Fire walk with me

Rustad för valborg.

Fredagsrapport

- har jobbat väldigt dåligt idag (som ni nog anar)
- har dessvärre inte halvdag
- men slutar om en halvtimme
- känner mig på väg att bli förkyld... fan
- har en sjuk son som antagligen kommer skeppas över under kvällen, och ska snart hämta en förhoppningsvis frisk dotter
- får se om det blir elden ikväll eller om vi softar hemma med film och snask
- lyssnar på Familjen, Verve och Massive attack idag. På repeat.
- har promenerat över söders höjder på lunchen och ätit gott på Babylon
- saknar och längtar efter någon
- känner mig tom, manisk, galen och frustrerad i ett, underbart va?

Folk undrar kanske

Gör ni ingenting utan varandra, ME and JU...?

Och svaret på den frågan är nä... eller helst inte va? Men jag vet ett par saker som vi inte gör tillsammans. Alltså men i övrigt... ;-)

Skönt att man slipper vara ensam...

Om jag vill ha en trevlig kväll kan jag bara svara på meddelandet på Skype som sexysearch2010 just skickade!

And more...

Men nu får det räcka.
Ja, vespan var min. Och nej, den finns inte kvar i min ägo. Men ja det vore kul att köra igen. Men först måste jag bara ta mc-kort.

Förr, Förrare, Förrast

Tack till Peter för inspirationen!
Ut ur skämslådan med de gamla synderna... ;-)
Nu pratar vi Förr, Förrare, Förrast... De värsta frisyrerna finns inte dokumenterade tyvärr... (hos mig i alla fall)

Den längst ner till höger brukade ibland också stå rakt upp (snaggat på sidorna, lång lugg).
(Visst ser jag glad ut?)

Jo, det känns nu igen...

Att jag kommer gå ut i solen på lunchen och gråta.
Och jag vet fan inte varför.

Bara en känsla

Saturday come slow

Också så jävla bra! Älskar Damons röst.

Kan inte jag få gå hem nu bara. Jag gör ingen nytta här...

Fundering

Varför känns det som att jag går omkring och är full hela tiden?

Går i cirklar

Vill bli fångad, räddad, hämtad
Tagen till ett annat sammanhang
En annan plats
En famn, en trygghet
Det kommer bli bra

OK, alla låtar piggar inte upp

Man ser det från månen, helvetet och jorden...

Men väldigt bra...

Synsk. Cynisk. Cynsk?

Har haft en konstig känsla av att veta vad som kommer ske de närmsta dagarna

Jag visste att veckan skulle bli som den blev. Genom drömmar och genom känslan i magen. Inget jag tänkt ut och planerat för. Bara sett. Och blivit.

På förhand kände jag att ett möte inte skulle bli av. Och att ett par andra skulle ske. Att någon skulle höra av sig, och att en annan skulle tystna. Att telefonen skulle ringa när den gjorde. Att jag skulle krocka med någon som valde att inte stanna. Att någon skulle tappa bort mig.

Men vad som händer härnäst har jag ingen aning om.

Den här veckan har jag nästan känt mig förberedd på saker.
Annars är allt oklart, inget är konstant. Man bygger en känsla kring något. Det rasar. Man vet fan aldrig.
Men vad ska man göra?

Känns tomt och jobbigt.

Fredagsvemodig. Men lyssnar på Familjen, och det piggar upp lite.

Tom

Den här helgen känns helt tom. Eller jag känner mig tom. Barnhelg, fast vet inte ens hur det blir med den saken då stora har kräkts hela natten hos exet.

Inga planer. Inga kära möten. Lite tomt i själen.

Solnedregn

Och årets första åska!

Och tre indianer

Eller säger man "Native Americans"? Hur som helst klev de just in. I full fjäderskrud, jeans och collegetröja.

Sticker ut lite bland de vanliga kostymerna.

Kanske ett grepp man ska satsa på för att synas...?

Kostymkonferens

Gratis mat, massa kaffe, byta visitkort yada yada... får man gå hem snart?

Nä, det är faktiskt både viktigt och väldigt intressant. Men vi kan väl säga att jag inte är på bästa mingelhumör. Sitter mest still och lyssnar, och pysslar med dejtingmanicken vi alla fått.

Men här kan jag också lära mig hur vi ska kunna rädda världen. Bara en sån sak!

Ja men det blev ju en kväll igår med

Men uppe och studsar (nästan) i alla fall. Och så har vi AW på jobbet senare. Well well...

Nu hade jag gärna kramats

Det känns tomt och tyst här. :-(

Jag kunde visst...

...lura ut nån. En stund iaf.

Jag ser möjligheter...

Är på konferens och har fått en cool gadget runt halsen. I denna lagras alla deltagares kontaktuppgifter, m foto, programmet, karta över lokalen, IM/mail-funktion, radar som scannar vilka som är nära mig och ger all info om dem. Jag kan söka bland alla deltagare och markera dem jag vill träffa och så vibrerar dosan när denne går förbi och då vet jag redan vad jag kan börja prata om! Fatta potentialen! Sätt såna här i händerna på folk en fredagskväll på valfritt hak... ;-)

Ensamhetsångest

Utan barn. Avbokad frukost, avbokad dejt. :-(

Lutar åt ensamkväll om jag inte kan lura med nån ut på ett glas vin. Vissa dagar är det tungt att vara ensam. Alltid svårast efter barnen har flyttat ut.

Men jag ska inte klaga... Det är en dag i morgon också...

(Krya på resp. nästa gång väcker jag!)

En annan vy

Onsdagen börjar här

No biggie

Känns både stort och obetydligt på samma gång. Att visa sig.

Jag valde väg. Och istället för att kliva bort från bloggandet så blev det helt om.

Många olika saker har fått mig att tvivla, tveka, att hålla tyst, att ångra, att fundera över vem jag skriver för och varför. Och min vanliga strategi hade varit att ge upp och sudda ut mig. Kliva ur det krångliga helt.

Men i enlighet med syftet med mitt skrivande så stannar jag kvar. För det finns en som mår bättre när jag skriver, det finns en som jag behöver prioritera, vara sann mot och inte överge.

Och det är hon på bilden.

WTF

C YA

Ja, nä men det finns väl inget mer att tillägga dårå...

http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/dagens-rocky-25-april.2671

gno datt....

Har under kvällen blivit lite lugnad, lite oroad, lite road, lite kramad och nu får det vara slut för idag. För jag skriver snett.

Försökte betala räkningar och prata om sex samtidigt. Så jag undrar var mina pengar hamnar den här månaden...

Stadspromenad.

I sju timmar. Flera mil denna helg. Terapi.

Får ut tankarna ur hjärnan, ner i kroppen, förankas i magen, brusar i armar och ben. Klarnar. Vädras. Sorteras. Blir mig.

Skogspromenad. Hitta vilse?

Framför mig en mörk och lite svårgenomtränglig skog.
Lockad att försöka ta mig igenom.
För nyfiken för att avstå.

Snårigt... River mig på armen. Anar att det finns nåt där på andra sidan. Något skymtar. En plats jag vill försöka ta mig till. Som jag vill lära känna bättre. Ett ställe jag skulle kunna trivas på.

Men jag måste hitta vägen in och igenom. Och jag hittar den inte på egen hand. I stället går jag här och vankar. Kikar in. Letar efter rätt ingång. Ruskar lite i de närmaste träden. Hittar ett spår. Går på det. Men sen blir det stopp.

Vilse.
Vänta, kämpa vidare eller gå tillbaka samma väg jag kom in...?

