Lyckan, kärleken och meningen med livet

Jag läste den för ett par år sen. Några sidor var så starka för mig då att jag skrev ner långa passager i ett dokument som jag öppnar emellanåt och kikar på. När det känns svårt. Idag är en sån dag.

Idag när jag läser det igen har det en väldigt stor och viktig betydelse för mig, i mig. Jag citerar (kanske inte helt ordagrant):

"En verklig själsfrände är en spegel, den som visar dig allt du håller inne med, den som fäster din uppmärksamhet på dig själv så du kan ändra på ditt liv. En verklig själsfrände är kanske den viktigaste människa du träffar här i livet, för det är någon som river ner dina murar och ger dig en spark så att du vaknar. Men leva med en själsfrände hela livet? Nä. För smärtsamt. 


Själsfränder dyker upp i livet bara för att visa dig flera lager av dig själv, och sen drar de. Och tack och lov för det. Ditt problem är att du  inte kan släppa den här. Det är över. Syftet med X var att skaka om dig, driva dig ur Y, riva sönder ditt ego lite grann, visa dig hinder och beroenden, bryta upp ditt hjärta så att nytt ljus kunde lysa in, göra dig så desperat och vilsen att du blev tvungen att förändra ditt liv, presentera dig för andliga mästare, och sen dra. Det var hans uppgift, och det gjorde han bra, men nu är det gjort. Du kan bara inte acceptera att det var så kort datum på det förhållandet. 


Du är som en hund på soptippen - du slickar på en tom konservburk och försöker få mer näring ur den. Och om du inte aktar dig fastnar nosen för all framtid och gör livet till ett helvete för dig. Släpp den! 


... men jag älskar honom. - Gör det då. ... Men jag saknar honom. - Gör det då. Skicka honom lite ljus och kärlek varje gång du tänker på honom, och lägg ner det. Släpp de sista resterna av honom. 


Du är rädd för att bli ensam. Men fatta. Om du röjer hela det där utrymmet i huvudet som du använder för att grubbla över honom, då får du ett tomrum där, en ledig plats - en öppning. och gissa vad universum gör då? Det kommer att strömma in, mer kärlek än du nånsin drömt om. Sluta använda honom för att plugga igen den öppningen."


Försöker ta till mig. Det talar till mig.

På femte dagen

hörde han av sig:

Ett utdrag av hans ord:
"Så tomt."
"Hoppas vi kan hänga lite då och då"
"Ensam och vilsen"
"Tomheten är nästan klaustrofobisk"
"Är du ok med att vi gjort slut? Tycker du det är på något plan vettigt?"
"Det känns helt fel men jag tror på det ändå"

Well.
Nu känns det som han vill hålla i mig lite, konversera, få sympati, tycka lite synd om sig själv. Vet inte om jag fixar kompisgrejen, men ses nån gång och prata igenom, sure.

Vill han ha mig kvar för att fylla sin tomhet bara kan det verkligen vara. Det blir en falsk känsla av tillhörighet. På hans villkor.

Idag har han skrivit om saker som handlar om jobbet och att han är gnällig och irriterad och misantropisk. Vad ska jag göra med den informationen?? Vill han ha min sympati? Den har han avsagt sig!

Jag tänker:
är det verkligen synd om dig?
du packade ihop och drog när jag sitter med 2 brutna armar
du är inte rädd för att vara ensam
du far ut i sverige med bil, kan gå ut, göra vad du vill
du trivs på ditt jobb som du får energi av
du kan ha en ny tjej i morgon eftersom du "kan få vem du vill"
du har världens självförtroende, är skitsnygg, rolig, charmar alla
alla verktyg för hur du ska kunna förändra det som ligger i vägen för dig HAR du

what's the problem???

BLÄK!


Måste hitta på nån ny etikett för honom nu...

Det mörka och svåra

Det jag knappt vågar beröra.

Igår halkade han av banan lite grann. Han försöker nog att inte göra så stor grej av det. Men det går ju inte att dölja helt. När han hamnar där så sover han bara. Drar sig undan och vill bara bort från världen.

Det gör så ont att höra honom säga hur mycket han vill fly undan från allt i livet. Att han egentligen aldrig känner sig lycklig. Att det är hans utgångspunkt i livet; att vara olycklig, deprimerad.

