Som magneter

Så många gånger jag känt att jag måste bort.

Kom ihåg att jag inte gav upp på dig.

Jag hade kämpat på och provat olika sätt om du hade velat. Vill.

Skulle kunna tänka mig att göra den här separationen inom relationen om vi trodde att det var en möjlighet, att växa var för sig, göra sin egen resa, hitta de egna jagen, drivkrafterna. Bygga två pelare som står stabilt var för sig i stället för två som lutar mot varann. Som faller när den andre försvinner.

Jag hade kunnat börja om. Flytta isär igen. Ruta ett. Lära känna mig. Du dig. Hitta ett nytt oss.

Jag tror på att förändring är möjlig om viljan finns.

Nånting starkt håller oss samman. Fortfarande.
Du har varit en stor kärlek i mitt liv. Är.
Jag ser allt det fina härliga. (Allt det här, det här och det här. Och detta, det här och det här. Det här. Och det finns mer.)
Jag vet att det inte var allt. Det var definitivt inte allt.
Men alla svårigheter, allt krångel, obehagliga överraskningar till trots.
Kom ihåg att jag inte gav upp på dig.

Jag må ha gett upp mig själv.
Och det skulle vara min uppgift att hitta mig igen.
Är.

Älskar dig.

Tumlar om

"Jag är stark säger du. Hur skulle du reagera på om jag sa att jag just nu satt i en park på vägen hemåt med svårt att andas?"

Detta var min söndagskväll. Jag alltså.
Förklaringen till detta var en sjukt omtumlande helg.
Alla känslor. I mängder.

Det är inte lätt att älska honom. Men jag gör det.
Och det är en resa. Ett äventyr. Ja, för oss båda.
Och vi upptäcker nytt i oss hela tiden. Och det som är bra är mycket mycket bra. Och det som skaver skaver mycket. Men det rör sig. Det är inte stilla. Det förändras. Och förvandlas.

I helgen har jag varit glad. Vi har myst. Vi har träffat hans vänner. Vi har haft trevligt. Ätit druckit kramats sjungit pratat sovit älskat skrattat.

I helgen har jag också gråtit. Varit förbannad och besviken. Försökt att agera och inte fly eller tystna. Mött det jobbiga. Varit rädd. Trott att det nu ska vara över mellan oss. Förstått. Förklarat. Försonats. Förenats. Förälskat. Varit mycket närmare. Ärligare. Naknare. Sett nya sidor hos honom. Sett hans mörker. Rädsla och mod. Fått stå där nära och bara vara, en kram en hand en trygg punkt. När han tog sig ur. Jag har varit stark. Varit glad. Skakat av mig.
Blivit ensam. Darrig. Svag. Kall.

Och vem som fångade upp mig när jag var där nere? Ja, det var kanske lite oväntat: exet.

Sockerdricka

Jag är kär i honom.

I natt, i skydd av mörkret fick han höra att.
Jag tror. Nej jag vet.
Att det jag hittills sett av dig. Känt. Tycker mig kunna ana.
Älskar jag.

Under täcket kokar jag. Varje natt. Som ett värmeverk säger han. Han skulle kunna lägga sig i vardagsrummet och ändå värmas av mig. Fjärrvärme säger han. Kärlek säger jag.

Idag bubblar det i min mage. I mina ben. I min skalle. Jag vill hem nu nu nu nu nu. För när jag kommer hem väntar han där. Han är som sockerdricka i mig.

Ett brev till dig

Jag är väldigt förtjust i dig, på så många sätt.
Tror och tänker att det finns sjukt mycket bra med dig. Är väldigt attraherad av dig. Tycker du är rolig, snäll, fin. En sjukt bra kille!

Vill hänga med dig. Göra saker. Vill sitta tyst med dig i soffan och dricka te en tisdagskväll. Laga mat, promenera, sjunga, lyssna på musik, knulla, skratta, gå ut, ha djupa, livliga och engagerande samtal. Tramsa. Brottas och slåss. Hitta på. Resa. Kan tänka mig dig i mitt liv. Allvarligt.

Jag tror att det finns massvis med bra i oss. Jag har massa tankar om dig och det du är i. Känner igen och vill säga.

Du säger att jag är så fokuserad. Och jag tänker väldigt mycket. Jag går igenom massa processer och du finns med i en del av dem. I mina tankar. Känslor. Men här finns också en väldig massa tvivel.

