Ett varv

Idag. Exakt ett år sen vår timeout var över och vi bestämde att det är så det ska vara. Slut. Skilsmässa. Punkt.

Exakt just idag. Nyss. Ringde Södertörns Tingsrätt för att ställa en fråga om vår fullföljdsansökan, och kunde på samma gång då bekräfta att skilsmässan nu är klar.


Denna vecka fick jag också veta att Exet har lämnat henne.

Själv fortsätter jag resan med Honom.
 

Det mörka och svåra

Det jag knappt vågar beröra.

Igår halkade han av banan lite grann. Han försöker nog att inte göra så stor grej av det. Men det går ju inte att dölja helt. När han hamnar där så sover han bara. Drar sig undan och vill bara bort från världen.

Det gör så ont att höra honom säga hur mycket han vill fly undan från allt i livet. Att han egentligen aldrig känner sig lycklig. Att det är hans utgångspunkt i livet; att vara olycklig, deprimerad.

Samtidigt som han säger att han älskar mig. Saknar mig. Vill vara med mig. Att det är en lyx att få vara nära mig. Att jag är som en skänk från ovan. Och när vi ses är han alltid glad, rolig, kramig, skrattig, mysig.

Hur ska jag förhålla mig till detta känslomässigt?

Vetskapen om hans status får mig att fundera på om hans känslor för mig är riktiga. Och hur känns det i mig att han inte är lycklig när han är tillsammans med mig? Frågor som jag har svårt att möta. För jag vet inte om jag riktigt klarar av svaren på dem.

Är han bara "tacksam" att få vara med mig? Att jag "står ut" med honom? Tycker han inte att han förtjänar bättre? Säger han det han säger för att få mig att stanna kvar, för att han tror att det förväntas av honom?

Jag vet att jag inte kan göra honom lycklig. Det är inte heller en roll jag önskar. Han måste fixa det själv. Men det vore trevligt om jag kände att han ville vara med mig för att det är just mig han vill vara med. Och att jag inte är en medicin för honom.

Gift är gift...

Om tio dagar ska vi verifiera skilsmässan. Sen är jag inte längre gift. Det känns lite märkligt.

Men mest märkligt att vi fortfarande ÄR det. Fast vi båda har gått vidare. Och borde vi ha ett samtal i samband med att vi bekräftar skilsmässan; ställa oss frågan "är vi nu säkra och överens om det här"?

För övrigt känns det konstigt att resten av livet tvingas leva med titeln "skild". Såvida jag inte gifter om mig.

Den som en gång gift sig kan aldrig bli ogift igen, dvs gift är gift och kommer aldrig igen. Civilståndet kan bara ändras vid omgifte, inte ens änka eller änkling kan bli aktuellt för den en gång stämplade skilde personen.

http://www.newsmill.se/node/9161%23comment-66142

SMS

Häromdagen:

Jag: "Vet du? Kärlek."
Han: "Jag vet, [ME]. Jag vet."

Landa. Känn.

Tänk om jag ändå verkligen kunde tro på det han säger. Tänk om jag kunde känna att det var sant. I magen. Vila i att det stämmer. Är som det ska vara.

Ängslan ligger i mig. Inte i att han inte visar kärlek.
Osäkerheten är min.

Saker han skriver:
"Men du. Jag är så varm i hjärtat om dig. Tjatar jag tycker du?"

Jag:
"Nej du får säga det så mycket du orkar!"

Han:
"Vet du? Jag märker ibland att du känner dig osäker. Det är helt ok. Du är så grym. Rolig, snygg, smart, varm, modig. Ibland märker jag att du känner att jag tycker det. Då är du som bäst, när du är o-osäker."

"Närvarande, sårbar, naken. Mage mot mage."

Blir varm i hela mig. Älskar. Vill.
Bestämmer mig för att det är sant. Hoppas att känslan ska landa i mig. Och stanna där. I magen.

Mest kär i idag. Helt spontant.

- att han stod i köket och log när han hörde mig skratta åt nåt trams på AFV på tv, och sa att han gillar när jag skrattar. 
- att han tog initiativ till att föreslå aktivitet till vår utflykt nästa helg. 
- att han är så fin med barnen. 
- hans mjuka hud.