Samtidigt som han säger att han älskar mig. Saknar mig. Vill vara med mig. Att det är en lyx att få vara nära mig. Att jag är som en skänk från ovan. Och när vi ses är han alltid glad, rolig, kramig, skrattig, mysig.

Hur ska jag förhålla mig till detta känslomässigt?

Vetskapen om hans status får mig att fundera på om hans känslor för mig är riktiga. Och hur känns det i mig att han inte är lycklig när han är tillsammans med mig? Frågor som jag har svårt att möta. För jag vet inte om jag riktigt klarar av svaren på dem.

Är han bara "tacksam" att få vara med mig? Att jag "står ut" med honom? Tycker han inte att han förtjänar bättre? Säger han det han säger för att få mig att stanna kvar, för att han tror att det förväntas av honom?

Jag vet att jag inte kan göra honom lycklig. Det är inte heller en roll jag önskar. Han måste fixa det själv. Men det vore trevligt om jag kände att han ville vara med mig för att det är just mig han vill vara med. Och att jag inte är en medicin för honom.

Gift är gift...

Om tio dagar ska vi verifiera skilsmässan. Sen är jag inte längre gift. Det känns lite märkligt.

Men mest märkligt att vi fortfarande ÄR det. Fast vi båda har gått vidare. Och borde vi ha ett samtal i samband med att vi bekräftar skilsmässan; ställa oss frågan "är vi nu säkra och överens om det här"?

För övrigt känns det konstigt att resten av livet tvingas leva med titeln "skild". Såvida jag inte gifter om mig.

Den som en gång gift sig kan aldrig bli ogift igen, dvs gift är gift och kommer aldrig igen. Civilståndet kan bara ändras vid omgifte, inte ens änka eller änkling kan bli aktuellt för den en gång stämplade skilde personen.

http://www.newsmill.se/node/9161%23comment-66142

Konstig

Igår, på telefon, sa han att jag var konstig. Att han inte får ihop det riktigt. Inte lik någon han träffat tidigare.

Han hade svårt att sätta ord på det. Lite hård och mjuk på samma gång. Lugn och samtidigt livfull/passionerad.

Jag vet inte om jag ska tolka det som positivt eller negativt, tyckte jag.

Inte jag heller svarade han.

Jag tänker att jag nog vill vara mångfacetterad. Att det måste vara bra. Jag vill gärna kunna vara både tramsig och intelligent, hård och mjuk, osäker och framåt, försiktig och jättepassionerad på samma gång.

Och gillar att han är både väldigt tillgiven och har enorm integritet, rolig och jätteskarp, lättsam och krånglig, empatisk och självcentrerad ;-), livrädd och jättemodig, försiktig och hårdhänt.

Gud så trist med nån som är helt endimensionell...

Träffa barnen

I helgen var vi på Tom Tits. Jag, mina barn, JU, hennes yngsta och så Han. Han följde inte med i egenskap av "min" nånting. Och vi var bara vänskapliga med varandra hela dagen.

Men det var stort för mig. Kanske för honom också?
Jag har inte låtit någon jag träffar möta mina barn (avsiktligt i alla fall). Än. Ja, det här är ju första gången som jag kommit så långt med någon efter exet.

Var såklart nervös inför det.
Men inte länge. Han var så fin med barnen att jag blev alldeles varm i hjärtat. Och de gillade honom direkt. Minsta ropade efter honom, hämtade honom, tog honom i handen och gick iväg. Stora lite mer återhållsam, men tyckte helt klart om honom. Han är lite mer funderande. Lilla är så direkt, och social, och gillar hon nån så visar hon det omedelbart. Och Han föll för henne totalt!

Jag tänker inte att ett sånt här möte skulle INNEBÄRA nånting. Nåt mer än det är. Jag känner däremot att det kan vara bra att inte göra så himla stor grej av att man träffar folk. Att människor man gillar, och har olika slags relationer till, får möta ens barn kan väl inte vara fel? Blir det seriöst och man finner sig vilja umgås mer frekvent tillsammans med barnen kanske en viss varsamhet kan vara på sin plats. För att undvika återkommande uppslitande separationer.

