Tomt och ensamt

Igår kom saknaden.
Jag har undrat hur lång tid det skulle ta innan jag kände i magen hur jag saknade barnen. Det kom igår. Jag har varit utan dem i två veckor nu, men har under den perioden träffat dem ett par ggr, och de har sovit över en natt hos mig. Nu hann jag inte träffa dem innan de skulle resa till exets hemort och träffa farmor och farfar en vecka, utan det blir först nästa måndag. Och då kändes det som en väldigt väldigt lång tid kvar.

Saknaden accentueras av att även alla andra viktiga människor i min omgivning är på annat håll. JU och jag har knappt pratat med varandra på en vecka, och nu är hon borta ytterligare en. Skåningen är lååångt borta. HAN åker bort en vecka nu, och vad som händer där vet jag ju inte ens. (Men jag tänker på honom konstant.) Granne/vän 1, 2, 3 och 4 med sina respektive/barn är ute och reser. Exet och barnen är på annan ort. Kollegorna är också borta. Fler vänner finns, och vi träffas såklart. Men det känns som att hela den stora och viktiga familjen är borta.

Jag fyller min tid på annat sätt. Men det känns lite tomt och lite ovant.

En summerad helg

En riktig usel nu-måste-jag-bara-resa-mig-och-gå-hem-direkt-dejt.
En helt-utan-förutsättningar-överraskande-trevlig-dejt.
En tjejfest.
En utmaning.
Ett erbjudande om att träffa den gifte mannen och hans bisexuella fru.
En bakfylla.
En långpromenad.
En ny blogg!?
En kompisfika.
En fantastisk natt med Honom. Sista kapitlet var inte skrivet.
En lång sovmorgon.
En frukost vid två.
En skogspromenad.
Man med gitarr har sjungit för mig mitt i natten. Två olika. Två tillfällen.
Ett långt snack om dejter och sex med väninnan.
En fotbollsöl.
Ett skitbra samtal med exet.
Lite av mitt gamla liv som kom tillbaka, i en vänskap.
Många fina sms från vänner och kärlekar.
En saknad JU.
Ett bråk med mamma. Ett sams med mamma.
Två saknade barn.

Vad händer?

För er som följt mig ett tag kan det kanske kännas lite som att jag inte varit helt jättetydlig med vad som händer i mitt liv just nu, även om jag portionerar ut lite små pusselbitar emellanåt.

Det beror på att jag är i massa processer och inte riktigt vet var de tar vägen. Och vill brusa framåt i dessa tills jag vet mer. Innan jag kan säga så mycket.

Men, anyhoo, i stora drag händer följande just nu:

1. För snart en månad sen blev jag sjukskriven på halvtid. Bara månaden ut - för att komma ikapp. Fick även recept på en del grejer som jag inte tagit. Jag har inte beslutat mig för om det är nödvändigt och bra för mig. Så jag testar andra lösningar tills vidare. Än så länge har jag inte sett några stora förändringar. Men allting tar ju sin lilla tid. Mitt stora problem nu är att jag är väldigt energifattig och har väldigt dåligt skydd mot motgångar. Faller för minsta lilla grej. De stora problemen kan nog i övrigt kokas ihop till avsaknad av självkänsla och av trygghet/strukurer och samhörighet i tillvaron. Livet känns fragmenterat och ovisst, och jag fladdrar omkring helt utan styrsel och förankring. Behöver en fast hand, en fast punkt, en stark känsla, en övertygelse för att liksom jorda mig. Så känner jag. Men jag går på semester på torsdag och hoppas på bättre tider. På sol. Vänskap. Kärlek. Familj. Inspiration. Och annat.

2. Jag "träffar" någon - vi kan för enkelhetens skull kalla honom Skåningen. Vi har ingen definierad relation. Men han är fin och jag gillar honom. Han gillar mig. Men han vill inte bli mer sammanflätad än som nu. Kanske inte jag heller, när jag tänker efter. Det är en skön känsla att vila i. För jag har inte och jag söker inte kontroll eller bekräftelse. Och inget är lovat eller förväntat. Jag vet aldrig om vi ska ses igen. Kanske vi redan är klara med varandra. Vem vet? Vi väljer varandra varje gång vi ses. Och när vi ses är det en positiv boost. Inget djupt, inget svårt, bara glädje och närhet.