Borde jag lyssna på dig när du höjer ett varningens finger om dig själv?
Borde jag lyssna på dig när du säger att jag inte ska komma i stället för att bara åka dit?
Borde jag höra din tveksamhet lika högt som de orden jag vill höra?
Borde jag vara betänksam över hur jag befarar hamna i nåt slags Nu ska vi få Dig att må bra-projekt?
Borde jag verkligen hamna i nån jävla övertalningsmanöver här?
Borde jag inte bara se att den här killen helt enkelt inte är så intresserad av mig?
Borde jag inte fatta att du helt enkelt inte tänker hjälpa mig att styra det här skeppet framåt?

Å jag vet att jag riskerar hamna i att ta vad jag får.
Att jag sitter hela min barnfria vecka och hoppas på att du ska ta kontakt.
Att jag slutligen kontaktar dig. Får ett nej eller tveksamt ja till nåt.
Att jag blir glad när du går med på att träffa mig, trots att du inte visar nån entusiasm.
Att jag blir glad att få lite av din tid och din uppmärksamhet. Att leva i flera dagar på att du spontant tog min hand eller la dig i mitt knä. Även fast du ville bli av med mig sen.

Nej, fan... jag har varit här förut.

När jag reste mig och gick från dig så plötsligt var det i ett ögonblick av självrespekt, eller insikt: Han vill att jag ska gå. Han varnar mig. Han ligger naken mot min hud men vill inte mer. Vad har jag alls här att göra??  

Cirkulera.

VILL honom! Men tror inte det är lönt.

Han blir bara stressad. Jag borde bara lägga ner, men jag vill inte.
Jag förstår inte hur vi skulle kunna bli nåt mer än att ses en gång i månaden, fyra timmar, på stan. Och hur skulle det kunna funka? Han får sånt påslag av mig, av tanken på oss. Skapar sån oro i honom.

Jag vill ju sova med honom. Jag vill åka hem till honom efter jobbet och fixa middag ihop. Jag vill gå i skogen med honom. Jag vill resa med honom. Höra honom sjunga när han går omkring och pysslar. Jag vill sitta nära och lukta honom i nacken. Hålla hans hand. Och en massa andra saker som vi pratat och fantiserat om tillsammans.

Jag vet att han haft relationer som varit så mycket mer än det här, men med mig verkar det inte vara aktuellt. Jag kan bara dra slutsatsen att det inte är mig han vill vara med. Helt enkelt. Jag borde läsa Dumpa honom igen och gå vidare.

Jag försöker tänka på annat, på andra, sysselsätta hjärnan, distrahera mig. Umgås. Försöka tänka bort honom. Men han är kvar som ett lager ovanpå allt hela tiden.

Jag är inte redo att släppa tanken på honom. Jag vill verkligen inte. 
Men släppa är det enda jag kan göra. Så får han komma om han vill. Om jag är kvar.

Det var inte jag!

Varje gång jag vänder ryggen till pågår det nånting lurt. Och varje gång förnekas det. Ingen gång lyssnas det. Aldrig lärs det om. Mammas ord struntas konsekvent i.

Det handlar om min femåring.

Hon tar alla chanser. Ingen ska försittas. Och aldrig aldrig aldrig tvättas några händer, eller kan hon gå och lägga sig eller gå upp utan att jag ska behöva tjata tjata och åter tjata.

Det ska ritas på väggar, golv eller möbler.
Det ska spolas vatten över hela badrummet.
Det ska rotas i mammas lådor med smink och smycken.
Det ska tas sönder, slarvas bort, användas upp, klippas sönder, sopas under mattan, gömmas bakom, skyllas ifrån. Det ska till att bli bråk och skrik, förnekelse och smäll i dörrar varje dag. Det ska rymmas, brytas mot tidigare överenskommelser och provoceras till skrik. Får hon ett nej ska det skrikas. Får hon inte ett ja lägger hon sig under sängen och ylar tills hon i bästa fall får. Allting är orättvist, och jag får aldrig en chans att förklara eller rätta till innan stormen är i full gång.

Jag står handfallen.
Jag blir utmattad.
Jag blir tre år själv.
Jag skriker och bråkar tillbaka.
Jag undrar hur det ska bli när hon blir tonåring!