Inte vara stackars...

Ååå! Hittade dagens mest kloka och träffande ord på en tänkvärd blogg jag nyligen kommit i kontakt med...

"If you are sad, avoid people who worry about you and pity you. Their concern is contagious and will only pull you down. Deeper."

"...turn to people who respect you as much as they care about you. The ones who won’t try to fix you. The ones who offer a genuine smile and a firm hug, expecting nothing in return."

http://flowervalley.wordpress.com/2010/05/27/are-you-sad/

Företanke

Träffade en nära vän igår som försökte tala vett och sans med mig.

Du fattar väl att inget kommer förändras? Att det du sett i honom från början är det du kommer få leva med - om ni fortsätter hänga. I stort sett. Alla tror och tänker att just jag, just vi, den här relationen är speciell, men det är väldigt få relationer som förändras avsevärt från dess ingångsläge.

Är du beredd att ha det så som du har det nu?

Jag fattar det. Jag vet.
Och fasen, jag är nog rent av beredd att ha det såhär ett tag.

Alltså vad menar jag med "såhär"?
Vad är okej och vad är inte okej?

Det är okej att han är olik mina tidigare män i sitt sätt att se på relationer.
Det är okej att han är lynnig och vacklar lite.
Det är okej att han drar sig undan och inte orkar ses emellanåt. Om jag förstår varför.
Det är okej att vi inte har en definierad relation. Att vi inte har ett rakt spår.

Men... trots allt finns det saker jag vill ska förändras, om det ska funka på lite sikt.
Jag vill att han ska kunna vara såpass avslappnad med mig att det känns okej att ses lite oftare till vardags.

Att han försöker ta hänsyn till mina issues som jag försöker ta hänsyn till hans.
Att se hur jag blir i min osäkerhet och försöka möta mig på halva vägen.

Det är fantastiskt att få hänga med honom.
Han får mig att skratta och må bra. Jag gillar hans sätt att tänka. Att vi kan prata om så mycket tillsammans, även knepiga grejer. Jag gillar att han kan vara rak och ärlig med mig. Jag gillar hur han är rent fysiskt med mig. Jag gillar att han bryr sig om och tänker på mig. Spontant hämtar en filt när han ser att jag fryser. Fyller på mitt glas. Frågar om saker ur min vardag / liv. Han ögon. Blick. Doft. Hud.

Det är dock inte okej om han stänger ute mig såpass att jag inte förstår vad som händer.
Det är inte okej om jag mår dåligt gång efter annan pga honom.
Det är inte okej om vi aldrig kan ses på ett avslappnat sätt, i nån form av vardag, tillsammans - på sikt.

Men jag vill det här. Det är mycket i det här som är PRECIS vad jag behöver. Dynamiken. Känslorna. Det levande. Det växlande. Det sköra. Det bräckliga. Det oförutsägbara. Nerven.

Men... jag måste sätta mina gränser. Jag måste veta vad som i längden får mig att må bra. Jag måste identifiera vad jag behöver i en relation också. Och kommunicera det.


Och en sak till. Det är ju inte så att jag skriver på ett kontrakt idag som gör det omöjligt för mig att senare välja annorlunda. Varje dag är ett nytt val. Välja varje dag, ju.

Inte min bästa gren

Jag är inge vidare bra i grenen "Förälskad". Det är som så korkat att jag liksom vill träffa den jag är förälskad i. Visst är det helt galet?

Jag verkar hamna i en loop som inte går att stänga av. Där jag inte förmår att sluta tänka på föremålet för min förälskelse.

Fast när vi är tillsammans så känns det bara skönt och bra. Och lite nervöst... pirrigt i magen... blygt...

Men sen, när vi sagt hej och gått åt olika håll, så...
verkar det som att jag tappar konceptet.

Loopen jag beskriver här är inget nytt. Jag har känt av den i flera relationer. Och det är ett mönster som jag försöker göra nåt åt. Ja, inte bara "försöker". Utan faktiskt FÖRSÖKER. Går i terapi igen, och där förekommer det som ett huvudfokus. Det och ett par saker som förmodligen ligger bakom mina relationsissues.

Work in progress...

Ps. Kafka lär ha sagt att "alla mänskliga misstag begås av otålighet". Det ligger nånting i det.