3. När jag skriver om honom tänker jag samtidigt på att jag inte är helt "färdig" med en annan relation. Som också varit lite odefinierad. Och kanske inte ens en "relation". Men vi fanns i varandras liv i nåt avseende. Och jag vill ses och prata och hänga och känna och ta reda på och vara vän, stöd, skratt och inspiration (för varandra). Gillar och saknar honom. Varför han är rädd (?) och flyr undan varje kontaktförsök vet jag inte. Och jag vore glad om jag förstod det. Eller ännu hellre, om vi kunde ses och hänga lite.

4. Sen har jag också en helt ny relation. En vänskapsrelation. Men den är inte helt inom boxens ramar. Det är på många sätt och vis en väldigt ovanlig relation. Som är spännande, intressant, utmanande, lärorik och tankeväckande. Den är intim, men inte på ett sexuellt plan. Men väldigt nära, naken och utlämnande. Och kanske därför också väldigt viktig och betydelsefull. Jag känner att det är en må-bra-relation. Stärkande och positiv. Och det var den jag fick chansen att utveckla lite i helgen, i Spanien.

5. Jobbar mina sista dagar före semestern nu, och har planer på att göra saker med JU och barnen. Är ledig fyra veckor varav tre med barnen. Kommer inte träffa Skåningen på flera månader. Kommer vara utan barnen i tre veckor i rad i sommar - hur ska det gå?? Hoppas på solens och ledighetens läkande kraft. Hoppas på många möten och spontana utflykter, hälsa-på, sova-över, picknicks, vin på balkonger och uteserveringar, glassar i solen, fötter i vatten, hängmattehäng, gräs mellan tårna, glada skratt, gott kaffe, långa vakna nätter, långa sovmorgnar, ny och bubblande energi, många kramar, härliga barnskratt och smutsiga fräkniga kinder, underbara vänner, intressanta nya kontakter och oväntade upplevelser. 

Summa summarum. Jag flyter med, åker med vågorna, sugs ner, bubblar upp, försöker känna vad som är upp och ner. Försöker komma ihåg hur man simmar. Eller hur man håller huvet över ytan. Och försöker njuta av känslan av det mjuka vattnet, känna att det bär mig, att det är ljummet och livgivande, både lite klart och lite grumligt, men vackert att se på och vara i.

Sådärja

Nu var liksom alla måsten den här dagen avklarade.

Bokar av... tack o lov

Ställer in och ber om hjälp:
- Väggen avbokad (tror jag). Får bli en annan helg.
- Exet ställer upp med fix och grejer för onsdagen, mat, hänga med på utflykt och sånt dära
(men vill börja rådda om med mina semesterplaner och det känns sådär... när det bara är en endaste grej jag har inplanerad so far)
- Slipper vara med på styrelsemötet på torsdag.

Om jag har tur så kan jag få lite tid över att jobba, och som det verkar nu även ha lite luckor för att kunna göra nåt trevligt på onsdag och torsdag kväll.

Veckans schema

Om jag ska skriva nåt idag så känns det som att följande är det som upptar det mesta av mitt sinne just nu:

Veckans schema
Sitter just nu och väntar på att fastighetsskötaren ska höra av sig och hjälpa mig med vattnet under diskmaskinen, som jouren inte ville befatta sig med igår. Det var inte akut. Trots att det var deras kille som lämnat mig med det. Oavslutat jobb skulle jag säga...

Sen till jobbet och göra hela veckans jobb innan jag måste gå kl 16.

Tisdagen består av två läkarbesök och en helvetes massa möten däremellan. Äta lunch? Nja...
Efter jobbet till minstas aikido, sen hem och fixa matsäck plus middag till onsdagens familjefest i skolan.

