Livet står inte still...

1. Jag går ner i vikt och jag tränar
2. Jag försöker ta hand om mig själv.
3. Jag lär mig om medberoende. Inser att jag varit det hela mitt liv. Till och från.
4. Jobbar med mer energi på jobbet. Men den är inte stabil.
5. Går hos en jättebra terapeut. Själv och ibland tillsammans med honom.
6. Vi har stormat och konfliktat och separerat och ångrat och funderat och just nu vaggar vi oss i vissheten om att vi inget vet och att inga garantier finns. Vi jobbar med oss själva och försöker att inte bara klippa och avsluta utan att veta varför vi gör det. Och kanske det inte behövs. Det blir vi varse.
7. Jag litar. På mig. På honom. På livet. Med mycket möda och stort besvär. Men jag försöker.
8. Ikväll ska jag träffa en klok och stark tjej som jag vet kommer skaka om skallen på mig.
9. I morgon ska jag träffa en annan härlig tjej som jag känner varmt för.
10. Till helgen fyller sonen år och då får jag krama barnen trots att det är pappavecka.
11. Till helgen - på kalaset - kommer jag nog träffa hans nya för första gången sen den kvällen då de inledde sin relation.

För övrigt försöker jag andas. Ta det lugnt. Klappa på mig själv.

Nedbrytningstid

Hur gör man slut med någon när man egentligen vill vara tillsammans?

För att man hamnar i destruktiva banor. Triggar varandras dåliga sidor. Inte bygger tillit och förtroende.

När de flesta dagarna är underbara, man ser ett liv tillsammans, en framtid. Man planerar, köper bil, bokar resa, tänker sommar, bostad, barn.

När barnen älskar och funkar med.
När skratten fyller.

När kärleken är stark. När huden närheten doften känslorna intellektet utmaningarna betraktelserna samhörigheten... allt klickar i och bara funkar.

Men då orden viljan och handlingen inte spelar ihop.

När det svarta skapar smärta rädsla otillräcklighet osäkerhet ängslan ångest ilska och frustration. När murar och skam skapar avstånd. När ord blir hårda och skär.

När han faller flyr struntar i drar sig undan eller vädjar om uppmärksamhet går jag in i hans verklighet och väljer bort min. Jag tar på mig hans ångest. I stället för att välja mig själv satsar jag min energi på att läka honom. Tar ansvar för hans mående. Fast jag inte kan.

Jag ser att vi kan ha allt det vi vill ha. Vi behöver förändring för att nå dit. Han vill också. Men han tror inte på sig själv. Han rör sig inte ditåt. Han lägger inte en tillräcklig del av sin friska energi på att göra det han kan under de bra dagarna för att förebygga bort de dåliga. Han har alla verktyg. Men han gör inte det arbete som han måste ta ansvar för.

Jag klarar inte av att vara den jag bli i de här situationerna. Jag bryter ner mig själv. Jag anpassar mig och blir medberoende i hans problematik. Han agerar oförutsägbart och oberäknerligt. Jag vill inte vara rädd, känna mig bortvald, nedprioriterad, oattraktiv, kontrollerande och misstänksam. Jag vill vara trygg i våra känslor, kunna lita och inte känna misstro. Jag vill inte lägga all min energi och all fokus på honom. Jag vill inte varje dag gå omkring och undra över hans dagsform. Jag vill ta ansvar för min.

Samtidigt... Jag vill ju göra det här, jag vill ju att vi tar oss över hindren. Men jag ser inte att han gör det han behöver göra. Jag vill inte bara vara stöd i hans process. Jag vill vara tillsammans med en vuxen och ansvartagande man, som respekterar och värdesätter mig och oss.

Så vi kan lyfta varandra.

Snurrtankar

Håller mig så från att skriva att jag saknar honom och längtar vill inte störa vara krävande vilja behöva bekräftelse pocka på hans uppmärksamhet jobbar med mina strategier känner att jag kan men det är svårt och läskigt och det skrämmer mig att han håller mig så kort och jag tänker massa tankar om att det betyder saker som jag inte har några bevis för utan jag försöker se att vi provar ett steg som ska leda åt rätt håll om vi lyckas hålla det såhär nu och det är nytt och läskigt och känns kallt och avigt att inte ha honom i min lur lite då och då för vi brukar alltid vara nära även när vi är långt bort saknad och smärta och styrka och påväg på samma gång.

Längtar och vill förstå att han tänker på mig även om det bara är helt kort men han vill inte ge mig det just nu han vill inte bli kontaktad det är tydligt när han säger vi hörs i morgon men jag kommer lämna privatmobilen på rummet och jag säger men den andra är med och han svarar ja men jag kommer inte att svara i den.

Lilla vill bli bekräftad för hon tänker att hon inte betyder allt det hon vill betyda om han inte bekräftar med tankar och ord men Stora vet att det nog kommer när allt är avslappnat och lagom mycket för honom för nu är det fullt upp och jag respekterar och håller mig tyst fast jag vill skriva att jag saknar längtar skriva hjärta på facebook. Men jag håller tyst.