Ja, som livet i stort...

http://www.dn.se/insidan/klattringen-far-robin-att-vaxa-som-manniska-1.1157708

Om klättringen som en utmaning som får en att utvecklas och kliva ur sin bekvämlighetszon.

Jag ska klättra i höst.

Ur Dagens Nyheter:

Det vi egentligen ville säga, enligt Robin, var: ”Ställ inte så höga krav på mig i dag för jag vill inte ’misslyckas’”. – Att skylla på något ger en trygghet. Det är inte mig det är fel på, det är min längd eller min höjdrädsla. Varje undanflykt riskerar att begränsa oss inte bara i klättringen, utan i livet som stort.

– Mitt motto är att du utvecklas som mest när du hela tiden är på gränsen till vad du klarar. Det är då som du gör framsteg. Det handlar om att ta ett steg ut ur sin komfortzon eller bekvämlighetsfälla. 

---

– En brant svart klippa kan kännas läskig, nästan skräckinjagande. Den signalerar: Klättra inte här! Just därför vill Robin försöka, för att en svart klippa är en utmaning och ett nytt steg ut ur komfortzonen. 

– Jag kanske inte precis njuter när jag gör det. Men samtidigt vet jag att när jag tagit mig runt det där hörnet, hittar jag en del saker hos mig själv som jag inte hittat förut.

---

Han hade ett stort kontrollbehov, litade inte på människor runtomkring och valde ofta att göra arbeten i skolan på egen hand i stället för i grupp. I dag är han 29 år, och under de 17 år han hållit på har han hunnit en bra bit på vägen, även om han fortfarande måste anstränga sig för att lita på att andra människor han ska klättra med verkligen har fäst säkringarna som de ska.

– Jag ser det som en personlig utmaning att lita på den som säkrar, den personen har ju absolut kontroll över mitt liv.

– Att lita på eller inte lita på, det är en kamp som hela tiden pågår inom mig. Jag vet ju att jag måste knuffa mig ur den här komfortzonen.

Totalt sett plus

Stökig helg rent känslomässigt.

Innehåll i stora drag:
fredag
1. en rätt oengagerad dejt... vet inte varför jag tackade ja till den.
2. mitt i dejten ett SMS från Honom, som fick mig helt ställd och inte kunde tänka klart
3. en avbruten dejt, och ett kort telefonsamtal med SMS:aren
4. häng hos JU och standby för att hämta tonåriga punkare från festival om de inte skötte sig

lördag
5. frukost med JU + väninna
6. runda på söder, shopping
7. träff med storgråtande väninna med relationsproblem
8. ett sista möte med Skåningen, som flyttar till Skåne igen. Museum, mat och samtal. Kramar och en och annan tår. Lite tungt att säga hejdå till nåt som varit som en livboj under fyra månader.

söndag
9. Skansen, våfflor och museum med Honom. Tre veckor sen sist vi sågs. Jag darrar fortfarande när jag ser honom. Vi går nära, snuddar armar, rör varandras fingrar, pratar, skrattar, ler, pussas lite, men skiljs åt för att han inte pallar att ses mer. För jobbigt för honom. Och jag VILL bara ha honom! Stå inte där borta och vela... FLYTTA IN I MITT LIV BARA! Det gör inget att det är svårt och krångligt att vi båda har våra issues!! Vi fixar det! Aaargh... Gick hem och skrev ett långt mail till honom. Om saker som kom upp när vi sågs som jag kände att jag behövde förklara. Skrämmer väl honom till skogs att jag skriver så mycket och visar sånt engagemang. Men han sa att allt jag gör skrämmer bort honom i alla fall, så det lär inte ha nån avgörande betydelse.
10. Tack och lov för att JU kunde komma över och gråta ikapp en stund. Äta lite. Kramas lite. 
11. Tvättstugan.
12. Somna på soffan.

Jo, men en sak. Vi (Han och jag) pratade lite om min relation till exet. Han frågade mig om jag var lyckligare nu. Och jag svarade Ja. Att det är mer upp och mer ner nu, men att det nog totalt sett är på plus. Om man jämför. Och jag har tänkt på mitt svar flera gånger sen jag sa det. Och jo... jag är nog det. Tack för att du frågade och fick mig att tänka efter!