Varannan vecka

Det är den andra veckan. Den där Du inte är här.
Det går inte en timme utan att jag tänker på dig.
Längtar. Saknar.

Önskar att du skulle klampa in, även om det skulle kännas lite märkligt till en början.
Bli en del av oss.

Äta mat med oss. Göra läxor. Läsa bok. Se på tv. Göra utflykt. Ha roligt. Ha tråkigt.
Stanna kvar.
Det är inte utan vidare att bara göra. Men jag hoppas den dagen kommer. Jag vill.

Så tomt

Vad fort man vänjer sig vid närheten. Och när vi nu är ifrån varandra några dagar så fattas han här. Ja, barnen och jag har jättemysigt, men det är ett annat utrymme som blivit tomt.

SMS till honom

"Du. Din mjuka hud. Ditt leende. Din hand som stryker över mitt hår. Sked. Din tyngd över mig. Pussarna. Doften. Skratten. Sången. Där är jag nu. Puss"

Lite konstigt

I fredags gick flyttlasset. Sista resterna av det äktenskapliga hemmet. Borta.

Nu är jag - på riktigt - gäst hemma hos honom. Utan att känna som att det är mitt gamla hem. Och det känns annorlunda. Kanske bättre rent av.

Igår gick jag dit och tankade lite.
Trängde mig på. Åt middag som jag tagit med. Utan att be om lov.
Kramade ungarna.
Berättade för honom. Om min omtumlande helg. Om att jag var skakig.

Det kändes bättre. Tack för det.

Tumlar om

"Jag är stark säger du. Hur skulle du reagera på om jag sa att jag just nu satt i en park på vägen hemåt med svårt att andas?"

Detta var min söndagskväll. Jag alltså.
Förklaringen till detta var en sjukt omtumlande helg.
Alla känslor. I mängder.

Det är inte lätt att älska honom. Men jag gör det.
Och det är en resa. Ett äventyr. Ja, för oss båda.
Och vi upptäcker nytt i oss hela tiden. Och det som är bra är mycket mycket bra. Och det som skaver skaver mycket. Men det rör sig. Det är inte stilla. Det förändras. Och förvandlas.

I helgen har jag varit glad. Vi har myst. Vi har träffat hans vänner. Vi har haft trevligt. Ätit druckit kramats sjungit pratat sovit älskat skrattat.

I helgen har jag också gråtit. Varit förbannad och besviken. Försökt att agera och inte fly eller tystna. Mött det jobbiga. Varit rädd. Trott att det nu ska vara över mellan oss. Förstått. Förklarat. Försonats. Förenats. Förälskat. Varit mycket närmare. Ärligare. Naknare. Sett nya sidor hos honom. Sett hans mörker. Rädsla och mod. Fått stå där nära och bara vara, en kram en hand en trygg punkt. När han tog sig ur. Jag har varit stark. Varit glad. Skakat av mig.
Blivit ensam. Darrig. Svag. Kall.

Och vem som fångade upp mig när jag var där nere? Ja, det var kanske lite oväntat: exet.

Förlora

Så rädd att det här bara fladdrar förbi.
Att jag bara ska få snudda vid det. Känna hur det kan vara. Inte få landa i det helt och fullt.

Det som är bra skrämmer mig. När det bara känns varmt och skönt och mjukt och kärleksfullt. Det kan ju ryckas ifrån mig. När jag inget har kan det bara bli bättre. Nu är jag så rädd att förlora. Att göra dumt, vara fel, halka av, falla igenom, tappa, förloras.

Fast förlorad är jag redan.

Smulor av aj

Hans ex älskar honom. Och hon hatar mig lite. Med glimten i ögat.
Och han vill inte göra henne illa, t ex genom att gulla med mig på sin facebooksida. Öppet och så.

Det fattar jag.
Men det svider lite. Lite lite bara.

Symboliskt?

Den gamla och den nya möttes igår.
I en dörr. I en flytt.
Den gamla har fått sina nycklar tillbaks.
Jag och den nya fick bära ut mina sista kvarvarande rester ur det äktenskapliga hemmet.
Tillsammans.