Lick it up!

Me, gene, ben & Jerry.

Tre timmars promenad.

Jävlar vilken snygg rumpa jag kommer få! Nån dag...

Men hur tänker exet?

Klockan tio en av mina barnfria lördagar vill han komma förbi och hämta en grej till ungarna. Jag hade inte ens tänkt tanken att göra motsvarande... Liksom, nu är jag både vaken, inte så bakis, ensam och nästan påklädd, men hade det varit som i torsdags morse hade det liksom varit annorlunda.

Jooo, en sak till. När han var här, så skrev vi under papprena. Äntligen! Nu är det klart. Den 24 april dårå. Hmm... faktiskt på dagen fem månader efter vi bestämde oss. Så lång tid tog det. Men en kram, lite fniss, lite underligt högtidligt snudd på "ska du inte ta ett foto på det här nu" (när jag skrev under), och sen hejdå.

Hejdå.

Ps. Jag sätter inte etiketten Det jobbiga på det här inlägget. Notera det!

Vädring

Ja, jag vädrar ju känslor och funderingar... men inte alltid till det bästa. Nu går jag ut i solen och vädrar mig själv i stället. Bjudlunch på Malmen. Kanske ett nytt spännande samarbete. Och sen bubbel på jobbet på eftermiddagen. Ska nog gå att ta sig igenom även den här dagen.

Aarrgh!

Dåliga sidor som poppar upp... och som jag inte lyckas bromsa innan de börjar leva sitt eget liv.

Förbannad på mig själv för att de får utrymme. De är inte en del av den jag vill vara.

Aprilhumör

Men är det inte en härlig morgon?
Det är sol, fredag, lön på kontot.
Det är god frukost, kaffe, promenad i solen, bra musik i lurarna.
Det är utvilad, nyfiken, längtande och lite nöjd.

Mitt humör är som vädret i april... Det växlar.
Hoppas på en stabilare varmfront i maj. 

Fångvaktare får nån annan vara

En blogg jag ofta känner igen mig i, är den här. Idag kände jag att just de här raderna passade så bra in i mina funderingar.

"Åter igen retar jag mig…
Hur de ”fina” människorna anser att folk som skiljer sig för lätt…. Och går sen åratal i terapi, håller skenet upp och är så präktiga. Mår skit, stannar sin utveckling, hämmar barnen. Biter ihop, för man skall ju hålla ihop. Biter ihop tills den grad att man till slut är en urlakad skugga av sig själv.

Att skilja sig är INGET någon gör frivilligt påstår jag. Jag tror på skilsmässa, likt abort. Då emellanåt måste man få trycka på ångra knappen. Erkänna att man inte kommer vidare, och sluta straffa sig själv. Ge sig en chans till lycka i det liv man har. Och ja, jag tror även på livslång kärlek och att barn gör en förbannat komplett och är bland det klokaste en människa kan göra."

Ofta är det så när jag länkar till er andra, att det känns som ni utvecklat vidare en tanke jag grunnat på, och då kan jag ju bara länka istället, och därmed bespara mig just den tanken... ;-)

Fast jag tar gärna och drar tanken ett varv i mitt liv och färgar den med mina erfarenheter. Jag tror också på livslång (eller halvlång i alla fall) kärlek och det är jättetrist när man inser att den man trodde VAR just den man skulle spendera framtiden med inte delade samma världsbild. Jättefuckingtrist. Men från att känna så och sen ge upp allt för att man till varje pris måste få det att funka. Det köper jag inte. Självklart tycker jag att man måste kämpa, ge varandra en chans, se varandra ordentligt. Samtala och vidta åtgärder. Men om man ständigt hamnar i samma hjulspår, återkommer till samma lera/ilska/destruktiva mönster (vad det nu handlar om) så tycker jag att man måste våga. Släppa. Jag tror man måste tillåta sig själv och den man lever med att få känna lycka. Och oavsett om det handlar om mig eller den jag lever med - om han tror sig bli lyckligare i ett annat liv - så får vi acceptera det och släppa taget. Jag trodde inte jag skulle skriva det här så snart inpå det att jag själv blev lämnad alldeles för lättvindigt... och där är jag inte klar med min egen bearbetning av situationen. Där smärtar det fortfarande mycket. Men principen håller jag med om!

Relationen får inte kännas som ett fängelse.
Mating in captivity är ju även ett problem bland djuren...
Och fångvaktare är det sista jag skulle vilja vara i min relation.

Musik som inte precis lättar upp...

http://open.spotify.com/track/2I8YbnYuug1DrVTUkCjzWV

...

Cause all these friends of mine
Would like to think that
They've found the one.
But tell me that with us it's different,
Tell me that we've just begun.

Someone's going home alone again tonight.
A quiet drive back
To a cold house down the road.
With nobody left to fight,
And no one to hold you tight.
Someone's going home alone again tonight.

Ibland undrar jag om jag kanske borde byta spellista... ;)

What goes up...

Varför ska det kännas så tungt och jobbigt nu då??
Kanske en reaktion på att man haft det helt strålande i några timmar.
Gravitation?

Behöver att nån plockar upp mig ikväll.
Och då menar jag i humöret...

Torsdagslåg

Finns ingen som helst anledning. Annat än att det är den vanliga förvirringen om min plats på jorden när jag inte längre har barnen. Känner mig ensam och utan tillhörighet. Klump i magen. Vill att nån ska finnas där när jag kommer hem och bara låta mig kura hos. En arm runt. Värme. Jag vill inte vara ute och ränna för att känna mig bekräftad och för att få sällskap. Vill inte hamna på krogen varje dag för att slippa vara ensam. Och framför allt orkar jag inte vara den som alltid fixar. Nu vill jag bli ledd och omhändertagen. Det brukar jag aldrig känna.

Det är min torsdagskänsla.
Det kan också vara vädret. Baksmällan. Hormonerna.

Man tackar!

Fick skjuts hem från jobbet.
Fick hjälp av två av de bästa att tömma vinboxen hemma.
Fick åka taxi till stan i regnet.
Fick god mat och mer vin.
Fick höra två asbra band.
Fick öl och mer vin.
Fick åka taxi hem igen.
Fick som jag ville.
Fick vakna ihop med nån.
Fick som jag ville en gång till.
Fick tyvärr inte stanna kvar i sängen.
Fick lite baksmälla.
Fick kaffe och macka på väg till jobbet.

Nedräkning

Ett möte till idag.
Sen hemgång...

Ordning i ledet.

Jag är "frisk" nu.
Så ni kan slappna av.

Jag. Är. Så. Skruvad.

Så skruvad, så skruvad, så skruvad!
Och jag vet en som VERKLIGEN kan skriva under på det, ju...!
Man inser ibland att man inte. är. helt. frisk.

Jag har åtminstone fått ett av århundradets skratt.
Och en helt sjuk, alternativ världsbild att fundera över.

Vem är du egentligen?? Och när började hela det här skruvade???

Are we playing tricks with our minds!?!? The GAME??

Snälla, vilken är min diagnos?? JUUUU!!!!

(och nej jag har inte tagit nåt...)

Låtlista. Helt enkelt.

Last call
C'mere
Calm me down
Stop making speeches
Why
Play the game
Pace is the trick
Rabbit heart
Closing in
Like coming home
You're speaking my language
It's just begun
In this light and on this evening
I feel it all
No brakes
Obsession
I hope that i don't fall in love with you
Trouble sleeping
Save me
If all else fails
Wake up
First train home
Rest my chemistry

Personbevis

Ändamål: skilsmässa

Is i magen.