Samtal pågår

Idag har jag fixat med massa saker som legat. Skönt när man kan stryka saker på den mentala att-göra-listan.
Allt tar just nu enormt med kraft och resurser för mig att fixa med. Men det känns skönt när det är gjort.

Idag fick jag också hänga med min son hela eftermiddagen, eftersom det visst inte var några kompisar på fritids. Vi har haft trevligt, och vi har också pratat lite om det vi går igenom. Krafsat lite på ytan bara, så mycket som han har behov av och klarar av. Men jag vill bara visa att jag finns här och lyssnar. Och förklara lite hur det känns för mig. Jag tror att han funderar, även om han inte verkar så brydd just i stunden. Men därinne tror jag det fortsätter. Och jag hoppas att han fortsätter komma till mig när han funderar vidare. Samtal pågår liksom.

Även ett annat samtal öppnades upp idag igen. Eller, jag hoppas i alla fall det. Jag fick ett livstecken som jag saknat. Och det gladde mig. Även om jag förstår att allt inte är helt lätt i andra änden. Oavsett vad som händer och sker nu så vill jag att DU ska veta att du är viktig! För många. Och här finns alltid en som vill väl!

Och på fredag ska jag träffa en läkare igen. En annan. För inom företagshälsovården är det slut på samtal. Får inga fler. Och jag behöver! Så det blir till att vittja primärvården dårå. Och se vad den kan gå för. Heja heja! Så hopp om flera samtal.

Och till kvällen kommer JU hit och äter. Måndagstradition, sen många veckor tillbaka nu. Och då lär det bli samtal! Och förhoppningsvis skratt. För oavsett dagsform så skrattar vi alltid. Ibland emellan tårar och kramar. Men det har nog aldrig hänt att vi träffats ens tio minuter utan skratt. Det är nog en av de bästa kvalitéerna i vår relation. (Av mååånga såklart.)


Men, det här med "stör ej" kan vi redigera bort, för jag vill bli störd! Kom och stör bara! Stövla på in i mitt liv, in i mina samtal. Det gör inget, blir bara mer levande då!

Det kom ett brev

Ett handskrivet sådant. Sju A4-sidor långt. I mitt brevfack utanför dörren. Klockan ett på natten.
Från en lite annorlunda ny bekantskap.

"Jag blev lite orolig i själen av vår kväll..."

"Om någon av oss sjunker för djupt så drabbar det oss alla"

"Varför tar vi inte hand om oss själva bättre än såhär? Vi lever ju nu och här..."

"Vi måste öppna våra dörrar och hjärtan, agera med god avsikt mot varandra, kämpa för vår egen och varandras lycka!"

"Alla kan göra något, det är bara detta något som också är så viktigt, kanske är det att på djupet lyssna, att ge kärleksfull beröring, att delge sina uppriktiga känslor, att åsidosätta våra egna upplevda behov, förändra vår syn på det egna lidandet osv".

Många varma ord. Många tankar att ta med sig och jobba vidare med. En sann (och ny) vän, granne och "familjemedlem".

Tacksam och rörd...

Och... så har jag köpt nya snygga trosor och en mikro idag.
Då kan man väl säga att jag har täckt in hela spektrat?

Etikett?

Vad är man när man håller i hand på stan, när man kysser varandra på tvärbanan bland alla människor, när man hörs varje dag, avslutar med puss eller kram, när man sover hos varandra en eller ett par gånger i veckan, nära nära, går på bio och konsert tillsammans, börjar i hissen på vägen hem, lagar och äter mat ihop, känner sig glad tillsammans.

Vad är man när man ännu inte definierat nåt, inga stora ord har sagts, när man inte förväntar sig ensamrätt, umgås var och en på annat håll, kanske även träffar andra, när man inte vet om pirret i magen bara är hunger, eller viljan att bli förälskad, önskan att bli räddad.

Vad är man när man hoppas på att han med den långa intensiva ögonkontakten ska höra av sig. Han som blev så viktig, som gör att det pirrar lite, han som försvinner men som ändå har sin givna plats.