Det kändes okej.
Nej, det kändes bra.

Bra med tråkigt

Han hade tråkigt häromdagen messade han mig. När han var hos sig och jag hos mig.
Tråkigt är ett bra tecken. Han vet.

Då sjöng han och spelade gitarr för mig över telefon i en halvtimme. Jag bara log.

Sockerdricka

Jag är kär i honom.

I natt, i skydd av mörkret fick han höra att.
Jag tror. Nej jag vet.
Att det jag hittills sett av dig. Känt. Tycker mig kunna ana.
Älskar jag.

Under täcket kokar jag. Varje natt. Som ett värmeverk säger han. Han skulle kunna lägga sig i vardagsrummet och ändå värmas av mig. Fjärrvärme säger han. Kärlek säger jag.

Idag bubblar det i min mage. I mina ben. I min skalle. Jag vill hem nu nu nu nu nu. För när jag kommer hem väntar han där. Han är som sockerdricka i mig.

En annan som är där...

http://tyskungen.se/?p=7537

Ord som dessa vill man höra!
Önskar er all lycka! Kramar

Han bakar. Alltså finns han.

Låt floden komma

Jag vårdar nånting som känns så ömt och skört att jag knappt vågar säga nånting om det. För att inte riskera att skada det.

Jag vårdar en process som för mig och någon jag har kär i en riktning som jag inte kan säga någonting om.

Jag får ord till mig som jag inte vågar tro på. Som jag vill tro på, som jag blir berörd av, som värmer. Jag ser en rädd människa vara modig och närma sig. Mina egna försvar blir synliga, och jag vill se dem rämna. Jag vill hellre vara sårbar och mjuk.

Försöker ta emot med öppna armar. Och vara mig själv.
Men jag blygs. Jag blygs orden och känslorna.
Jag blygs mig själv.

Jag försöker känna var jag är och bara vara i stunden. Försöker känna efter hur stunden känns, njuta av den. Känna dess temperatur. Känna värmen och närheten. Skratten. Det som delas. Det som byts. Försöker känna tillit till det som är. Utan att vara rädd för morgondagen. Utan att vilja ha garantier, utan att avkräva löften eller bekräftelse. Försöker hitta var jag själv är i denna process. Se vad som är min process, mina behov och önskningar. Möta dem.

Han känns så naturlig i mitt liv, och han kliver in och bara är. En trivsam vardag, nycklar i handen, godnatt älskling, saknar dig, en varm kropp i sängen, en kyss på perrongen. Jag vill berätta om honom, jag vill visa honom min värld, ta med honom in. Han passar där. Och jag vill se hans värld. Jag vill lära mig honom, förstå hur han funkar, hur vi kan vara tillsammans. Jag vill känna hans doft på min kudde, se spår av honom i min lägenhet, höra hur han sjunger för mig. Förstå att han tänker på mig.

Jag vill tro på hans stora ord. Jag vill se i hans ögon att han menar det. Jag vill säga till honom att jag också. Men inte som en replik. Utan när det kommer ur stunden. När vi är nära. Delar samma luft, och ser varann i ögonen.

Jag vill springa rakt in i dina andetag

...

Låt floden komma

The mess I'm in

När jag jagar efter någon som flyr behöver jag inte skydda mig, inte reflektera så mycket över hur han kan tycka om mig, för det gör han ju per default inte.

Om han stannar upp och går mot mig blir jag rädd för nu kan han se mig, se att jag är trist, ful, tjock, ointressant och värdo att vara med, och så blir jag varse att jag skyddar mig, för om jag tar emot med öppna armar kan jag ju bara bli sårad. När han ser mig, och går.

Shit va mongo jag är. Låt mig slippa det! Jag måste gå emot detta!

Konstig

Igår, på telefon, sa han att jag var konstig. Att han inte får ihop det riktigt. Inte lik någon han träffat tidigare.

Han hade svårt att sätta ord på det. Lite hård och mjuk på samma gång. Lugn och samtidigt livfull/passionerad.