Sen onsdag dårå... vill och hoppas kunna följa med på minstas utflyktsdag till Kaknäsparken. Men ska samtidigt förbereda styrelsemötet på torsdag. Sen har jag avbokat vårruset för att kunna vara med på storas familjefest i skolan. Med middag och uppträdande. Och fått tacka nej till ett par andra inbjudningar som vore skoj att tacka ja till egentligen.

Torsdag är såklart styrelsemöte på jobbet och sen på fredag ska jag vara på Smaka på Stockholm hela dagen, i Kungsan, för jobbets räkning.

Och då har jag inte nämnt att jag även ska planera bygge av vägg och köpa material till detta, och sen bygga vägg i helgen och dessutom jobba på söndag och sen har jag fyra, eller fem dejter som hänger i luften (alltså polare) som jag ska försöka boka in att träffa. För man vill ju göra nånting kul också! Det här kommer naturligtvis inte att gå.

Om jag fick välja så skulle jag avboka allt utom barn och vänner. Kan man få det?

Carpe fucking diem

Är det nånting man kan vara säker på är det att man aldrig riktigt kan veta vad som väntar runt hörnet. Och det är ju trevligt att man kan bli lite överraskad ibland.

Det är bara att ta emot och se vad som händer...

Prognos: varmfront?

Hey... solen skiner!
Konsert ikväll. Ledig i fyra dagar. Barnfri i morgon. Familjegos i helgen. Pengar på kontot.

Blivit inviterad att äta glass med snubben som ser ut som Jude Law med skägg. Men han vill ligga...? Alltså... det är vi ju många som vill rent generellt. Men i alla fall. Eeehm...?

Och den 28-åriga SNYGGA snickaren ringer upp (!) och vill bygga vägg hos mig i helgen!! Yes waaay!

Håller tummarna för att den här helgen blir BÄTTRE än den förra. PLIIIS....

Idag.

Inte bajs.
Inte godis.
Om man säger...

Fredagsrapport

- har jobbat väldigt dåligt idag (som ni nog anar)
- har dessvärre inte halvdag
- men slutar om en halvtimme
- känner mig på väg att bli förkyld... fan
- har en sjuk son som antagligen kommer skeppas över under kvällen, och ska snart hämta en förhoppningsvis frisk dotter
- får se om det blir elden ikväll eller om vi softar hemma med film och snask
- lyssnar på Familjen, Verve och Massive attack idag. På repeat.
- har promenerat över söders höjder på lunchen och ätit gott på Babylon
- saknar och längtar efter någon
- känner mig tom, manisk, galen och frustrerad i ett, underbart va?

Synsk. Cynisk. Cynsk?

Har haft en konstig känsla av att veta vad som kommer ske de närmsta dagarna

Jag visste att veckan skulle bli som den blev. Genom drömmar och genom känslan i magen. Inget jag tänkt ut och planerat för. Bara sett. Och blivit.

På förhand kände jag att ett möte inte skulle bli av. Och att ett par andra skulle ske. Att någon skulle höra av sig, och att en annan skulle tystna. Att telefonen skulle ringa när den gjorde. Att jag skulle krocka med någon som valde att inte stanna. Att någon skulle tappa bort mig.

Men vad som händer härnäst har jag ingen aning om.

Den här veckan har jag nästan känt mig förberedd på saker.
Annars är allt oklart, inget är konstant. Man bygger en känsla kring något. Det rasar. Man vet fan aldrig.
Men vad ska man göra?

Känns tomt och jobbigt.

Fredagsvemodig. Men lyssnar på Familjen, och det piggar upp lite.

Aprilhumör

Men är det inte en härlig morgon?
Det är sol, fredag, lön på kontot.
Det är god frukost, kaffe, promenad i solen, bra musik i lurarna.
Det är utvilad, nyfiken, längtande och lite nöjd.

Mitt humör är som vädret i april... Det växlar.
Hoppas på en stabilare varmfront i maj. 

Nedräkning

Ett möte till idag.
Sen hemgång...