Men hon är uppfinningsrik, hon tar alla chanser, hon rättar sig inte i ledet, hon är nyfiken och hon har ingen respekt för auktoriteter. Hon kommer kunna gå hur långt som helst, och förmodligen har roligt på vägen... Men jag som mamma.... kommer få många sömnlösa nätter. Koppel och GPS-sändare? Hur gör man??

Men hur mycket bråk det än blir vissa dagar så kryper vi alltid ner tillsammans, gosar och kramar, läser, pussas, visar att vi älskar varandra, säger förlåt och försöker lära oss.

Mmmm....

Alltså...
Try it, you'll love it!

Häng

Sol. Rosévin. Hängmatta.
Check!

Mitt morgonbesök.

Min solstråle. Sängvärmare. Sjusovare.

Aprilhumör

Men är det inte en härlig morgon?
Det är sol, fredag, lön på kontot.
Det är god frukost, kaffe, promenad i solen, bra musik i lurarna.
Det är utvilad, nyfiken, längtande och lite nöjd.

Mitt humör är som vädret i april... Det växlar.
Hoppas på en stabilare varmfront i maj. 

Man tackar!

Fick skjuts hem från jobbet.
Fick hjälp av två av de bästa att tömma vinboxen hemma.
Fick åka taxi till stan i regnet.
Fick god mat och mer vin.
Fick höra två asbra band.
Fick öl och mer vin.
Fick åka taxi hem igen.
Fick som jag ville.
Fick vakna ihop med nån.
Fick som jag ville en gång till.
Fick tyvärr inte stanna kvar i sängen.
Fick lite baksmälla.
Fick kaffe och macka på väg till jobbet.

Sol

Musik
Promenad
Ett mail
Aska
Ett bra besked
Mat
och nu kaffe i solen

har förändrat den här dagen en smula

Ett hjärta att beskåda?

Jag berättar när jag är sårad, när det svider i mitt hjärta, hur jag gråter, har ångest, förtvivlan. Hur mycket jag avskyr mig själv, visar mina dåliga sidor, redogör för mina ärenden hos terapeuten, skriker ut min frustration, längtan, önskan att vara nära, att ha nån som tar på mig, saknar mig, älskar mig. Jag använder bloggen som en förlängning av min hjärna, som ett terapirum, som en bekräftelse, reflektion, som en kanal för kontakt, som en vädjan efter kärlek, som ett öppet brev till alla, som ett riktat brev till någon. I bloggen ryms nästan allt som är jag, en alldeles vidöppen ärlighet. Tankar som ocensurerat hälls ut på tangenterna.

Jag skriver som mest när jag har ont. När det smärtar och svider, kliar och river. När jag går runt i cirklar och inte kan. När jag känner mig ensam, ledsen, förvirrad, sårad. Men också när jag vill dela med mig av glädje, värme, lust och önskningar.

Ibland kommer dock dagar då jag känner mig förhindrad att skriva det som rör sig i mig. När jag inser att det kanske inte är smart att skriva ner det som surrar i mitt huvud. För att det i vissa lägen handlar om folk som också läser. Eller att det jag skriver kan förvirra eller möjligen såra nån av er. Eller förvisso glädja, men allt vill man kanske inte delge hela församlingen...

Blir jag omnämnd på en annan blogg blir jag i regel mycket smickrad. I de flesta fall känns det fantastiskt att det finns nån där ute som sänder mig en tanke, ett par ord, ibland en länk, eller ett budskap som bara jag uppfattar. Det känns som bekräftelse. Gör mig glad. Men ibland smärtar det till av saker jag läser också.

Att omnämnas på ett sätt som känns för mycket eller för lite, eller fel. Att känna att man inte är/var så stort inslag i någons liv som man föreställt sig. Eller se hur andra glittrar mot varandra i offentlighetens ljus. Eller läsa om hur de man älskar eller saknar finns i andras liv. Och då brottas jag med min osäkerhet, min känsla av att bli bortvald och förminskar mitt eget värde.

Och ifrågasätter emellanåt den här formen av offentlig ventilering.

När jag känner att jag inte kan berätta om de tankar av uppskattning, lust, kärlek, förvirring, svartsjuka och osäkerhet som dyker upp i mig. I vissa lägen så tystnar jag, eller går in i att skriva om trivialiteter. Sorterar tankar, låter dammet lägga sig... skriver i stora svep, mycket generella termer eller kodade budskap. För jag kan inte ljuga. Men jag vet att ärlighet som serveras i fel form, eller vid fel tid, eller utan finess kan skada, skrämma bort och förvirra.