Nu har jag fyra opublicerade utkast här.
Fyra sätt att ge mig i kast med det som upptar mina tankar.
Men inget känns rätt just nu. Det surrar för mycket i skallen.

Så jag väntar.

Onsdag =

Delårsrapport

Om jag skulle till att göra mig en halvårsrecension* av det separerade livet så måste jag säga:

Över förväntan!

På plussidan:
- sjukt mycket roligare aktiviteter
- mer fart och fläkt i livet
- mer dynamik (ups AND downs)
- känner att jag lever...
- träffar mycket mer folk
- skrattar mycket mer
- trivs asbra där jag bor
- det flyter på väldigt bra med barnen
- har en hygglig relation med exet
- har träffat nya skitbra människor
- haft bättre, och mer spännande sex än på ett tag (fast inte så ofta...)
- lär mig massor om mig själv
- gör massa saker som jag aldrig trodde jag skulle göra
- blir överrumplad, överraskad och utmanad
- får mycket mer bekräftelse för att jag är en kul/snygg/klok/intressant tjej
- ensamtid kan vara väldigt skönt
- flera som stöttar, kramar, peppar och läker mig
- lite mer fokuserad som mamma
- växer och klarar mer på egen hand än jag föreställde mig
- vågar mycket mer
- kan släppa lite på kontrollen
- tror jag till och med har blivit roligare att vara med
- barnen får många andra extraföräldrar som gör att de växer och blir tryggare
- barnen får mer egentid med både mamma och pappa

På minussidan:
- självklart inte optimalt för barnen, det är ju det största minuset
- måste vara aktiv för att ha sällskap i vardagen
- ensamtid kan vara väldigt ensamt
- mer dynamik (ups AND downs)
- vänner som försvinner (men kanske kommer tillbaks...)
- sämre ekonomi och mer beroende av jobbet
- inget regelbundet sex, gos, hud och närhet... (men hur bra var det med den saken på slutet?)
- senare nätter och lite mer slarv med jobbet...
- fortfarande djupa dalar i humöret
- triggar fortfarande på småsaker med exet och det runt omkring
- gör massa saker som jag aldrig trodde jag skulle göra
- ingen som självklart tar hand om barnen när man inte orkar eller måste göra annat
- ingen att bara ha vardagstråkigt mys med
- ingen självklar att spendera semestrar och annan ledig tid med

Skrev i november om mina farhågor och rädslor för ensamheten:

Ingen som kokar tevatten till mig på morgonen, påminner om att flingorna är slut, glömmer barnens vantar på dagis, tar varannan VAB-dag, ingen som pysslar och stökar omkring i lägenheten och ger den där känslan av närvaro, tillhörighet, ingen som berättar om sina tråkiga powerpointpresentationer på jobbet, ingen som man kan diskutera aktuella frågor med vid middagsbordet, eller se scrubs och whale wars tillsammans med i sängen på kvällen, med en kopp te och mörk choklad. Ingen som skickar mess under dagen och frågar om praktiska saker, ingen som säger att han saknar eller vill nåt, eller undrar när jag kommer hem.

... och jag inser nu att det mesta av det där klarar jag ju alldeles utmärkt utan honom. Vanorna har förändrats och jag har fyllt tiden med nya saker, ny kärlek, nya rutiner och vanor, andra som pysslar och stökar, som jag kan diskutera spännande saker med, dricka te (vin) och äta choklad med, skicka mess med under dagen, som säger att de saknar mig, eller VILL nåt, eller undrar när jag kommer (över). Powerpoint, glömda vantar och det andra kan jag klara mig fint utan. TV har jag nästan slutat med. Ja, det ska vara det där med frukost dårå... Kanske kan få hjälp med det nån gång framöver?? ;-)

Och pyssla om vid sjukdom... Köpa piggelin vid halsont och bädda ner.

* Sex månader sen "Jag gör slut" (på chatten för er som minns...). Fyra månader sen flytten.

(Tillägg för dem som eventuellt undrar: Saknar hon inte barnen? Självklart, men inte så det är så plågsamt. Vi bor så nära, och ses ibland i alla fall. Och har så korta perioder ifrån varandra. Men klart jag är bedrövad över att halva mina barns uppväxt kommer spenderas utan mig.)

Shift

F3
Alt + F4
F1
Ctrl + Alt + Del

Back. Up.

Bra med en beredskap runt hörnet.
Bra med saknade som visar sig.

Bra med nätverk, kontakt, omstart och backup.

Sol

Musik
Promenad
Ett mail
Aska
Ett bra besked
Mat
och nu kaffe i solen

har förändrat den här dagen en smula

Yes!

"På grund av problemen med flygen måste styrelsemötet ställas in. Vi kommer snarast försöka hitta en ny tid."

Ett test.

Det känns inte jättekul att gå upp vissa dagar. Idag var en sån dag. Jag har saker som hopar sig på jobbet och KAN inte vara hemma mer. Men natten var dålig och jag har en förkylning som bråkar. Borde verkligen inte vara här... Men men... Bara att göra ett morgonbesök på apoteket och ta tjuren vid hornen.

Sitter här och tittar på skärmen. Och högarna. Den här veckan är verkligen ett test för mig. På jobbet, i livet... Det händer så mycket och jag måste hitta en bra strategi. Jag måste ta reda på saker, göra rätt saker, vägval, hårt slit och mod! Och på onsdag ska jag stå framför styrelsen och presentera något som jag är mycket tveksam till. Och det känns inte inte inte bra. Högst negativt...

Men jag gör det. Jag måste. Med en klump i halsen. Och ont i magen.

Men... tar jag mig bara fram till onsdag eftermiddag så blir allt bättre. För på onsdag har jag passerat hindren på jobbet (oavsett resultat) och ser fram emot belöningen.

Tåget har gått nu..

sömntåget alltså.

Började precis varva ner efter ha vridit på mig i en halvtimme med rusande tankar. Började känna hur blinkningarna sakta blev tyngre, hur kroppen började sjunka djupare ner i madrassen.

Då ringer en jävla klocka i dotterns rum. Upp fort som fasen, snubbla in, hitta klockjäveln utan att tända, fort ut ur rummet, hur stänger man av skiten??? in på toa tända, aj ljust, och högt ljud, och fattar fortfarande inte var knappen sitter. Fick tyst på den tillslut.

ligger nu här m hjärtklappning... och håller tummarna för att barnen inte vaknade... jag behöver sömnen. Men just nu känns det som att det tåget har gått...

Fina fina

E.T.? Eller en son

Lite rädd...

När min femåriga dotter ritat den hära... "först var det mamma, sen blev det en ko, sen mamma, sen en trollkarl..."

Jajamen!

Ikväll behöver jag sällskap

Min blogg blir nu en kontaktannons. "Ensam förvirrad kvinna söker..."

Ikväll behöver jag ett vuxet samtal. Jag vill förklara, fråga, höra, undra, svara, bubbla, lära mig, skratta eller gråta.

Men jag har barnen här. Och jobbar i morgon (om jag orkar...).

Hoppas det finns en varm själ därute som vill hålla om mig ikväll.
På det däringa nätet...

Aviga och räta

jag inser att jag uttrycker mig kryptiskt, och att vissa säkert undrar vad som pågår och vad problemet är...
och jag ska försöka hitta ett sätt att ge nån slags rätsida på det här aviga nån dag

jag funderar verkligen på det

Är man skruvad när man bloggar i badet??

men alltså
läget är okej m mig

för er som undrat vill jag bara svara - jag är inte deppig, sur, neggig eller besviken på nån eller något

bara fundersam
och tillbakalutat betraktande

sjukdom och hormonella svängningar kan ju påverka humöret också
ok, plus lite yttre omständigheter också

Lo batt

Nu har jag masat mig ut på en kort promenad, fikat med barnen i solen på uteservering. Masat mig hem igen, och ska nu banne mig inte göra mer nytta alls den här helgen.