Sol

Musik
Promenad
Ett mail
Aska
Ett bra besked
Mat
och nu kaffe i solen

har förändrat den här dagen en smula

Ett lapptäcke

Ååå så trött jag var igår. Jobb i 120, springa hem tidigt, hämta barn, snabbmat på stan, aikidoträning, hem med trötta barn, somna i badet, natta, kura på soffan i tankar och funderingar över var man är och vad som händer. Några stillsamma chattar med vänner och grannar. Cougar Town. Te. Choklad. Sova.

- - -

Igår fick jag ett långt, långt mail med förklaringar och ursäkter från "Mr Right Now". När han inser att jag klivit ur på allvar inser han att han inte alltid behandlat mig snyggt. Och att han skriver såhär hör inte till vanligheterna. Ett axplock:

"Jag tänkte ta på mig en skuld."
"Där kan jag bara be om förlåtelse. Det är utom all respekt för dig!"
"Du är en glad och bra person. Det ska inte hända att folk beter sig på dåligt sätt mot dig."
"Jag kan bara ber om ursäkt för den senaste händelsen och säga att det var oförskämt av mig."
"Jag vill inte bränna broar, men jag tycks ha gjort det lite smått ändå."

Det känns väldigt omvänt att få denna typ av mail numera. Mail som jag för några månader sen hade drabbats väldigt starkt av känslomässigt. Men som just nu mest får mig att känna mig lite skyldig till att jag bara klippte. Fast så många gånger som jag haft ont i magen över honom så känns det ändå skönt att få höra att han känner nåt kring det. Ett slags erkännande... För vad det nu är värt såhär i efterhand. Känner mig dock verkligen - för första gången - förvissad om att jag faktiskt är färdig med känslorna för honom.

- - -

Sen är det exmaken som tycks hålla sig borta av nån anledning. Vet inte vad för jobbiga saker han grubblar över. Men att vara tyst mot mig och försvinna när det är nåt svårt han egentligen vill ta upp är lite hans stil, så jag kan väl vänta mig en surdeg endera dagen.

Det blir så jobbigt när det inte går att få nån kontinuitet med barnen. Att överlämningarna förblir tysta (vi lämnar via dagis/skola) och okommenterade. Att man inte får höra nånting om vad barnen är i för tankar, processer, vilka saker som fattas, vad som vill göras, vad som planeras... Hur sjutton ska vi få det här att funka om han går under jorden? Och varför ska det vara på mitt ansvar att få ordning på den här delen av vår relation också?

Jag blir bitter. Cynisk. Och tvär. Min tolerans är inte så hög när det gäller honom, längre.
Inte roliga sidor. Dränerar mig på energi.
 
- - -

När och hur ska man ta upp det där pappret med exet när man liksom aldrig ses eller hörs?

- - -

Funderar kring sommaren. Semestern. Som kommer bli nästa stora annorlunda grej. Att inte ha nån att bara vara med. Har ingen aning om hur jag ska göra med barnen och egentid, vilka veckor eller var. Jo, en resa inplanerad - och det ska bli kul! ME & JU och elva(?) andra, vuxna och barn i ett hus i Skåne.


- - -

Barnfri i två kvällar nu. Tämligen oplanerade. Och möjligen öppen för förslag.

- - -

Känner mig lite som det här inlägget... Som ett lapptäcke.

Tisdagstrött

Nä, nu vart det tungt. Mätt. Trött. För mycket i mailen. För lite roligheter. För lite kaffe. Lite "vafan...." på några områden. En flängig kväll framför mig.

Pick me up! * needy *

Måndagsstatus

Har tvättstugan, ett utlånat barn, ett datorspelande barn, mat i magen, sol i ögonen, små vita hårstrån i soffan, träningsvärk, kaffesug, chokladsug, damm på golvet/skärmen/tvn/möblerna, skitiga fönster, disk att ta hand om, en obokad kväll, ledsna blommor, en deklaration att skicka in, nya balkongmöbler, en tom bokhylla, en exmake som beter sig märkligt, en blankett för påskrift, inget vettigt att skriva om.