Jag vet inte om jag ska tolka det som positivt eller negativt, tyckte jag.

Inte jag heller svarade han.

Jag tänker att jag nog vill vara mångfacetterad. Att det måste vara bra. Jag vill gärna kunna vara både tramsig och intelligent, hård och mjuk, osäker och framåt, försiktig och jättepassionerad på samma gång.

Och gillar att han är både väldigt tillgiven och har enorm integritet, rolig och jätteskarp, lättsam och krånglig, empatisk och självcentrerad ;-), livrädd och jättemodig, försiktig och hårdhänt.

Gud så trist med nån som är helt endimensionell...

Träffa barnen

I helgen var vi på Tom Tits. Jag, mina barn, JU, hennes yngsta och så Han. Han följde inte med i egenskap av "min" nånting. Och vi var bara vänskapliga med varandra hela dagen.

Men det var stort för mig. Kanske för honom också?
Jag har inte låtit någon jag träffar möta mina barn (avsiktligt i alla fall). Än. Ja, det här är ju första gången som jag kommit så långt med någon efter exet.

Var såklart nervös inför det.
Men inte länge. Han var så fin med barnen att jag blev alldeles varm i hjärtat. Och de gillade honom direkt. Minsta ropade efter honom, hämtade honom, tog honom i handen och gick iväg. Stora lite mer återhållsam, men tyckte helt klart om honom. Han är lite mer funderande. Lilla är så direkt, och social, och gillar hon nån så visar hon det omedelbart. Och Han föll för henne totalt!

Jag tänker inte att ett sånt här möte skulle INNEBÄRA nånting. Nåt mer än det är. Jag känner däremot att det kan vara bra att inte göra så himla stor grej av att man träffar folk. Att människor man gillar, och har olika slags relationer till, får möta ens barn kan väl inte vara fel? Blir det seriöst och man finner sig vilja umgås mer frekvent tillsammans med barnen kanske en viss varsamhet kan vara på sin plats. För att undvika återkommande uppslitande separationer.

Skaldjur.

Den här helgen har jag känt mig rejält förminskad.
Av en närstående.

Jag får höra saker som får mig att känna mig som fjorton, omyndig, oduglig, oförmögen, elak, manipulerad och upprörd.

Armslängd tänker jag. Det provocerar.
Bitterhet. Martyrskap. Skuldbeläggande. Förminskande.

Dräneras på energi. Hukar. Får en känsla av skuld i kroppen.
Blir deprimerad och stänger av. Bygger skydd runt mig. Ser bort. Fräser. Hugger.

Klart jag är part i detta också. Och säger och gör riktigt dumma saker. Men jag är just nu bara i behov av att få häva ur mig.

Jag förstår också hur det här påverkar mig i min relation till andra. Till män framför allt.
Jag tar såklart med mig beteenden härifrån. Icke önskvärda. Som jag ser mig använda, mot min vilja.
Som jag kommer behöva jobba med konstant. Men en smula medveten om dem i alla fall.

Jag behöver känna mig hel. Stark. Egen. Fri. Kapabel. Trygg. Lita på att jag är bra.

Jag vill inte bygga ett skal för att skydda mig. Jag vill att det räcker med en ryggrad.

Knyta åter

Torsdagslugn även denna vecka.
Börjar verkligen se mina cykler med allt större tydlighet. Veckan har kantats av glädje och upprymdhet, osäkerhet, oro, förvirring, inre dramatik, läkande samtal och därefter lugn och tillförsikt. Till livet. Till processen. Till mig. Oss?

Ser fram emot en barnhelg, som kanske även kommer innehålla några nya inslag. Mer om det efter helgen.

Inledde fredagen med en helt spontan frukostfika med exet. Inte för att vi behövde prata om nåt särskilt, utan bara för att det kändes trevligt.

Är glad att jag numera kan träffa honom utan att det känns konstigt och obekvämt. Jag skulle nästan kunna säga att det känns som att vi borde kunna få det bästa ur vår relation även såhär. Det som är så bra är att vi delar så mycket, har samma värderingar, intressen, musiksmak, har så lätt att prata och skratta tillsammans. Det känns väldigt avslappnat. Jag vill gärna dela med mig mer av det som händer i mitt liv med honom. Vilket känns som det främsta tabut i vår relation. Men som jag inte kan låta bli att åsidosätta.