Nu blir det bad.
Sen får vi se.

I reject your reality...

Lever i bloggen, på mailen, på facebook, på twitter, på skype, på msn, i mobilen, över SMS.
Skickar upp mitt liv i bitar.

Ser statusrader och blogginlägg i de händelser som sker i verkligheten och i de ord som sägs.
Ser dagens bild och man lägger ut.
Redigerat och friserat, även om avsikten är transparens.

Bilden av mig. Vem jag är. Motsvarar det verkligheten?
Jag lägger ju sällan det sunkiga, det ostädade, det otvättade, det färglösa. Jag beskriver ju sällan hur vi äter djupfrysta fiskpinnar till middag. Eller vilka knäppa tankar som leker i min hjärna ibland.

Det blir det som funkar i text och bild. Det som är tydligt. Det som är lite mer packeterbart, som går att relatera till.


Och man gillar och man bekräftar och man känner igen och det bubblar till och man längtar. Och man fördjupar, och hörs mer, blir privat. Och man blir vän, och man blir förtjust, och man blir mer än förtjust, och man blir förvirrad, sårad, svartsjuk, älskad, ratad, hyllad, sågad. Och vissa kvällar sitter man med fyra chattfönster uppe, i olika trådar. I tröst med vännen, i småprat med grannen mitt över, i djupa diskussioner med en bloggare och i trams och fnitter med en annan.

Men man sitter fan ensam hemma i alla fall.

Och när det är så lätt att skicka ett hej online så känns tystnaden emellanåt så oerhört jobbig.


Om online vore IRL hade jag haft 18 besök här hemma, bara hittills idag, men åtskilliga hundra senaste månaden. Fyra vänner som stod och knuffade på mig, gång efter annan. Ett tiotal som jag (nästan) aldrig träffat som varje dag delgav mig sina innersta känslor. Långväga besök flera gånger i veckan. 545 olästa brev på hallgolvet, fått tre-fyra flirtar om dagen från okända män, varit klar med min skilsmässa och redan fått ett nytt frieri - från en tjej... Och haft en handfull som följer mig runt och lyssnar när jag säger vad jag gör, på 140 tecken.


Men vad är vad?
Ibland har jag svårt att veta om den virtuella kontakten är bäst som virtuell, om de fysiska mötena gör att det blir bättre eller sämre, om jag blir mer eller mindre social tack vare alla de möjliga kontakterna. Vilken verklighet är mest verklig? En onlinerelation - finns den i verkligheten? Vad menar jag ens med verkligheten?

Om jag vore lite mer som Markus hade jag kanske tänkt igenom vad jag ville med det här inlägget innan jag la ut det... men nu är det bara som en enda röra. Ingen röd tråd. Ingen riktning...

Och just idag kanske det speglar det som Är Jag. Bilden av Mig.

Finns IRL?

Ibland så finns Det där med sån kraft att jag inte kan värja mig. Och sen är Det bara borta. Jag vet att det inte är så.

Men det känns tomt.

Och jag undrar om allt nog var en dröm i alla fall.

Team

Har varit ett bra team med exet idag. Firat en tioåring med familjefrukost, och senare släktkalas. Exets syskon, föräldrar, syskonbarn plus min familj och ett par vänner, i min lägenhet, för första gången i det nya livet.

Och det gick bra! Inget alls kändes jobbigt, utan som vanligt, i ett nytt sammanhang. Exet hjälpte med tårtorna, handling och fix. Flöt på och det bjöds även på ett par skratt. Team som sagt. Bra att det funkade.

Sonen säger att det var den bästa födelsedagen (dvs presenter...) ever! Oavsett, ett betyg som får mig att känna mig glad, och lite hoppfull för framtida samarbeten.

Dinner for two

Jag och en tioårig son

På begäran

Ja, grädden halkade lite... hoppas ingen märker.

Fixar kalas

och dör en smula...

Ett hjärta att beskåda?

Jag berättar när jag är sårad, när det svider i mitt hjärta, hur jag gråter, har ångest, förtvivlan. Hur mycket jag avskyr mig själv, visar mina dåliga sidor, redogör för mina ärenden hos terapeuten, skriker ut min frustration, längtan, önskan att vara nära, att ha nån som tar på mig, saknar mig, älskar mig. Jag använder bloggen som en förlängning av min hjärna, som ett terapirum, som en bekräftelse, reflektion, som en kanal för kontakt, som en vädjan efter kärlek, som ett öppet brev till alla, som ett riktat brev till någon. I bloggen ryms nästan allt som är jag, en alldeles vidöppen ärlighet. Tankar som ocensurerat hälls ut på tangenterna.

Jag skriver som mest när jag har ont. När det smärtar och svider, kliar och river. När jag går runt i cirklar och inte kan. När jag känner mig ensam, ledsen, förvirrad, sårad. Men också när jag vill dela med mig av glädje, värme, lust och önskningar.

Ibland kommer dock dagar då jag känner mig förhindrad att skriva det som rör sig i mig. När jag inser att det kanske inte är smart att skriva ner det som surrar i mitt huvud. För att det i vissa lägen handlar om folk som också läser. Eller att det jag skriver kan förvirra eller möjligen såra nån av er. Eller förvisso glädja, men allt vill man kanske inte delge hela församlingen...

Blir jag omnämnd på en annan blogg blir jag i regel mycket smickrad. I de flesta fall känns det fantastiskt att det finns nån där ute som sänder mig en tanke, ett par ord, ibland en länk, eller ett budskap som bara jag uppfattar. Det känns som bekräftelse. Gör mig glad. Men ibland smärtar det till av saker jag läser också.

Att omnämnas på ett sätt som känns för mycket eller för lite, eller fel. Att känna att man inte är/var så stort inslag i någons liv som man föreställt sig. Eller se hur andra glittrar mot varandra i offentlighetens ljus. Eller läsa om hur de man älskar eller saknar finns i andras liv. Och då brottas jag med min osäkerhet, min känsla av att bli bortvald och förminskar mitt eget värde.

Och ifrågasätter emellanåt den här formen av offentlig ventilering.

När jag känner att jag inte kan berätta om de tankar av uppskattning, lust, kärlek, förvirring, svartsjuka och osäkerhet som dyker upp i mig. I vissa lägen så tystnar jag, eller går in i att skriva om trivialiteter. Sorterar tankar, låter dammet lägga sig... skriver i stora svep, mycket generella termer eller kodade budskap. För jag kan inte ljuga. Men jag vet att ärlighet som serveras i fel form, eller vid fel tid, eller utan finess kan skada, skrämma bort och förvirra.

Just nu är det lite så. Och det smärtar.
Det är bra saker jag vill skriva. Mest. Men några jobbiga. Och några tankar som skruvar till mitt huvud. Och förvirring. Definitioner. Rädslor. Osäkerhet. Flykt och önskan om närhet.

Kan jag ens skriva såhär luddigt utan att skapa oordning i livet?

Daytime TV sucks...

Har släpat mig till soffan, ätit lite frukost. Jaha... sen då?
Tv-utbudet på dagtid är ju inte det roligaste.

Nån som vill chatta?? :-D

Sjuk

Vafan...

