla av lögn tagga det här inlägget med MinO. Men han är fortfarande Han jag föll som en fura för.

Jag borde sova på det här och se den nya dagen an. 

Möta den. Öppen. 

Honom.

Jag älskar och vill. Men idag kände jag inte hans vilja. Alls.
Min kamp är över. Jag kan inte annat än att bara släppa nu. Och vill han ta upp. Så får han göra det.  

Hans val.

 * Gör! * 

Snurrtankar

Håller mig så från att skriva att jag saknar honom och längtar vill inte störa vara krävande vilja behöva bekräftelse pocka på hans uppmärksamhet jobbar med mina strategier känner att jag kan men det är svårt och läskigt och det skrämmer mig att han håller mig så kort och jag tänker massa tankar om att det betyder saker som jag inte har några bevis för utan jag försöker se att vi provar ett steg som ska leda åt rätt håll om vi lyckas hålla det såhär nu och det är nytt och läskigt och känns kallt och avigt att inte ha honom i min lur lite då och då för vi brukar alltid vara nära även när vi är långt bort saknad och smärta och styrka och påväg på samma gång.

Längtar och vill förstå att han tänker på mig även om det bara är helt kort men han vill inte ge mig det just nu han vill inte bli kontaktad det är tydligt när han säger vi hörs i morgon men jag kommer lämna privatmobilen på rummet och jag säger men den andra är med och han svarar ja men jag kommer inte att svara i den.

Lilla vill bli bekräftad för hon tänker att hon inte betyder allt det hon vill betyda om han inte bekräftar med tankar och ord men Stora vet att det nog kommer när allt är avslappnat och lagom mycket för honom för nu är det fullt upp och jag respekterar och håller mig tyst fast jag vill skriva att jag saknar längtar skriva hjärta på facebook. Men jag håller tyst.

Jag ÄR katastrof

Just nu är jag i ett panikliknande tillstånd. Eller i lugnet före stormen i alla fall.

Jag har som bokat in panik ikväll. Och samtidigt försöker jag styra upp hela min tillvaro så att jag inte ska hamna där. Jag är klok. Jag vet vad det är som händer. Jag har hjälp. Jag har redskap. Det finns planer. Det finns vägar. Jag vet det. Men när paniken kommer krypande så är det precis såhär

man är både en stor och en liten

och min stora kan inte trösta min lilla

min lilla behöver kontroll

min lilla får panik och då går stora på kafferast

stora litar. inte lilla.

stora går på rast när lilla behöver som mest hjälp


Jag har blivit illa sviken några gånger i livet, och inser att bristande tillit är ett av mina livsteman - som jag måste jobba med varje dag. Och just nu sätts min tillit på prov. Med en man som jag verkligen vill sätta all min tillit till.


Jag måste lita på mig själv för att klara av det.

Det mörka och svåra

Det jag knappt vågar beröra.

Igår halkade han av banan lite grann. Han försöker nog att inte göra så stor grej av det. Men det går ju inte att dölja helt. När han hamnar där så sover han bara. Drar sig undan och vill bara bort från världen.

Det gör så ont att höra honom säga hur mycket han vill fly undan från allt i livet. Att han egentligen aldrig känner sig lycklig. Att det är hans utgångspunkt i livet; att vara olycklig, deprimerad.

Samtidigt som han säger att han älskar mig. Saknar mig. Vill vara med mig. Att det är en lyx att få vara nära mig. Att jag är som en skänk från ovan. Och när vi ses är han alltid glad, rolig, kramig, skrattig, mysig.

Hur ska jag förhålla mig till detta känslomässigt?

Vetskapen om hans status får mig att fundera på om hans känslor för mig är riktiga. Och hur känns det i mig att han inte är lycklig när han är tillsammans med mig? Frågor som jag har svårt att möta. För jag vet inte om jag riktigt klarar av svaren på dem.

Är han bara "tacksam" att få vara med mig? Att jag "står ut" med honom? Tycker han inte att han förtjänar bättre? Säger han det han säger för att få mig att stanna kvar, för att han tror att det förväntas av honom?

Jag vet att jag inte kan göra honom lycklig. Det är inte heller en roll jag önskar. Han måste fixa det själv. Men det vore trevligt om jag kände att han ville vara med mig för att det är just mig han vill vara med. Och att jag inte är en medicin för honom.