Jag vet inte hur exet tycker det känns när jag pratar om nåt jag har gjort med Honom, eller nåt vi pratat om. Han har fått veta lite om hur vi träffades, med återhållen nyfikenhet. Eller, jag tror det. Kanske han bara frågade artigt när det kom på tal liksom. Jag vill liksom bubbla om det som jag har i huvudet rent generellt, och där finns ju han. Bland annat. Och att inte nämna det känns lite stympat. Kanske inte borde, men jag provar mig fram. Känner mig för.

Ett steg i taget.
För övrigt närmar sig årsdagen.
Andra varvet.

Ber om ursäkt

Men ibland är det helt enkelt nån annan som säger det bättre. Så behöver man bara länka:

http://www.pastan.nu/sharedmedia/pastan/blog/45/15/57/105/20100907/roc_20100908_big.gif
http://www.pastan.nu/sharedmedia/pastan/blog/45/15/57/105/20100907/roc_20100909_big.gif

Inte vara stackars...

Ååå! Hittade dagens mest kloka och träffande ord på en tänkvärd blogg jag nyligen kommit i kontakt med...

"If you are sad, avoid people who worry about you and pity you. Their concern is contagious and will only pull you down. Deeper."

"...turn to people who respect you as much as they care about you. The ones who won’t try to fix you. The ones who offer a genuine smile and a firm hug, expecting nothing in return."

http://flowervalley.wordpress.com/2010/05/27/are-you-sad/

Företanke

Träffade en nära vän igår som försökte tala vett och sans med mig.

Du fattar väl att inget kommer förändras? Att det du sett i honom från början är det du kommer få leva med - om ni fortsätter hänga. I stort sett. Alla tror och tänker att just jag, just vi, den här relationen är speciell, men det är väldigt få relationer som förändras avsevärt från dess ingångsläge.

Är du beredd att ha det så som du har det nu?

Jag fattar det. Jag vet.
Och fasen, jag är nog rent av beredd att ha det såhär ett tag.

Alltså vad menar jag med "såhär"?
Vad är okej och vad är inte okej?

Det är okej att han är olik mina tidigare män i sitt sätt att se på relationer.
Det är okej att han är lynnig och vacklar lite.
Det är okej att han drar sig undan och inte orkar ses emellanåt. Om jag förstår varför.
Det är okej att vi inte har en definierad relation. Att vi inte har ett rakt spår.

Men... trots allt finns det saker jag vill ska förändras, om det ska funka på lite sikt.
Jag vill att han ska kunna vara såpass avslappnad med mig att det känns okej att ses lite oftare till vardags.

Att han försöker ta hänsyn till mina issues som jag försöker ta hänsyn till hans.
Att se hur jag blir i min osäkerhet och försöka möta mig på halva vägen.

Det är fantastiskt att få hänga med honom.
Han får mig att skratta och må bra. Jag gillar hans sätt att tänka. Att vi kan prata om så mycket tillsammans, även knepiga grejer. Jag gillar att han kan vara rak och ärlig med mig. Jag gillar hur han är rent fysiskt med mig. Jag gillar att han bryr sig om och tänker på mig. Spontant hämtar en filt när han ser att jag fryser. Fyller på mitt glas. Frågar om saker ur min vardag / liv. Han ögon. Blick. Doft. Hud.

Det är dock inte okej om han stänger ute mig såpass att jag inte förstår vad som händer.
Det är inte okej om jag mår dåligt gång efter annan pga honom.
Det är inte okej om vi aldrig kan ses på ett avslappnat sätt, i nån form av vardag, tillsammans - på sikt.

Men jag vill det här. Det är mycket i det här som är PRECIS vad jag behöver. Dynamiken. Känslorna. Det levande. Det växlande. Det sköra. Det bräckliga. Det oförutsägbara. Nerven.