Operation granskning

Kikar på mina inte helt nyrakade ben, som är bleka, torra och med diverse blåmärken. Man är ju inte till sin fördel precis...

Det här måste man ju göra nåt åt. Såhär vill man ju inte visa upp sig...

Om man nu skulle göra det vill säga.


Får trösta mig med att jag har skitsnygga... eehm... handleder?

Stökigt

Ibland går det inte att få fatt i sitt inlägg. Behoven att skriva finns. Men hjärnan sorterar fortfarande, och det är kanske bäst att vänta tills dammet lagt sig och man ser var alla delar hamnade.

Jaha...

Vad ska man skriva en dag som denna???

Sliding doors

Ibland kan jag fundera över vad som hade hänt om jag hade "tvingat" mitt ex att stanna kvar och försöka en vända till. Hur hade verkligheten sett ut om vi/jag gjort ett annat val på vägen?

Vid ett tillfälle i höstas/vintras sa jag att jag egentligen borde kunna kräva av honom efter elva år att han inte bara skulle släppa och gå, för att han var tveksam eller sugen på nåt annat... Att jag borde kunnat övertyga honom att vi skulle kämpa tillsammans. Vi pratade om det. Han höll med mig. Att ja, det borde jag definitivt kunna "kräva".

Men det gjorde jag ju såklart inte.

För även om vi kanske skulle kunnat fortsätta ha en relation efter det så hade det nog varit förenat med mycket smärta. För hur kul hade det varit att stanna kvar i en relation med någon som stannar pga krav och inte av vilja, eller av kärlek? Som längtar efter, tänker på, funderar över nån annan. Jag skulle aldrig kunna släppa tanken på det. Det skulle alltid finnas där. Och hur skulle det gå med tilliten? Skulle jag nånsin kunnat slappna av och förvissa mig om att han inte satt uppe på nätterna och skickade längtansfulla mail till henne, "åkte på konferenser" med henne, eller om plinget han fick i telefonen var från henne?

Jag hade inte kunnat vara den som "tvingade" in honom i en relation han egentligen vill ur. I hopp om att han längre fram kanske skulle inse att han gjort rätt val i att stanna. Vi hade kanske kunnat kämpa på med en polerad yta mot omgivningen, med vår vardag, med semestrar, aktiviteter osv, men vi skulle nog hamna i en destruktiv loop, med misstänksamhet, bitterhet och sorg i hjärtat. Och undrat om det var såhär det verkligen var menat att vi skulle leva.

Jag vet inte... men jag tror inte det hade varit bra för oss om vi valt den vägen. Inte på det viset. Inte i den situationen, där och då. För, kanske jag ändå är en romantiker i vissa avseenden, men jag vill nog ändå bygga en relation på kärleken.

Och jag har skrivit det förut, att för mig är kärlek en färskvara.
Jag vill bli älskad, och vald, idag.

Som ett brev på posten...

...så hörde exmaken av sig (slump?) och ville fika/luncha.

Tog upp alla praktiska grejer om barnen, pratade födelsedag, semester, överlämning, barnens utveckling, funderingar osv. Precis innan vi skulle bryta upp tog jag upp ämnet "papprena". Och vi har båda skrivit ut och fyllt i dem visade det sig. Så tajmade även efter månader isär... lite sorgligt faktiskt. Mötet avslutades med en varm kram, en glad men samtidigt ledsen blick, en liten klump i halsen, men en rätt okej känsla. Känslan kommer av det lite vemodiga i avslutet, och i känslan av att vi har rätt så trevligt när vi ses och pratar numera (oftast), och av att vi är så synkade. Until the bitter end... Men pappren fylls alltså i och skickas in i dagarna. Och vi ska ha ett avslutande samtal hos familjerådgivaren. Som vi sagt tidigare.

Ett lapptäcke

Ååå så trött jag var igår. Jobb i 120, springa hem tidigt, hämta barn, snabbmat på stan, aikidoträning, hem med trötta barn, somna i badet, natta, kura på soffan i tankar och funderingar över var man är och vad som händer. Några stillsamma chattar med vänner och grannar. Cougar Town. Te. Choklad. Sova.

- - -

Igår fick jag ett långt, långt mail med förklaringar och ursäkter från "Mr Right Now". När han inser att jag klivit ur på allvar inser han att han inte alltid behandlat mig snyggt. Och att han skriver såhär hör inte till vanligheterna. Ett axplock:

"Jag tänkte ta på mig en skuld."
"Där kan jag bara be om förlåtelse. Det är utom all respekt för dig!"
"Du är en glad och bra person. Det ska inte hända att folk beter sig på dåligt sätt mot dig."
"Jag kan bara ber om ursäkt för den senaste händelsen och säga att det var oförskämt av mig."
"Jag vill inte bränna broar, men jag tycks ha gjort det lite smått ändå."

Det känns väldigt omvänt att få denna typ av mail numera. Mail som jag för några månader sen hade drabbats väldigt starkt av känslomässigt. Men som just nu mest får mig att känna mig lite skyldig till att jag bara klippte. Fast så många gånger som jag haft ont i magen över honom så känns det ändå skönt att få höra att han känner nåt kring det. Ett slags erkännande... För vad det nu är värt såhär i efterhand. Känner mig dock verkligen - för första gången - förvissad om att jag faktiskt är färdig med känslorna för honom.

- - -

Sen är det exmaken som tycks hålla sig borta av nån anledning. Vet inte vad för jobbiga saker han grubblar över. Men att vara tyst mot mig och försvinna när det är nåt svårt han egentligen vill ta upp är lite hans stil, så jag kan väl vänta mig en surdeg endera dagen.

Det blir så jobbigt när det inte går att få nån kontinuitet med barnen. Att överlämningarna förblir tysta (vi lämnar via dagis/skola) och okommenterade. Att man inte får höra nånting om vad barnen är i för tankar, processer, vilka saker som fattas, vad som vill göras, vad som planeras... Hur sjutton ska vi få det här att funka om han går under jorden? Och varför ska det vara på mitt ansvar att få ordning på den här delen av vår relation också?

Jag blir bitter. Cynisk. Och tvär. Min tolerans är inte så hög när det gäller honom, längre.
Inte roliga sidor. Dränerar mig på energi.
 
- - -

När och hur ska man ta upp det där pappret med exet när man liksom aldrig ses eller hörs?

- - -

Funderar kring sommaren. Semestern. Som kommer bli nästa stora annorlunda grej. Att inte ha nån att bara vara med. Har ingen aning om hur jag ska göra med barnen och egentid, vilka veckor eller var. Jo, en resa inplanerad - och det ska bli kul! ME & JU och elva(?) andra, vuxna och barn i ett hus i Skåne.


- - -

Barnfri i två kvällar nu. Tämligen oplanerade. Och möjligen öppen för förslag.

- - -

Känner mig lite som det här inlägget... Som ett lapptäcke.

Tisdagstrött

Nä, nu vart det tungt. Mätt. Trött. För mycket i mailen. För lite roligheter. För lite kaffe. Lite "vafan...." på några områden. En flängig kväll framför mig.

Pick me up! * needy *

Män, sex, marknadsföring, spontanshopping - what else is there?

Jag började dagen med att läsa ett inlägg som slog an en nerv... känner såväl igen mig... (ang. män)

Ena dagen känns det som om jag inte vill ta i någon knappt med tång, och nästa dag längtar jag efter MINST en och gärna flera. Den ena dagen är jag kall och dissar allt och alla, den andra dagen kan någon få mig aldeles varm inombords.
...
Det känns som jag följer samma mönster vad gäller män och attraktion som jag gjorde när jag var 15. Jag känner mig fortfarande lika emotionellt omogen som då, och framförallt lika socialt handikappad som då.