Tumlar om

"Jag är stark säger du. Hur skulle du reagera på om jag sa att jag just nu satt i en park på vägen hemåt med svårt att andas?"

Detta var min söndagskväll. Jag alltså.
Förklaringen till detta var en sjukt omtumlande helg.
Alla känslor. I mängder.

Det är inte lätt att älska honom. Men jag gör det.
Och det är en resa. Ett äventyr. Ja, för oss båda.
Och vi upptäcker nytt i oss hela tiden. Och det som är bra är mycket mycket bra. Och det som skaver skaver mycket. Men det rör sig. Det är inte stilla. Det förändras. Och förvandlas.

I helgen har jag varit glad. Vi har myst. Vi har träffat hans vänner. Vi har haft trevligt. Ätit druckit kramats sjungit pratat sovit älskat skrattat.

I helgen har jag också gråtit. Varit förbannad och besviken. Försökt att agera och inte fly eller tystna. Mött det jobbiga. Varit rädd. Trott att det nu ska vara över mellan oss. Förstått. Förklarat. Försonats. Förenats. Förälskat. Varit mycket närmare. Ärligare. Naknare. Sett nya sidor hos honom. Sett hans mörker. Rädsla och mod. Fått stå där nära och bara vara, en kram en hand en trygg punkt. När han tog sig ur. Jag har varit stark. Varit glad. Skakat av mig.
Blivit ensam. Darrig. Svag. Kall.

Och vem som fångade upp mig när jag var där nere? Ja, det var kanske lite oväntat: exet.

Skaldjur.

Den här helgen har jag känt mig rejält förminskad.
Av en närstående.

Jag får höra saker som får mig att känna mig som fjorton, omyndig, oduglig, oförmögen, elak, manipulerad och upprörd.

Armslängd tänker jag. Det provocerar.
Bitterhet. Martyrskap. Skuldbeläggande. Förminskande.

Dräneras på energi. Hukar. Får en känsla av skuld i kroppen.
Blir deprimerad och stänger av. Bygger skydd runt mig. Ser bort. Fräser. Hugger.

Klart jag är part i detta också. Och säger och gör riktigt dumma saker. Men jag är just nu bara i behov av att få häva ur mig.

Jag förstår också hur det här påverkar mig i min relation till andra. Till män framför allt.
Jag tar såklart med mig beteenden härifrån. Icke önskvärda. Som jag ser mig använda, mot min vilja.
Som jag kommer behöva jobba med konstant. Men en smula medveten om dem i alla fall.

Jag behöver känna mig hel. Stark. Egen. Fri. Kapabel. Trygg. Lita på att jag är bra.

Jag vill inte bygga ett skal för att skydda mig. Jag vill att det räcker med en ryggrad.

Ett brev till dig

Jag är väldigt förtjust i dig, på så många sätt.
Tror och tänker att det finns sjukt mycket bra med dig. Är väldigt attraherad av dig. Tycker du är rolig, snäll, fin. En sjukt bra kille!

Vill hänga med dig. Göra saker. Vill sitta tyst med dig i soffan och dricka te en tisdagskväll. Laga mat, promenera, sjunga, lyssna på musik, knulla, skratta, gå ut, ha djupa, livliga och engagerande samtal. Tramsa. Brottas och slåss. Hitta på. Resa. Kan tänka mig dig i mitt liv. Allvarligt.

Jag tror att det finns massvis med bra i oss. Jag har massa tankar om dig och det du är i. Känner igen och vill säga.

Du säger att jag är så fokuserad. Och jag tänker väldigt mycket. Jag går igenom massa processer och du finns med i en del av dem. I mina tankar. Känslor. Men här finns också en väldig massa tvivel.

Borde jag lyssna på dig när du höjer ett varningens finger om dig själv?
Borde jag lyssna på dig när du säger att jag inte ska komma i stället för att bara åka dit?
Borde jag höra din tveksamhet lika högt som de orden jag vill höra?
Borde jag vara betänksam över hur jag befarar hamna i nåt slags Nu ska vi få Dig att må bra-projekt?
Borde jag verkligen hamna i nån jävla övertalningsmanöver här?
Borde jag inte bara se att den här killen helt enkelt inte är så intresserad av mig?
Borde jag inte fatta att du helt enkelt inte tänker hjälpa mig att styra det här skeppet framåt?