Men... jag måste sätta mina gränser. Jag måste veta vad som i längden får mig att må bra. Jag måste identifiera vad jag behöver i en relation också. Och kommunicera det.


Och en sak till. Det är ju inte så att jag skriver på ett kontrakt idag som gör det omöjligt för mig att senare välja annorlunda. Varje dag är ett nytt val. Välja varje dag, ju.

Dumt. Jag vet.

Jag har börjat identifiera mig så med att bli sviken i kärlek att jag kliver in i den rollen utan att jag ens har tilldelats den.

Okej...

Jag vet fasen ingenting just nu.

Checkar ut.

Göra tvärtom. Min läxa.

Det hände lite saker som fick mig ur balans. Som fick mig att fundera. Tveka. Oroa mig. Undra. Som fick mig att ligga i flera timmar och vrida mig i sängen. Med kli i hela kroppen. Tankar som gick i cirklar och jag kom inte till ro. 

I det här läget hade det varit skönt att kunna vila i en bra känsla. Vila i att jag inte ska oroa mig över nåt jag inte vet nåt om. Att vara så stark i mig själv att jag inte drar igång alla Tänk om, och Vad menar han, och  Vad vill han markera, och Vad betyder det här. Utan jag skulle vilja känna i magen att allt är bra. Allt är som det ska vara. Allt blir som det ska vara. Ingen måste förändras i det här.

I det här läget riskerar jag att förstöra.

Nu måste jag försöka vara och göra tvärtom. MIN läxa. Vi har båda relationsproblem. Jag VET det.

Jag riskerar att visa mig ledsen, sårad, skapa fnurror på vår kommunikation.

Just nu känns det som att jag behöver bekräftelse. Eller att bara fly.

Vill kunna må bra även utan att det ska vara så.
Vill kunna känna att jag kan vila. Inte oroa mig. Inte fly. Inte tänka ”borden”. Inte bygga strategier för överlevnad. För ”hantering”. Utan bara stanna kvar i nuet och vara här. Det är ju det enda jag kan göra.

Egentligen.

Jag stökar. Jag stormar. Jag jagar upp mig. Jag letar frustrerat efter en plats att landa. Jag landar. Jag lugnar mig. 

Jag känner värme för honom. Jag tror inte att han vill göra mig illa till mods. Jag tror inte han anar att han gjort det. Men jag tror att han vill markera för mig att jag ska hålla tillbaka. Vilket han gör ibland. Jag tycker det känns skönare med rak kommunikation. Men jag försöker se att det är såhär det ser ut. 

Och jag väljer att lyssna, lära, vara, och ta mig igenom. 

Jag flyr inte. Just nu.

Sårad?

Jag vet inte.
Ledsen i alla fall.

Love Hurts

Och för er som undrar... Nä jag har inte FÅTT den jag vill ha. Men jag hade honom till låns under en stor portion av helgen. Och då lyssnade vi på den här. Och sjöng med.

Det var en otumlande helg.

Som började med ett "Hej hjärtat" och "Min terapeut gillar dig", och "Får jag sova hos dig i morgon" i fredags kväll. Som sen blev 24 timmar med honom. Ute i solen, bland vänner, hemma med mat och dryck (lite för mycket), och en lång och mysig natt/förmiddag i sängen.

Jag tycker SÅ. MYCKET. OM. HONOM.

Och han fick läsa min blogg. Ojoj...
Han började gråta.


Jag är bra för honom.
Jag är visst också dålig för honom.
Han säger han är kär i mig. (Men han har ju omvänd tourettes...)
Egentligen är jag visst inte hans typ. Så han tycker det hela är mycket märkligt.
Han fattar nog hur mycket jag tycker om honom nu.
Vi har fortfarande inte definierat vår relation. Vill inte gå på den minan igen.
Han ringde sitt ex / bästa (?) vän mitt i natten och hon fick veta om mig. Att han träffar mig.
Jag har fortfarande inga förväntningar på ett oss. Jag är fortfarande inställd på att han kommer backa ur och aldrig mer vilja ses. Men jag vill honom.

Jag försöker bara vara i nuet nu. Jag är väldigt tacksam för den fina helgen vi hade.