Just nu är det lite så. Och det smärtar.
Det är bra saker jag vill skriva. Mest. Men några jobbiga. Och några tankar som skruvar till mitt huvud. Och förvirring. Definitioner. Rädslor. Osäkerhet. Flykt och önskan om närhet.

Kan jag ens skriva såhär luddigt utan att skapa oordning i livet?

Med beröm godkänt

Bra dag - och helg! Och än är den inte slut...
Vaknade med ett leende, pigg, i princip frisk och utan baksmälla!

På med joggingskorna och ut i solen. Rask promenad in till stan med en polare. Shoppade det som stod på listan över måsten: skor till barnen (på ren chansning), födelsedagspresenter till stora som fyller 10 i veckan. Sen blev det såklart en fika med en summering av helgens aktiviteter. Promenad hela vägen hem igen. Stekande hett på balkongen, så kaffe, och sen även ett glas vin i solen. Klockan tre fick jag i mitt lätt maniska huvud idén att åka till IKEA och köpa balkongmöbler. Sagt och gjort, en timme senare står jag här och skruvar.

Nu har jag två stolar och ett bord till balkongen, och passade på att köpa en hylla till vardagsrummet också. Allt är nu även monterat och klart.

Den här helgen har fyllt mig med positiv energi, och det tackar man ju inte nej till!
Har varit social, roat mig på olika sätt, träffat trevliga människor, vilat en smula, fått en del praktiskt uträttat, blivit glatt överraskad och fått lite motion!

Summa cum laude!
;-)

Singelvingel

Utgång med JU. Fasen vilken kul kväll!

Vi gick in i singelrollen, började med rosa bubbel, en flaska som blev till två... vinglade in på "singelmingel" - man måste ju kolla vad det är! Men vi kunde inte annat än titta på varandra och fnittra, drog ett glas bubbel till, pratade inte med någon annan, men konstaterade att vi var sjukt mycket snyggare och roligare än alla andra tjejer där och drog vidare. Hetsåt fingerfoods och drack spritdrinkar på Strand, röjde loss till Club Killersbandet och konstaterade att vi här var sjukt mycket äldre och framfusigare än alla andra tjejerna... ;-)

Nej, faktum är, det var skitkul, vi surrade med massa trevliga människor, drack ett par läskiga drinkar, dansade loss, tog för stor plats tror jag, för de yngre tjejerna tittade snett på mig när jag dansade ut lite öl för en av dem. Blev plåtade till nåt klädmärke. Råkade hamna i samtal med en kille jag surrat med (och visst ratat) på match.com i januari. Och hans polare, som senare var på väg in i vår taxi för nattligt sällskap, men nä...

Avslutade med att hetsäta rostmackor i mitt turkosa kök innan vi satte punkt för kvällen för att invänta baksmällan.

ME and JU

Trots att vi ses och/eller hörs flera gånger om dagen som ett nyförälskat par så har vi väldigt sällan gått UT tillsammans. Och väldigt sällan, faktiskt aldrig, varit singlar samtidigt. Men nu på fredag hoppas jag vi äntligen kommer iväg ut ME and JU!

Det vankas after work, det vankas Club... och det vankas bakislördag.

(Sen har jag stora förhoppningar om en söndagsaktivitet också... Skulle göra helgen komplett!)

Domesticering

Ett kli i hela kroppen. För något som finns där under huden. Kryper omkring. Går inte att klia. Nånting man vill ta tag i. Göra konkret. Bli verkligt. Känna på. Titta på.

En tanke som surrar runt i huvet. Rastlöst. Vill fästa vid något. Vill hitta en plats. Vill näras, växa. Lite vill ha mer. Kemiskt beroende av kicken. Kittlet. Bekräftelsen.

En rastlöshet. Den är alltid där. Den är jag. Och den står just nu och hoppar upp och ner, springer i cirklar, klättrar.

Ingen ro.

En fot som rycker lite. Tankar måste stillas med musik, samtal, promenader eller sömn. En lite högre puls. Nerv.

Signaler triggar. Av. Eller på.
Springa. Eller stanna. Alla system påslagna.

Jag kämpar med mig själv. Jag lyssnar. Lär. Gillar. Det är inte obehagligt. Jag välkomnar. Vill forma. Hitta plats för.

Tämja det här djuret som hälsar på, bara en smula, så jag kan ha det kvar i mig. Så det kan bo i mig. Inte bara hälsa på ibland och vara för vilt för att domesticera.