Å jag vet att jag riskerar hamna i att ta vad jag får.
Att jag sitter hela min barnfria vecka och hoppas på att du ska ta kontakt.
Att jag slutligen kontaktar dig. Får ett nej eller tveksamt ja till nåt.
Att jag blir glad när du går med på att träffa mig, trots att du inte visar nån entusiasm.
Att jag blir glad att få lite av din tid och din uppmärksamhet. Att leva i flera dagar på att du spontant tog min hand eller la dig i mitt knä. Även fast du ville bli av med mig sen.

Nej, fan... jag har varit här förut.

När jag reste mig och gick från dig så plötsligt var det i ett ögonblick av självrespekt, eller insikt: Han vill att jag ska gå. Han varnar mig. Han ligger naken mot min hud men vill inte mer. Vad har jag alls här att göra??  

Vilar

Har nu övergått i lugnarnermigfasen.
Vilket borde betyda att jag snart kommer ta kontakt och dra igång hjulet ett varv till.
Eller?

Inte min bästa gren

Jag är inge vidare bra i grenen "Förälskad". Det är som så korkat att jag liksom vill träffa den jag är förälskad i. Visst är det helt galet?

Jag verkar hamna i en loop som inte går att stänga av. Där jag inte förmår att sluta tänka på föremålet för min förälskelse.

Fast när vi är tillsammans så känns det bara skönt och bra. Och lite nervöst... pirrigt i magen... blygt...

Men sen, när vi sagt hej och gått åt olika håll, så...
verkar det som att jag tappar konceptet.

Loopen jag beskriver här är inget nytt. Jag har känt av den i flera relationer. Och det är ett mönster som jag försöker göra nåt åt. Ja, inte bara "försöker". Utan faktiskt FÖRSÖKER. Går i terapi igen, och där förekommer det som ett huvudfokus. Det och ett par saker som förmodligen ligger bakom mina relationsissues.

Work in progress...

Ps. Kafka lär ha sagt att "alla mänskliga misstag begås av otålighet". Det ligger nånting i det.

Påminnelse till ett svagt ögonblick

Han vill inte!
Han kan inte!
Han vågar inte!
Han tänker inte!
Han kommer inte!

Det blir inte!
/REPEAT/

Mantra detta gång på gång och KOM FAN IHÅG DET!!

Det finns inget som tyder på att han vill mig. Att han värnar oss. Att jag skulle vara den.

Det kommer bara bli jag som slår skallen i väggen igen och igen. DUMT DUMT DUMT!

Jag måste skita i det här!

Jag måste KLARA AV att kräva följande av någon jag ska lägga min energi på:

1. att han ska våga träffa mig. åtminstone ibland.
2. att man får någon form av svar på sina kontaktförsök.
3. att jag ska kunna vara mig själv. inte vara rädd för att vara för mycket eller fel.


Jag gråter just nu för en jävligt liten och förmodligen helt obetydlig grej som gör att jag inser att det här är för jävla jobbigt!

Jag kan stå ut med mycket, och kämpa och stångas och slåss mot en hel del. Men inte ensam. Det blir liksom ingenting då.

Disclaimer: Den här insikten kommer antagligen raderas ut om jag får minsta lilla bekräftelse från honom. För så svag är jag. För honom.

Cirkulera.

VILL honom! Men tror inte det är lönt.

Han blir bara stressad. Jag borde bara lägga ner, men jag vill inte.
Jag förstår inte hur vi skulle kunna bli nåt mer än att ses en gång i månaden, fyra timmar, på stan. Och hur skulle det kunna funka? Han får sånt påslag av mig, av tanken på oss. Skapar sån oro i honom.

Jag vill ju sova med honom. Jag vill åka hem till honom efter jobbet och fixa middag ihop. Jag vill gå i skogen med honom. Jag vill resa med honom. Höra honom sjunga när han går omkring och pysslar. Jag vill sitta nära och lukta honom i nacken. Hålla hans hand. Och en massa andra saker som vi pratat och fantiserat om tillsammans.