Och en rätt okej känsla i magen.

Hemma

Sådärja, nu har man lyckats sätta sig upp, äta frukost och till och med lunch. Röra på benen en smula, åka tillbaks till the scene of the crime för uppstädning, köpa juice, dricka juice, dricka mera juice.

Ställde in alla bokningar för kvällen, för det kändes inte som jag var riktigt i form för en utekväll ikväll. Men nu börjar jag vakna...

Så, hmm... ja, men vad skulle man kunna tänkas göra då? Nä, utekväll blir det nog kanske inte ändå. Blir nog jag i mitt eget sällskap här på soffan trots allt.

Obs! Det är inte tjejen i filmen som har skrivit brevet

Recappat min gamla blogg en smula, och ja, det har hänt grejer. Vissa av de inlägg jag skrev i december känns väldigt avlägsna. Den panik jag hade, den frustration, den känsla av att inte höra hemma nånstans, den var så tryckande... Nu har jag för det mesta en annan känsla. Befinner mig kanske i lite lyckliga omständigheter just nu, men hoppas och tror att jag tagit mig upp och ur det svåraste, i alla fall en smula. Kan titta tillbaka på mina inlägg och känna att det i många fall är ett stort avstånd mellan mig och den kvinna som skrivit texten.

Jag minns och läser om hur jobbigt det var
- innan och i samband med beslutet
- efter beslutet
- innan jag hittade lgh och flyttade
- under packningen då man lade ett helt liv i lådor
- en sista kväll, åsså vare slut...
- flytten
- den uppslitande sista tiden tillsammans
- de första ensamma helgerna, behoven därikring
- allt som bara förändrades, folk som bara försvinner, jorå
- barnens ångest och utspel, som mest kom hos mig
- makens tystnad och frånvaro, och andra jobbiga beteenden
- om första singelveckorna, om rädslan för ensamheten, saknaden av barnen
- om osäkerheten på mig själv, och längtan efter nåt
- om hur jag bara tröttnade
- tröstsex med maken - hur smart var det?
- om hur jag gjorde mig illa på annan man ett tag, och hur jag även kastade mig in i
en kort (tröst-)relation, som var för tidigt och helt fel - kan jag undvika att hamna i en liknande situation igen?

Sammanfattningsvis var nov/dec i ett state of total confusion och ångest där varje liten bit bara var hemsk och allt väckte obehag och illamående, januari en månad av ups and downs, hetsbloggande, desperat längtan och frustration, februari kantad av nyorientering och begynnande ro, och samtidigt energi och i mars började det ljusna, på olika sätt och vis. Många goda saker har bidragit till detta. Har identifierat problemområden. Terapin har kickat in, jag har tagit tag i jobbiga samtal, börjat ta plats och säga ifrån, har kunnat slappna av i mig själv, hittat nya intressanta och i vissa fall fantastiska människor att bekanta mig med (om än lite svajjigt ibland). Och sen har ju solen kommit tillbaka!

(den gamla bloggen är numera bakom lösen, men maila mig om ni vill läsa...)

Saker jag lärt mig i veckan

1. jag mår rätt bra i min situation just nu.

2. mycket av det beror säkert på att jag visat vad jag känner, och tagit några tuffa samtal.

3. att de som gillar mig ändå stannar kvar.

4. att jag är glad och tacksam för det.

5. att det funkar rätt bra med exmaken just nu.

6. att vi kan ses och göra saker tillsammans.

7. att hela Zanzibar varit utan ström i flera månader!

8. att jag inte kan eller vill bli tjejen som sitter och väntar på någon som inte är på väg till mig. igen.

9. att för högt uppskruvade förväntningar är av ondo. * skruvar ner *

10. att jag inte kan förlita mig på nån annan för mitt eget välbefinnande.

11. att jag inte vill att bra saker ska göra ont, så jag försöker öppna ögonen och se vad som är vad. vill att bra saker ska vara bra. bara.

12. att jag måste komma ihåg att ta med mig paraply nu!