I mitt fall kanske för att jag faktiskt var typ 16 sist jag var singel. I alla fall längre än ett par månader. Jag pendlar mellan att bygga murar och skydda mig från att komma nära, och att helt vidöppet släppa in i mitt innersta. Och har jag en man framför mig, och det väl kommer till kritan så känner jag mig inte alls så kaxig som jag gärna vill framstå som, "All in" och allt. Det är bara marknadsföring...

Jag suger gärna åt mig bekräftelse från olika håll, skojar, pratar, raljerar om sex, men jag hoppar inte gärna i säng med första bästa snygga. Jag vet att jag inte gör det, för jag har faktiskt haft chansen. Och det är så skönt att veta att man KAN säga nej, och att man faktiskt har möjligheten att säga nej. Att man inte måste bara för att slippa kliet under huden. Att den man har sex med inte bara är "enda chansen" utan faktiskt någon man VILL ha sex med.

Men jag försöker ta mig ur mina gamla invanda mönster. Försöker se bortom mina föreställningar. Bortom mina egna begränsningar, fördomar och förväntningar. För om jag bara skulle leta efter vad jag tror är rätt för mig, nån som på alla sätt faller inom ramarna - hur skulle jag då kunna bli överraskad??

Det är ungefär lika spännande som när man handlar på nätet. Man kommer sällan hem med den där helt otippade men fantastiska grejen man annars snubblade över i mittgången. Den där som man varje gång man tittar på den blir lite extra glad över att man hittat...

Replik

Ja, en helt vanlig dag på jobbet... (nä, inte just idag men som ett genomsnittligt exempel).

Måndagsstatus

Har tvättstugan, ett utlånat barn, ett datorspelande barn, mat i magen, sol i ögonen, små vita hårstrån i soffan, träningsvärk, kaffesug, chokladsug, damm på golvet/skärmen/tvn/möblerna, skitiga fönster, disk att ta hand om, en obokad kväll, ledsna blommor, en deklaration att skicka in, nya balkongmöbler, en tom bokhylla, en exmake som beter sig märkligt, en blankett för påskrift, inget vettigt att skriva om.

Och en rätt okej känsla i magen.

DV_163.pdf

Nä men vad väntar jag på...?

I morgon skriver jag ut pappren. Hur länge ska han vänta? De enda anledningar jag kan tänka mig är felriktad omtanke, tankspriddhet/för mycket att göra eller konflikträdsla. Men vafaan... Dags att ta tag i och avsluta det som ska avslutas kanske?

Kollade in min gamla blogg och ser att jag skrev den 11 januari:

Dokumenthanteraren
Väntar fortfarande på att han ska komma med skilsmässopappren. Eller ta upp ämnet. Jag känner att det är hans sak att göra det. Det är hans vilja. Han får göra sig omaket att konfrontera sin en gång älskade och utvalda andra hälft med det smärtsamma i det definitiva. Jag tänker inte hjälpa honom en gång till. Jag har hjälpt till med allt, varit medgörlig, rest på mig, gått min väg, inte tjatat och gnällt, packat och fixat med allt praktiskt. Enough. Det kommer göra ont. Kanske inte lika ont som när han sa att han ville lämna mig, men ont - på ett annat sätt.

På dagen tre månader sen idag. Det kanske räcker nu. Det är ju inte så att vi kommer ändra oss precis.

Enough already.

Med beröm godkänt

Bra dag - och helg! Och än är den inte slut...
Vaknade med ett leende, pigg, i princip frisk och utan baksmälla!

På med joggingskorna och ut i solen. Rask promenad in till stan med en polare. Shoppade det som stod på listan över måsten: skor till barnen (på ren chansning), födelsedagspresenter till stora som fyller 10 i veckan. Sen blev det såklart en fika med en summering av helgens aktiviteter. Promenad hela vägen hem igen. Stekande hett på balkongen, så kaffe, och sen även ett glas vin i solen. Klockan tre fick jag i mitt lätt maniska huvud idén att åka till IKEA och köpa balkongmöbler. Sagt och gjort, en timme senare står jag här och skruvar.

Nu har jag två stolar och ett bord till balkongen, och passade på att köpa en hylla till vardagsrummet också. Allt är nu även monterat och klart.

Den här helgen har fyllt mig med positiv energi, och det tackar man ju inte nej till!
Har varit social, roat mig på olika sätt, träffat trevliga människor, vilat en smula, fått en del praktiskt uträttat, blivit glatt överraskad och fått lite motion!

Summa cum laude!
;-)

Jag gillar överraskningar

1. to be caught off guard; to be caught unprepared by something quite unexpected

Jag blev helt tagen på sängen när någon påpekade frasens bokstavliga mening. Jag hade aldrig ens tänkt på det!

I was completely caught off guard when someone pointed out the literal meaning of this phrase. I had never even thought about it!

Källa: Wikitionary

Diagnos: Skytte

Vad ska jag med terapi till?
Det står ju skrivet i stjärnorna hur jag är och förväntas vara. Inget att göra åt, bara finna sig i va... (?)

Skytten är inte lättjefullt avstånds­tagande, utan fylld av energi som riktas och glöder i en viss strävan. Skytten har något av fanatikerns ådra. Att ge sig hän i ett ändamål, en strävan, utan att akta på sin egen ansträngning eller göra halt vid sansade gränser. 

I Skytten finns rastlöshet, otålighet och iver. Skytten vill aldrig bli stilla, som om han fruktade att då gå miste om något viktigt. Han ska alltid vara i rörelse, alltid söka nya mål och nya platser. Det är som om han hela tiden letar efter något i sitt liv, utan att veta vad det är eller var det kan finnas. Den rörliga Skytten har en oerhörd förmåga att på rekordtid anpassa sig till nya situationer, hur främmande de än är, och en närmast outsinlig energi. Koncentrationen kan det vara sämre ställt med, och tålamodet för detaljer och rutin­uppgifter är det sämsta tänkbara.

Skyttar är ärliga älskare utan en ond tanke i huvudet. Men ändå kan de såra dig med sina uppriktiga och taktlösa uttalanden, allt i vänskapens och sanningens namn. De kan inte ljuga, så det de säger till dig är vanligtvis precis vad de tänker. Om du tål att höra alla sanningar, så är ett liv med en Skytt en enda stor fest, ett underbart äventyr. Skyttar vägrar att ta livet för allvarligt. Skulle olyckan vara framme, är Skytten expert på att ta smällen för att sedan gå vidare.

När det gäller hjärteangelägenheter skjuter Skyttarna från höften och har inga svårigheter med att tillkännage sina avsikter. De är djärva och njuter av jaktens äventyr, och när ett förhållande har inletts gör de allt för att försöka bevara en känsla av spänning. Med en Skytt som partner kan du vara säker på att livet aldrig blir trist!
 

Ja, vad mer finns det att säga egentligen??

Hemma

Sådärja, nu har man lyckats sätta sig upp, äta frukost och till och med lunch. Röra på benen en smula, åka tillbaks till the scene of the crime för uppstädning, köpa juice, dricka juice, dricka mera juice.

Ställde in alla bokningar för kvällen, för det kändes inte som jag var riktigt i form för en utekväll ikväll. Men nu börjar jag vakna...

Så, hmm... ja, men vad skulle man kunna tänkas göra då? Nä, utekväll blir det nog kanske inte ändå. Blir nog jag i mitt eget sällskap här på soffan trots allt.