Jag vet att han haft relationer som varit så mycket mer än det här, men med mig verkar det inte vara aktuellt. Jag kan bara dra slutsatsen att det inte är mig han vill vara med. Helt enkelt. Jag borde läsa Dumpa honom igen och gå vidare.

Jag försöker tänka på annat, på andra, sysselsätta hjärnan, distrahera mig. Umgås. Försöka tänka bort honom. Men han är kvar som ett lager ovanpå allt hela tiden.

Jag är inte redo att släppa tanken på honom. Jag vill verkligen inte. 
Men släppa är det enda jag kan göra. Så får han komma om han vill. Om jag är kvar.

Det var inte jag!

Varje gång jag vänder ryggen till pågår det nånting lurt. Och varje gång förnekas det. Ingen gång lyssnas det. Aldrig lärs det om. Mammas ord struntas konsekvent i.

Det handlar om min femåring.

Hon tar alla chanser. Ingen ska försittas. Och aldrig aldrig aldrig tvättas några händer, eller kan hon gå och lägga sig eller gå upp utan att jag ska behöva tjata tjata och åter tjata.

Det ska ritas på väggar, golv eller möbler.
Det ska spolas vatten över hela badrummet.
Det ska rotas i mammas lådor med smink och smycken.
Det ska tas sönder, slarvas bort, användas upp, klippas sönder, sopas under mattan, gömmas bakom, skyllas ifrån. Det ska till att bli bråk och skrik, förnekelse och smäll i dörrar varje dag. Det ska rymmas, brytas mot tidigare överenskommelser och provoceras till skrik. Får hon ett nej ska det skrikas. Får hon inte ett ja lägger hon sig under sängen och ylar tills hon i bästa fall får. Allting är orättvist, och jag får aldrig en chans att förklara eller rätta till innan stormen är i full gång.

Jag står handfallen.
Jag blir utmattad.
Jag blir tre år själv.
Jag skriker och bråkar tillbaka.
Jag undrar hur det ska bli när hon blir tonåring!

Men hon är uppfinningsrik, hon tar alla chanser, hon rättar sig inte i ledet, hon är nyfiken och hon har ingen respekt för auktoriteter. Hon kommer kunna gå hur långt som helst, och förmodligen har roligt på vägen... Men jag som mamma.... kommer få många sömnlösa nätter. Koppel och GPS-sändare? Hur gör man??

Men hur mycket bråk det än blir vissa dagar så kryper vi alltid ner tillsammans, gosar och kramar, läser, pussas, visar att vi älskar varandra, säger förlåt och försöker lära oss.

Jag vill se glad ut

Inte bara såhär trött och bister

Och ifall nån tvivlade...

...så kan jag meddela att Nej, världen är inte rättvis!

Jamen grattis typ

Hurraa! Bröllopsdag idag va!
Ska dessutom hänga med exet under dagen eftersom det är familjepicknick på dagis och senare familjemiddag + uppträdande i sonens klass. Kan inte ens undvika att ses alltså...

Jag tror hela den här familjegrejen kommer kännas lite jobbig i magen. Alla vet numera också, och tittar kanske en extra gång, kanske till och med med huvudet på sned. Eller undviker att prata med mig/oss. Vi får väl se. Några av mina bästa vänner kommer ju vara med i skolan också, så det känns ändå rätt okej.

Och sen börjar ensamdagarna. Och eftersom jag avstyrt en hel del grejer är de rätt obokade. Och JU kommer resa bort torsdag-söndag dessutom, och det vet vi ju hur bra det gick sist! Måste aktivera mig!

Bokar av... tack o lov

Ställer in och ber om hjälp:
- Väggen avbokad (tror jag). Får bli en annan helg.
- Exet ställer upp med fix och grejer för onsdagen, mat, hänga med på utflykt och sånt dära
(men vill börja rådda om med mina semesterplaner och det känns sådär... när det bara är en endaste grej jag har inplanerad so far)
- Slipper vara med på styrelsemötet på torsdag.

Om jag har tur så kan jag få lite tid över att jobba, och som det verkar nu även ha lite luckor för att kunna göra nåt trevligt på onsdag och torsdag kväll.