En helg då vi kanske klev ett steg närmare varandra. Samma helg som två av mina nära valde att ta ett steg ifrån varandra. Och vi satt i samma rum. Samtidigt alla fyra. Kvällen andades nånting. Under ytan.

Med ett kärleksfullt och varmt leende på läpparna, med skrattkramp i magen och tårar i blicken vill jag tillägna min kära vän denna: http://open.spotify.com/track/55RlVvBcUVIAXpvG3LoIsz

Så vackert

Nu har jag fått den jag vill ha Olle Adolphson Em Am7 Hm7 Nu har jag fått den jag vill ha Cmaj7 Hm7 Am7 Hm7 Em som jag ville ge min kärlek i alla mina dar D/E Am Em/G F#m H Em Morgonen kommer redan. Vad händer sedan - Cmaj7 Am7 Em11 Hm9 - det finns ju inget av den kvar. Em9 Am7 Em11 Tystnaden smyger som en katt Am7 Hm7 Am7 Gmaj7 Fmaj7 genom rummet och därute är luften redan blå D/E Am Em/G F#m H Em Morgonen sköljer undan nat-ten och slutet Cmaj7 Am7 Em11 Hm9 - har redan börjat för oss två. Gmaj7 Fmaj7 Em7 Hm En solstråle går ifrån min hand över hennes hud Gmaj7 Em7 F#m9 lyser som guld i hennes hår Hm G A7 Dmaj7 D9 C9 Allt jag känner är tid och tystnad A7 F#m H7 och timmarna som går Långt borta kan jag höra havet som andas och en fågel som sjunger i ett träd. Tystnad. När slutade vi älska varandra. - Hon är det vackraste jag vet. En solstråle går ifrån min hand över hennes hud lyser som guld i hennes hår Allt jag känner är tid och tystnad och timmarna som går. Nu har jag fått den jag vill ha som jag ville ge min kärlek i alla mina dar Morgonen kommer redan. Vad händer sedan - det finns ju inget av den kvar. Em9 Am7 Em11 Långt borta kan jag höra havet Am7 Hm7 Am7 Gmaj7 Fmaj7 som andas och en fågel som sjunger i ett träd. D/E Am Em/G F#m H Em Tystnad. När slutade vi äl - ska varandra. Cmaj7 Am7 Em - Hon är det vackraste jag vet. (Ackord lika i vers 1 och 4 Vers 3 lika som i vers 2)

Olle Adolphson – Nu Har Jag Fått Den Jag Vill Ha

Alltid lika träffsäker

http://www.pastan.nu/sharedmedia/pastan/blog/82/69/32/22318/20100831/roc_20100903_big.gif

LOL

Skrattar så tårarna sprutar!

Hittade lite "ny" musik häromdagen, t ex [ingenting] som jag föll för pladask. Och skickade några låtar till Honom, (till hans inbox på Spotify). Jag har gjort det förr och han uppskattar lite musiktips.

Bland annat skickade jag upp den här låten:
http://open.spotify.com/track/066AWWrTl8vevl1GpAyiTd
Som vid en första lyssning bara var så störtskön. 

Nu på morgonen lyssnade jag på texten...

Åsså har jag ju färgat håret svart ju.

Ville inte

att han skulle slarva bort mig.

stopp

Å återigen.
Hjulen slutar snurra.
Och jag sörjer återigen insikten.

Say no more

http://www.pastan.nu/sharedmedia/pastan/blog/82/69/32/22318/20100831/roc_20100901_big.gif

http://www.pastan.nu/sharedmedia/pastan/blog/82/69/32/22318/20100827/roc_20100831_big.gif

Ett oskickat mail från juli. Men det gäller fortfarande.

När jag säger att jag tycker du känns bra, och som någon jag vill möta och utmanas med betyder inte det att jag tänker rusa fram, köra över dig, inte ta hänsyn till dig, begränsa dig eller äta upp dig. Det betyder bara att jag vill ge det här en chans, att möta dig, lära känna, utforska, kanske misslyckas/gå på motgångar men välja att resa sig och titta på varandra med nya ögon. I sin allra enklaste form betyder det att jag får en varm känsla av bra inom mig när vi ses, och den trivs jag med.