Singelvingel

Utgång med JU. Fasen vilken kul kväll!

Vi gick in i singelrollen, började med rosa bubbel, en flaska som blev till två... vinglade in på "singelmingel" - man måste ju kolla vad det är! Men vi kunde inte annat än titta på varandra och fnittra, drog ett glas bubbel till, pratade inte med någon annan, men konstaterade att vi var sjukt mycket snyggare och roligare än alla andra tjejer där och drog vidare. Hetsåt fingerfoods och drack spritdrinkar på Strand, röjde loss till Club Killersbandet och konstaterade att vi här var sjukt mycket äldre och framfusigare än alla andra tjejerna... ;-)

Nej, faktum är, det var skitkul, vi surrade med massa trevliga människor, drack ett par läskiga drinkar, dansade loss, tog för stor plats tror jag, för de yngre tjejerna tittade snett på mig när jag dansade ut lite öl för en av dem. Blev plåtade till nåt klädmärke. Råkade hamna i samtal med en kille jag surrat med (och visst ratat) på match.com i januari. Och hans polare, som senare var på väg in i vår taxi för nattligt sällskap, men nä...

Avslutade med att hetsäta rostmackor i mitt turkosa kök innan vi satte punkt för kvällen för att invänta baksmällan.

I värsta fall...

Kvällen börjar m rosa

* POFF *

Hej då arbetsveckan!
Nu kommer helgen.

Som ska bli bra, för mig, för dig, för oss alla!!

Försöker mota bort en förkylning som står i dörren. Inte välkommen, no no. Inte ALLS faktiskt...
I stället välkomnar jag champagnen som står hos JU. En trevlig kväll ute. En lat lördag. Och en söndag som jag inte vet så mycket om.

Work in progress

Ibland så kränger humöret mer än nödvändigt.

Självförtroendet uteblir totalt och allt rasar pga egentligen ingenting.
Och när jag kliver över i ensamheten svajjar jag visst alltid till, inte så konstigt om man tänker efter.

Ni som var inne på bloggen igår fick kanske se min stream of consciousness som jag lät flöda utan filter igår. Kanske som ett slags rop på hjälp, eller efter uppmärksamhet. Kanske inte helt smart. Men sant. Jag kände så, och det var ett par riktigt jobbiga timmar. Men jag måste säga att de här svackorna kommer alltmer sällan numera. Efter terapin kom jag på fötter och sen blev resten av dagen helt okej. Somnade dock på soffan halv tio, trött som sjutton.

Några av mina mest aktuella issues i den fas jag befinner mig just nu:

- när jag känner mig som igår, när jag inte är helt i balans, så söker jag efter omedelbar behovstillfredsställelse. Söker en säkerhet, kontroll över situationen, ett svar, en bekräftelse, en riktning eller vad det må vara.

- jag har svårt att bara lita till processen jag befinner mig i, att vila i nuet. Som jag vet innerst inne är den enda vägen. Jag måste inse att jag kan klara mig utan kontrollen, och bara flyta med. Hitta ett sätt att brusa av mig de jobbiga känslorna som kliar under huden.

- jag känner mig inte så stark i mig själv att jag vet att jag är bra som jag är utan verkar ha behov av att bedöma mig själv utifrån vad andra tycker och tänker

- som att inte ta mina egna känslor på fullt allvar, utan tro att det finns ett rätt eller fel, och att jag testar mina känslor mot omvärlden för att se om de är rätt, och får jag inte den respons jag trott eller hoppats på så tolkar jag det som att min känsla är fel, och försöker rätta till den

Det kanske är min matematiskt lagda hjärna som letar efter ett facit i verkligheten.

På dessa områden måste jag jobba vidare.
Insikt är bra. Jag måste också hitta bra metoder.

Bear with me. Work in progress...

And I'm back

Såja, tack GUD för terapi!

Just ja...

Det numera välbekanta brottet mellan familjevecka och egendito...

Spöken jag borde känna igen nu.

Bländad

Det var som att solen stack mig i ögonen och sa.

Glöm för fan inte bort att du är trasig.

Fartblind

Ser det hända. Kan inte stoppa.
Vill inte. Kommer göra ont.
Varför måste jag alltid?

Krockar i 120 lämnar bara ett vrak. Men hittar ingen lägre växel.

Kan nån snälla hjälpa mig att förstå hastighetsbegränsningarna!
Vill inte köra av den här vägen, smälla eller inse att jag kört för långt.

Vill någon, snälla, ta ut tändstiftet, tömma tanken, eller lägga en sten under gaspedalen.

Bara en liten stund.
Tills ljuset slagit om till grönt.

ME and JU

Trots att vi ses och/eller hörs flera gånger om dagen som ett nyförälskat par så har vi väldigt sällan gått UT tillsammans. Och väldigt sällan, faktiskt aldrig, varit singlar samtidigt. Men nu på fredag hoppas jag vi äntligen kommer iväg ut ME and JU!

Det vankas after work, det vankas Club... och det vankas bakislördag.

(Sen har jag stora förhoppningar om en söndagsaktivitet också... Skulle göra helgen komplett!)

Domesticering

Ett kli i hela kroppen. För något som finns där under huden. Kryper omkring. Går inte att klia. Nånting man vill ta tag i. Göra konkret. Bli verkligt. Känna på. Titta på.

En tanke som surrar runt i huvet. Rastlöst. Vill fästa vid något. Vill hitta en plats. Vill näras, växa. Lite vill ha mer. Kemiskt beroende av kicken. Kittlet. Bekräftelsen.

En rastlöshet. Den är alltid där. Den är jag. Och den står just nu och hoppar upp och ner, springer i cirklar, klättrar.

Ingen ro.

En fot som rycker lite. Tankar måste stillas med musik, samtal, promenader eller sömn. En lite högre puls. Nerv.

Signaler triggar. Av. Eller på.
Springa. Eller stanna. Alla system påslagna.

Jag kämpar med mig själv. Jag lyssnar. Lär. Gillar. Det är inte obehagligt. Jag välkomnar. Vill forma. Hitta plats för.

Tämja det här djuret som hälsar på, bara en smula, så jag kan ha det kvar i mig. Så det kan bo i mig. Inte bara hälsa på ibland och vara för vilt för att domesticera.

Drömde

Jag drömde om hans nya i natt. Att jag upptäckte hennes rygg framför mig i rulltrappan vid medborgarplatsen. Hennes stora lockiga hår i en fläta. Nyfärgat rött.

På ingen tid alls beslutade jag mig för att ta kontakt i stället för att bara få ont i magen. Ja, vi känner ju varann sen många år. Kände henne redan vid femton, om än bara ytligt. Och sen är hon ju bästa vän med en av mina nära vänner. Bor och jobbar i Stockholm, så förr eller senare kommer vi mötas.

Knackade henne på axeln och när hon ser mig ser det ut som att hon blir lite chockad, och det kommer massa ord och ljud ur henne som nästan låter som tårar. Jag hör inte vad hon säger. Ger henne en kram och säger nåt för att lugna henne. Att det är okej. Eller nåt. Vi pratar en stund, och sen går vi åt olika håll, men sagt att vi ska ses nån gång vi två och prata lite. Det kändes bra. Eller nej, jävligt jobbigt såklart, men bättre än att ha avstått.

Så rak var jag i drömmen. Skulle jag vara det i verkligheten?

Jag har dock hellre en bra relation till en person som kanske flyttar in i mina barns liv. Oavsett om det blir hon eller nån annan. Så kanske...

Dagens bokstav är V

Så är det.