Vad är man när man trots allt fortfarande är gift, när man gråter, rasar av banan, vet att man har ett svart hål som man fyller med andras uppmärksamhet, när man självmedicinerar med andras bekräftelse, när en hand på huden läker mer än en tablett, när en 80-säng med solkiga lakan känns som en mjuk hamn, när en sträv haka bakom örat och en hand om midjan ger en tillfällig känsla av att höra till, när det stökiga badrummet, dammet på sängbordet, de odiskade glasen kompenseras gott av bubblet i glasen, i magen, i skrattet.

Vad är man?
Är man i nån slags relation? Är man på flykt? Är man olyckligt förälskad? Är man hopplöst lost eller bara som alla andra?

Linnebröllop

Märkligt att ha bröllopsdag och ligga i skilsmässa. Kom just på att det är den här veckan.

Jag trodde verkligen att det var vi for life. Fanns ingen tvekan, inga tvivel. Vi funkade som hand i handske. Hade samma intressen, humor, värderingar, musiksmak, tyckte om samma platser, samma vänner, mat m.m. Ja inte så att vi satt ihop liksom helt utan skillnader. Men på en sån nivå att vi båda kunde komma hem och ge varandra nya injektioner med inspiration. Vi delade varandras liv på ett sätt som tillät oss att vara våra egna också. Vi hade nån känsla av att det var VI, på ett sätt som inte gick att beskriva. Inte skulle vi gå skilda vägar. Vi stöttade och tröstade, tog hand om, backade upp, kramades och läkte varandra. Vi trivdes i vardagen, vi kunde skratta åt ingenting, vi hade samma uppfattning om föräldraskap och relationer, om arbete, om miljö, om hälsa, om politik. Och jag tyckte han bara blev snyggare med åren. Och vi kunde varandra. Om man säger.

Men nånstans på vägen slutade vi se varandra i ögonen. Glittret försvann. Det blev projektet, Familjen AB. Det blev surt och dålig kommunikation. Vi tappade varandra. Och det gör ont när jag tänker på det idag.

Men jag ångrar inte vårt liv tillsammans. De dryga tio åren vi hade tillsammans. Som gav de fantastiska barnen. Hoppas bara vi kan få det här att funka även i det här vi lever i nu.

Så skåla med mig på onsdag för att fira min bröllopsdag! Jag kommer inte göra det med honom.  Min nya partner är jag själv!

Dumpa honom!

Ja, det här med självhjälpsböcker är ett område man kan säga mycket om, men en bok som faktiskt varit riktigt kul, och bitvis lite jobbig, att läsa är

Dumpa honom (eller: He's just not that into you)

Män som inte hör av sig, inte är "redo för ett förhållande" eller bara är intresserade av dig när de är berusade - Dumpa dem. De är inte intresserade av dig. Då hade de inte betett sig sådär.

Du ska inte finna dig i ointresse eller dåligt bemötande! Och du ska sluta bortförklara hans dåliga uppförande. Dumpa honom och spara din energi och din kärlek till en man som förtjänar dig. 

Jag vet många som är bra på att fastna i det här med att hitta på anledningar till varför han/hon* nog inte hör av sig, eller varför han/hon var så fåordig, kort i tonen eller på andra sätt betett sig märkligt. Och visst finns det lägen i livet där det kan finnas goda anledningar - absolut - och där man helt enkelt behöver ha lite is i magen, men de är lätt räknade.

Anledningen att jag kom att tänka på den här boken just nu var faktiskt en Rocky-strip, jag läste häromdagen som kändes lite i samma anda.

* Jag vill inte alls göra det här till en könsfråga, som bokens författare gör, för jag tror det är/kan vara samma lika åt båda hållen!

Dopa mig

Egentligen handlar nog allt egentligen bara om dopaminbrist. All min längtan, all min rastlöshet, all oro, depression, beroendementalitet. Men det låter ju så tråkigt...

Dopamin
Är en signalsubstans, belöningshormon kopplat till eufori och lustkänsla, hjärnans belöningssystem. Påverkar humöret så man blir glad, lugnande, smärtstillande, stimulerar motoriken, höjer koncentrationen och inlärningsförmågan, är aktivitetsstimulerande. Kopplas till mat- och kulturupplevelser samt lustupplevelser vid sex, aggressivitet mm.