Det finns inga garantier. Jag vet. Och löften är i detta sammanhang onödigt och begränsande. Och i kärlek handlar det om att välja varandra varje dag. I dag väljer jag dig. I morgon kanske du väljer bort mig. Det är så det är, och den risken är jag beredd att ta. Oavsett rädsla för smärta och sorg. För vinsten är så mycket högre när man befinner sig i det man vill vara i, än smärtan i motgångarna.

sagt i en chatt nyss:

det är spännande med honom. jag vet inte vad som händer. jag kanske inte träffar honom igen. eller så gifter vi oss.

Jag tror det kallas livet.

Glad.
Verkligen lycklig och nöjd. Tillfreds. Fina underbara vänner.
Folk som tar med mig ut på roliga saker.
Underbar musik i öronen.
Kaffet lika gott som alla dagar.

Men vemod.
Känslor som bubblar.
Saknad. Längtan. Önskningar.
Rädsla. 
Liv.

Ropade ut i rymden.

Fick spontan inbjudan. Inställde mig på Blidösund på tio minuter för en kvällskryssning med Carolina Wallin Perez. Kent i jazzversioner. Terapi. 

Om han läste... (nope, det gör han inte)

Bara en sån sak att jag skriver såhär mycket om honom.
Skulle. Skrämma. Bort. Honom. För. Alltid.

Men ni vet hur det är. Nu har jag fått ur tankarna ur huvudet. = Lättare och klarare i skallen!

On directing

Tittar i hans ögon och ser en kille som är rädd att inte bli älskad som han är.
Som ler när han egentligen är arg och frustrerad.
Som samtidigt är rädd för att säga nånting som skrämmer bort mig. För han vet inte.

Hör att han mest tänker på sig själv. Hur han uppfattas. Att det tar upp större delen av hans energi.
Att han inte tror att någon skulle tycka om det som finns bakom hans välregisserade yta. Den glada, roliga, fyndiga, snälla, söta killen som alla gillar.
Han tvivlar på att han gillar honom själv.
Vad han tycker om andra? Är det nån som bryr sig om det? Han har inte ens tänkt efter.
Tänker han på mig? Nej, han tänker på sig.
Men lägger armen om mig. Klappar mig. Pussar mig. Ler.

Han orkar inget mer än att åka hem efter jobbet och krascha. Energin är då slut.
Och livet känns meningslöst. Säger han. Men att släppa in någon annan verkar inte vara medicinen. Eller att göra nåt. Att tillåta spontana infall. Att tacka ja trots oro. Trots att man inte vet. Vad det kan leda till.
Andra ska hålla sig borta. Inte komma för nära. Inte ställa krav på honom. För då flyr han. Eller mår dåligt.
Men han var glad att jag kom. Vill inte uppmuntra det. Ler. Men sa att det ändå var bra.

Jag vill säga till honom:
Du försöker regissera livet, och alla dess deltagare, och hur folk ska bete sig mot dig... klart det blir jobbigt för dig med allt du ska ha kontroll över. Klart det blir tråkigt också när du plockar bort det oväntade. Klart det blir jobbigt att hålla charaden levande 24/7, att du blir trött och inte orkar mer, klart livet känns meningslöst mellan varven. Och att du tror att folk inte ska gilla det där bakom... Du måste ju låta livet drabba dig, kliva in och stöka till, låta saker bara vara, hända, släppa rodret lite. Inse att det inte är en ensamsport, utan att andra människor också vill saker och tillåta att det kan ha en inverkan på dig - som du på förhand inte kan räkna ut. Du kommer få så oändligt jobbigt, tråkigt och ensamt om du inte inser att du behöver låta andra människor påverka dig och din tillvaro.


MEN.
Jag vill inte vara din terapeut.
Jag vill inte hamna i Nu ska vi få dig att må bra-projektet med mig som projektledare.
Jag vill att du tycker om mig för den jag är. Som jag är. Bara så.
Jag tycker om dig för den du är. Trots. Alla. Dina. Sidor.