Idag?

På jobbet:
1. logga in
2. kaffe
3. spotify
4. kolla bloggar
5. kolla mail
6. kaffe
7. skriva blogginlägg
8. kika på vad som ska göras
9. kaffe
10. möte
11. (+kaffe)
12. samla mig efter möte
13. lunch
14. kaffe
15. jobba
16. gå hem(?)

På önskelistan: få roliga och störande sms och bloggkommentarer för att distrahera mig under det hårda arbetet.

Morgonkaffe m morgonkhoma.

Folkvandring

Ibland så kommer det en unge som vill sova i min säng. Ibland två.

Just nu ligger jag i sonens säng, för det blev för trångt.

Japp hon är här

Och vi messar!

Hur fan ska jag kunna göra hummus??

När han har min matberedare??

I need red flags and long nights

trasig söker trasig att klia sig mot känner igen när det kryper i kroppen springer i cirklar av frustration beter sig irrationellt stänger av och öppnar upp om vartannat bygger murar river ner visar svarta sidor den man tittar på kan inte vara helt hel manisk söker manisk för att skapa energi bara då som det slår gnistor var inte lagom var inte vanlig var precis så galen som jag känner mig var för mycket var för på var för arg var för ledsen stäng inte in och av eller ut

Obs! Det är inte tjejen i filmen som har skrivit brevet

Recappat min gamla blogg en smula, och ja, det har hänt grejer. Vissa av de inlägg jag skrev i december känns väldigt avlägsna. Den panik jag hade, den frustration, den känsla av att inte höra hemma nånstans, den var så tryckande... Nu har jag för det mesta en annan känsla. Befinner mig kanske i lite lyckliga omständigheter just nu, men hoppas och tror att jag tagit mig upp och ur det svåraste, i alla fall en smula. Kan titta tillbaka på mina inlägg och känna att det i många fall är ett stort avstånd mellan mig och den kvinna som skrivit texten.

Jag minns och läser om hur jobbigt det var
- innan och i samband med beslutet
- efter beslutet
- innan jag hittade lgh och flyttade
- under packningen då man lade ett helt liv i lådor
- en sista kväll, åsså vare slut...
- flytten
- den uppslitande sista tiden tillsammans
- de första ensamma helgerna, behoven därikring
- allt som bara förändrades, folk som bara försvinner, jorå
- barnens ångest och utspel, som mest kom hos mig
- makens tystnad och frånvaro, och andra jobbiga beteenden
- om första singelveckorna, om rädslan för ensamheten, saknaden av barnen
- om osäkerheten på mig själv, och längtan efter nåt
- om hur jag bara tröttnade
- tröstsex med maken - hur smart var det?
- om hur jag gjorde mig illa på annan man ett tag, och hur jag även kastade mig in i
en kort (tröst-)relation, som var för tidigt och helt fel - kan jag undvika att hamna i en liknande situation igen?

Sammanfattningsvis var nov/dec i ett state of total confusion och ångest där varje liten bit bara var hemsk och allt väckte obehag och illamående, januari en månad av ups and downs, hetsbloggande, desperat längtan och frustration, februari kantad av nyorientering och begynnande ro, och samtidigt energi och i mars började det ljusna, på olika sätt och vis. Många goda saker har bidragit till detta. Har identifierat problemområden. Terapin har kickat in, jag har tagit tag i jobbiga samtal, börjat ta plats och säga ifrån, har kunnat slappna av i mig själv, hittat nya intressanta och i vissa fall fantastiska människor att bekanta mig med (om än lite svajjigt ibland). Och sen har ju solen kommit tillbaka!

(den gamla bloggen är numera bakom lösen, men maila mig om ni vill läsa...)

HALLÅHALLÅHALLÅ??!?!?!?!

Heeeeej!!!!!
Vafan är alla va? Påsk schmåsk!
Nu är jag hemma och vill leka!! Varför är det ingen här???
Solen skiner och jag vill sitta på en uteservering med ett glas rosé och fantastiskt sällskap! Var är ni?????

Syndar...

Och njuter av det!!

Norrköping by night. Asså...

Paus

Ni vet var jag vill gå!

Det bidde bara en stjärt

Vikarie?

Och en jävla skitkamera

En kamelrumpa

En svensk tiger

Nåt vattendjur

Luv

Oavsett man i min säng eller ej, så har jag ett leende på läpparna.
Och det känns bra.

Jag har nog i kanske fyra veckors tid mått betydligt bättre än på länge. Nånting har vänt. Jag har kommit över nånting, passerat en gräns, eller klivit upp ett trappsteg. Och tagit tag i saker, vågat, orkat med, fixat till. Känt mig starkare, snyggare och säkrare på mig själv. Inte varje dag, men oftare.

Jag vet att jag kommer halka tillbaks ibland, kanske till och med mycket, men just nu känns det bra och jag vill bara dela med mig av det. Och jag hoppas verkligen att jag får behålla den här känslan ett tag.


Men det finns ett par personer i min omgivning som emellanåt har det väldigt svårt. Som har mycket att gå igenom. Av olika slag. Känslor att bearbeta, faser att ta sig igenom. Som behöver hitta strategier och former för att jobba med det svåra. Eller hitta rätt kontakter för att lära och finna vägar. Och jag vill och önskar att jag kunde vara till mer hjälp, men i vissa fall står det utanför min makt. Och i andra sammanhang har jag bara inte kompetensen att kunna hjälpa. För jag vet bara inte hur.

Jag vill krama om och hålla i och visa att och lyfta bort ur det jobbiga. För att det inte är rättvist. För att jag inte vill se dem gå igenom det svåra. Och jag räcker inte till. Men ni, mina två kära, underbara, nära... Vad jag kan göra är att finnas, vara, lyssna och skratta. Kramas, hålla handen, prata hela natten, trösta, gråta, älska. Inte för att jag känner mig manad att, eller borde utan för att jag av hela mitt hjärta VILL!

Jag tänker på er. Ofta. Hela tiden nästan faktiskt.
Och varje gång det plingar till i telefonen blir jag glad och varm i hela mig. Glöm inte det!

Dags att ölblogga lite

Fast inte från nåt mer spännande ställe än Norrköping...

Viktigt att inte glömma!

Ett rum...

Pit stop i Trosa

Weekend på hotell

Tre generationer.

På en liten biltur, hotellnätter, restaurangbesök, utflykter och djurparksbesök.

Nu soft på rummet.

I Trosa

På lunch.

För övrigt on the road m familjen.

Hur klär sig en riktig häxa?

Funkar ärmlös kort svart klänning, nya knallrosa underkläder, med matchande knästrumpor, höga stövlar och ALL IN runt halsen? Måste man ha hatt? Huckle? Vårta på näsan? Skägg? Eller funkar det att bara vara snygg? ;-)

Motto

För kvällen? För resten av livet? Fega, nä...

Häxfest

Funderar på att fara till Blåkulla ikväll och häxa lite.

Till behövande

Det ligger en man i min säng!

Han dök bara upp igår. Ringde på dörren. Lagade mat åt mig, vi satt i timmar och skrattade så tårarna sprutade. Drack lite champagne.

Sen hade vi sex i fyra timmar. Eller var det fem...? Jag minns inte så noga. Men det var helt fantastiskt!

Efter en lång sovmorgon överraskade han mig med frukost på sängen. Och sen hade vi sex igen.

Nu säger han att han har en överraskning på gång och att jag ska packa en liten väska med övernattningsgrejer, så jag gissar att jag inte kan blogga nåt mer just nu.

Ha en trevlig dag!