Det mörka och svåra

Det jag knappt vågar beröra.

Igår halkade han av banan lite grann. Han försöker nog att inte göra så stor grej av det. Men det går ju inte att dölja helt. När han hamnar där så sover han bara. Drar sig undan och vill bara bort från världen.

Det gör så ont att höra honom säga hur mycket han vill fly undan från allt i livet. Att han egentligen aldrig känner sig lycklig. Att det är hans utgångspunkt i livet; att vara olycklig, deprimerad.

Samtidigt som han säger att han älskar mig. Saknar mig. Vill vara med mig. Att det är en lyx att få vara nära mig. Att jag är som en skänk från ovan. Och när vi ses är han alltid glad, rolig, kramig, skrattig, mysig.

Hur ska jag förhålla mig till detta känslomässigt?

Vetskapen om hans status får mig att fundera på om hans känslor för mig är riktiga. Och hur känns det i mig att han inte är lycklig när han är tillsammans med mig? Frågor som jag har svårt att möta. För jag vet inte om jag riktigt klarar av svaren på dem.

Är han bara "tacksam" att få vara med mig? Att jag "står ut" med honom? Tycker han inte att han förtjänar bättre? Säger han det han säger för att få mig att stanna kvar, för att han tror att det förväntas av honom?

Jag vet att jag inte kan göra honom lycklig. Det är inte heller en roll jag önskar. Han måste fixa det själv. Men det vore trevligt om jag kände att han ville vara med mig för att det är just mig han vill vara med. Och att jag inte är en medicin för honom.

Gift är gift...

Om tio dagar ska vi verifiera skilsmässan. Sen är jag inte längre gift. Det känns lite märkligt.

Men mest märkligt att vi fortfarande ÄR det. Fast vi båda har gått vidare. Och borde vi ha ett samtal i samband med att vi bekräftar skilsmässan; ställa oss frågan "är vi nu säkra och överens om det här"?

För övrigt känns det konstigt att resten av livet tvingas leva med titeln "skild". Såvida jag inte gifter om mig.

Den som en gång gift sig kan aldrig bli ogift igen, dvs gift är gift och kommer aldrig igen. Civilståndet kan bara ändras vid omgifte, inte ens änka eller änkling kan bli aktuellt för den en gång stämplade skilde personen.

http://www.newsmill.se/node/9161%23comment-66142

SMS

Häromdagen:

Jag: "Vet du? Kärlek."
Han: "Jag vet, [ME]. Jag vet."

Landa. Känn.

Tänk om jag ändå verkligen kunde tro på det han säger. Tänk om jag kunde känna att det var sant. I magen. Vila i att det stämmer. Är som det ska vara.

Ängslan ligger i mig. Inte i att han inte visar kärlek.
Osäkerheten är min.

Saker han skriver:
"Men du. Jag är så varm i hjärtat om dig. Tjatar jag tycker du?"

Jag:
"Nej du får säga det så mycket du orkar!"

Han:
"Vet du? Jag märker ibland att du känner dig osäker. Det är helt ok. Du är så grym. Rolig, snygg, smart, varm, modig. Ibland märker jag att du känner att jag tycker det. Då är du som bäst, när du är o-osäker."

"Närvarande, sårbar, naken. Mage mot mage."

Blir varm i hela mig. Älskar. Vill.
Bestämmer mig för att det är sant. Hoppas att känslan ska landa i mig. Och stanna där. I magen.

Mest kär i idag. Helt spontant.

- att han stod i köket och log när han hörde mig skratta åt nåt trams på AFV på tv, och sa att han gillar när jag skrattar. 
- att han tog initiativ till att föreslå aktivitet till vår utflykt nästa helg. 
- att han är så fin med barnen. 
- hans mjuka hud.

Varannan vecka

Det är den andra veckan. Den där Du inte är här.
Det går inte en timme utan att jag tänker på dig.
Längtar. Saknar.

Önskar att du skulle klampa in, även om det skulle kännas lite märkligt till en början.
Bli en del av oss.

Äta mat med oss. Göra läxor. Läsa bok. Se på tv. Göra utflykt. Ha roligt. Ha tråkigt.
Stanna kvar.
Det är inte utan vidare att bara göra. Men jag hoppas den dagen kommer. Jag vill.

Så tomt

Vad fort man vänjer sig vid närheten. Och när vi nu är ifrån varandra några dagar så fattas han här. Ja, barnen och jag har jättemysigt, men det är ett annat utrymme som blivit tomt.

SMS till honom

"Du. Din mjuka hud. Ditt leende. Din hand som stryker över mitt hår. Sked. Din tyngd över mig. Pussarna. Doften. Skratten. Sången. Där är jag nu. Puss"

Lite konstigt

I fredags gick flyttlasset. Sista resterna av det äktenskapliga hemmet. Borta.

Nu är jag - på riktigt - gäst hemma hos honom. Utan att känna som att det är mitt gamla hem. Och det känns annorlunda. Kanske bättre rent av.

Igår gick jag dit och tankade lite.
Trängde mig på. Åt middag som jag tagit med. Utan att be om lov.
Kramade ungarna.
Berättade för honom. Om min omtumlande helg. Om att jag var skakig.

Det kändes bättre. Tack för det.

Tumlar om

"Jag är stark säger du. Hur skulle du reagera på om jag sa att jag just nu satt i en park på vägen hemåt med svårt att andas?"

Detta var min söndagskväll. Jag alltså.
Förklaringen till detta var en sjukt omtumlande helg.
Alla känslor. I mängder.

Det är inte lätt att älska honom. Men jag gör det.
Och det är en resa. Ett äventyr. Ja, för oss båda.
Och vi upptäcker nytt i oss hela tiden. Och det som är bra är mycket mycket bra. Och det som skaver skaver mycket. Men det rör sig. Det är inte stilla. Det förändras. Och förvandlas.

I helgen har jag varit glad. Vi har myst. Vi har träffat hans vänner. Vi har haft trevligt. Ätit druckit kramats sjungit pratat sovit älskat skrattat.

I helgen har jag också gråtit. Varit förbannad och besviken. Försökt att agera och inte fly eller tystna. Mött det jobbiga. Varit rädd. Trott att det nu ska vara över mellan oss. Förstått. Förklarat. Försonats. Förenats. Förälskat. Varit mycket närmare. Ärligare. Naknare. Sett nya sidor hos honom. Sett hans mörker. Rädsla och mod. Fått stå där nära och bara vara, en kram en hand en trygg punkt. När han tog sig ur. Jag har varit stark. Varit glad. Skakat av mig.
Blivit ensam. Darrig. Svag. Kall.

Och vem som fångade upp mig när jag var där nere? Ja, det var kanske lite oväntat: exet.