Dopminbrist kan leda till koncentrationsproblem, depression, sömnbrist, mental slöhet, dysterhet, tungsinne, ointresse och att man blir allmänt ouppmärksam. Stor dopaminbrist kan leda till psykiska sjukdomar, depressioner...

Det finns stora kopplingar mellan olika beroenden och dopamin. Rökning, narkotika, droger och alkohol men även mat och sötsaker som godis, och exceptionella beteenden av motion, spänning och lust ökar dopaminet och kan skapa beroenden. Efter ett tag kan kroppen bli så beroende av dessa dopaminkickar som du får genom dessa aktiviteter att det blir svårt att sluta, och säga Nej!

Beroendecentrum i hjärnan kan därför påverkas/kidnappas av såväl ett kemiskt beroende som ett beteende och hjärnan har ofta dessvärre en förmåga att föredra så hög dopaminaktivering som möjligt, vilket leder till att kroppen vänjer sig med allt högre halt av dopamin för att må bra. Det gäller därför att vara observant när ett normalt positivt dopaminberoende har gått för långt och blivit ett allvarligt missbruk.

Det finns alltid en fallande personlig skala på vilken aktivitet som ger som ger mest dopamin: droger som amfetamin med flera frisätter normalt mest dopamin, därefter alkohol, sex, sötsug, olika beteenden, mat, motion, fysisk träning...

http://www.halsosidorna.se/Hormoner.htm

Virus

Ja då var man utan dator då. På jobbet. Nåt virus som ställde till allt och det var bara rakt av att formatera om skiten. Yeey!

Kan man formatera om sig själv när man känner att man fått för mycket buggar i systemet? Alltså utan att stänga ner och logga av för gott? Bara spola rent lite, bli av med gammalt skräp, installera om och veta att allt funkar som det ska. Lite snabbare, lite vassare. Inga genvägar som går fel, inga trasiga bilder, inga stökiga skrivbord, korrupta filer och så. Bara frisk, fräsch och oförstörd. Bekvämt vore det.

Hålla kort

I höstas fick jag den tysta behandlingen av mitt ex. När han inte visste om han ville gå vidare med oss. Och inte ville att jag skulle tro nåt. Det var tystnad. Det var Det är inget särskilt. Det var Vi pratar om det sen. Det var korslagda armar eller en rygg.

I fjol fick jag även tystnad av en annan man. Som jag tyckte om. Som gång efter annan höll mig kort. För att jag inte skulle få fel uppfattning. Där var det sparsamhet med alla känsloyttringar. Gärna ses, gärna göra saker. Men inte visa nåt. Inte säga vad jag betyder.

Sen fick jag the silent treatment av en av mina bästa vänner. Som bara drog utan förvarning i vintras. Där handlade det om andra saker. För det fanns liksom inget att "tro nåt" om. Men ont som fan gjorde det i alla fall. När han inte ens svarade på mess där jag vädjade om hjälp för att jag föll i bitar.

Det verkar vara nåt det där med att hålla mig kort. Så jag lyssnar och lär. Men det känns i alla fall jobbigt, även med kunskapen om att det finns goda anledningar.

Jag tänker mig, att i alla ovan nämnda relationer hade ett samtal tagit relationen till ett bättre ställe. Fortare och med mindre smärta.

I alla dessa relationer hade jag högre förväntningar om deras förmåga att öppna upp, konfrontera, våga vara ärlig, vara osäker och ofärdig med en känsla, att inte i alla lägen veta var saker ska landa, utan ta risken att det blir fel. Hellre det än tystnad. Är det nånting som får mig förbannad är det tystnad. Jag är så skadad av det att det är värre än en fet jävla smäll. Det går att prata med mig. Och jag kan också resonera om svåra saker. Jag kan kliva ur en situation som jag själv är part i och faktiskt lyssna och förstå bakgrund och sammanhang. Om man låter mig.

Kryptiskt

Jag försöker se världen för vad den är. Vara här och nu och bara ta in. Söker svar på saker som händer.
Fattar och accepterar? Ja.
Gillar? Nja...

Ibland måste man läsa mellan raderna och inte bara lyssna på det som sägs.
Förstå det kodade.
Jag gör det. Gör du?