Obs! Det är inte tjejen i filmen som har skrivit brevet

Recappat min gamla blogg en smula, och ja, det har hänt grejer. Vissa av de inlägg jag skrev i december känns väldigt avlägsna. Den panik jag hade, den frustration, den känsla av att inte höra hemma nånstans, den var så tryckande... Nu har jag för det mesta en annan känsla. Befinner mig kanske i lite lyckliga omständigheter just nu, men hoppas och tror att jag tagit mig upp och ur det svåraste, i alla fall en smula. Kan titta tillbaka på mina inlägg och känna att det i många fall är ett stort avstånd mellan mig och den kvinna som skrivit texten.

Jag minns och läser om hur jobbigt det var
- innan och i samband med beslutet
- efter beslutet
- innan jag hittade lgh och flyttade
- under packningen då man lade ett helt liv i lådor
- en sista kväll, åsså vare slut...
- flytten
- den uppslitande sista tiden tillsammans
- de första ensamma helgerna, behoven därikring
- allt som bara förändrades, folk som bara försvinner, jorå
- barnens ångest och utspel, som mest kom hos mig
- makens tystnad och frånvaro, och andra jobbiga beteenden
- om första singelveckorna, om rädslan för ensamheten, saknaden av barnen
- om osäkerheten på mig själv, och längtan efter nåt
- om hur jag bara tröttnade
- tröstsex med maken - hur smart var det?
- om hur jag gjorde mig illa på annan man ett tag, och hur jag även kastade mig in i
en kort (tröst-)relation, som var för tidigt och helt fel - kan jag undvika att hamna i en liknande situation igen?

Sammanfattningsvis var nov/dec i ett state of total confusion och ångest där varje liten bit bara var hemsk och allt väckte obehag och illamående, januari en månad av ups and downs, hetsbloggande, desperat längtan och frustration, februari kantad av nyorientering och begynnande ro, och samtidigt energi och i mars började det ljusna, på olika sätt och vis. Många goda saker har bidragit till detta. Har identifierat problemområden. Terapin har kickat in, jag har tagit tag i jobbiga samtal, börjat ta plats och säga ifrån, har kunnat slappna av i mig själv, hittat nya intressanta och i vissa fall fantastiska människor att bekanta mig med (om än lite svajjigt ibland). Och sen har ju solen kommit tillbaka!

(den gamla bloggen är numera bakom lösen, men maila mig om ni vill läsa...)

Syndar...

Och njuter av det!!

Luv

Oavsett man i min säng eller ej, så har jag ett leende på läpparna.
Och det känns bra.

Jag har nog i kanske fyra veckors tid mått betydligt bättre än på länge. Nånting har vänt. Jag har kommit över nånting, passerat en gräns, eller klivit upp ett trappsteg. Och tagit tag i saker, vågat, orkat med, fixat till. Känt mig starkare, snyggare och säkrare på mig själv. Inte varje dag, men oftare.

Jag vet att jag kommer halka tillbaks ibland, kanske till och med mycket, men just nu känns det bra och jag vill bara dela med mig av det. Och jag hoppas verkligen att jag får behålla den här känslan ett tag.


Men det finns ett par personer i min omgivning som emellanåt har det väldigt svårt. Som har mycket att gå igenom. Av olika slag. Känslor att bearbeta, faser att ta sig igenom. Som behöver hitta strategier och former för att jobba med det svåra. Eller hitta rätt kontakter för att lära och finna vägar. Och jag vill och önskar att jag kunde vara till mer hjälp, men i vissa fall står det utanför min makt. Och i andra sammanhang har jag bara inte kompetensen att kunna hjälpa. För jag vet bara inte hur.

Jag vill krama om och hålla i och visa att och lyfta bort ur det jobbiga. För att det inte är rättvist. För att jag inte vill se dem gå igenom det svåra. Och jag räcker inte till. Men ni, mina två kära, underbara, nära... Vad jag kan göra är att finnas, vara, lyssna och skratta. Kramas, hålla handen, prata hela natten, trösta, gråta, älska. Inte för att jag känner mig manad att, eller borde utan för att jag av hela mitt hjärta VILL!

Jag tänker på er. Ofta. Hela tiden nästan faktiskt.
Och varje gång det plingar till i telefonen blir jag glad och varm i hela mig. Glöm inte det!