Det var ju vi. Liksom. Fan.

Varje gång jag öppnar facebook tittar jag in lite på hans sida. Har han skrivit nåt nytt?
Varje gång ser jag hans ansikte och ser MIN O.

Ibland bläddrar jag bland fotona. Ser dem jag tagit.
Leendet. Blicken.
Vet känslan bakom. Vet att jag sitter en halvmeter ifrån.
Känner doften. Vet exakt hur hans fingrar känns. Formen på hans huvud. Huden.
Gråter lite.

Ringer inte.

Önskar att han hörde av sig.

Men

...skit vad jag saknar honom. Hoppas ibland på mirakel.

Som magneter

Så många gånger jag känt att jag måste bort.

Kom ihåg att jag inte gav upp på dig.

Jag hade kämpat på och provat olika sätt om du hade velat. Vill.

Skulle kunna tänka mig att göra den här separationen inom relationen om vi trodde att det var en möjlighet, att växa var för sig, göra sin egen resa, hitta de egna jagen, drivkrafterna. Bygga två pelare som står stabilt var för sig i stället för två som lutar mot varann. Som faller när den andre försvinner.

Jag hade kunnat börja om. Flytta isär igen. Ruta ett. Lära känna mig. Du dig. Hitta ett nytt oss.

Jag tror på att förändring är möjlig om viljan finns.

Nånting starkt håller oss samman. Fortfarande.
Du har varit en stor kärlek i mitt liv. Är.
Jag ser allt det fina härliga. (Allt det här, det här och det här. Och detta, det här och det här. Det här. Och det finns mer.)
Jag vet att det inte var allt. Det var definitivt inte allt.
Men alla svårigheter, allt krångel, obehagliga överraskningar till trots.
Kom ihåg att jag inte gav upp på dig.

Jag må ha gett upp mig själv.
Och det skulle vara min uppgift att hitta mig igen.
Är.

Älskar dig.

Sorgen

Pratade på lördagen. Länge och klargörande. Fick utan drama höra och säga hur det känns. Fick förstå hur han resonerar och känna av hans motstånd. Det var jobbigt och bra.

Vi är överens om hur vi inte hamnade på ett bra ställe.
Jag är besviken på att han inte ville satsa. Jag ville satsa.

Men han är knepig. För han sänder ut så mixade signaler. Jag hör honom prata om sorg och saknad och älskar och så, och jag inbillar mig att han kanske egentligen vill... Jag fastnar lätt i tanken på att det kan bli vi igen.

Men han vill inte. Jag tror han tycker synd om sig själv och saknar att ha NÅGON där.

Skulle han på allvar kunna VISA mig att han ville skulle jag säkert låta det ske. Men han visar bara passivt lidande. Och det gör skitont. Jag vill krama och skrika åt honom att komma hit och sluta tramsa. Men det skulle ju inte ta oss till ett bättre ställe.

Gråter.

På femte dagen

hörde han av sig:

Ett utdrag av hans ord:
"Så tomt."
"Hoppas vi kan hänga lite då och då"
"Ensam och vilsen"
"Tomheten är nästan klaustrofobisk"
"Är du ok med att vi gjort slut? Tycker du det är på något plan vettigt?"
"Det känns helt fel men jag tror på det ändå"

Well.
Nu känns det som han vill hålla i mig lite, konversera, få sympati, tycka lite synd om sig själv. Vet inte om jag fixar kompisgrejen, men ses nån gång och prata igenom, sure.

Vill han ha mig kvar för att fylla sin tomhet bara kan det verkligen vara. Det blir en falsk känsla av tillhörighet. På hans villkor.

Idag har han skrivit om saker som handlar om jobbet och att han är gnällig och irriterad och misantropisk. Vad ska jag göra med den informationen?? Vill han ha min sympati? Den har han avsagt sig!

Jag tänker:
är det verkligen synd om dig?
du packade ihop och drog när jag sitter med 2 brutna armar
du är inte rädd för att vara ensam
du far ut i sverige med bil, kan gå ut, göra vad du vill
du trivs på ditt jobb som du får energi av
du kan ha en ny tjej i morgon eftersom du "kan få vem du vill"
du har världens självförtroende, är skitsnygg, rolig, charmar alla
alla verktyg för hur du ska kunna förändra det som ligger i vägen för dig HAR du

what's the problem???

BLÄK!


Måste hitta på nån ny etikett för honom nu...

Nedbrytningstid

Hur gör man slut med någon när man egentligen vill vara tillsammans?

För att man hamnar i destruktiva banor. Triggar varandras dåliga sidor. Inte bygger tillit och förtroende.

När de flesta dagarna är underbara, man ser ett liv tillsammans, en framtid. Man planerar, köper bil, bokar resa, tänker sommar, bostad, barn.

När barnen älskar och funkar med.
När skratten fyller.

När kärleken är stark. När huden närheten doften känslorna intellektet utmaningarna betraktelserna samhörigheten... allt klickar i och bara funkar.

Men då orden viljan och handlingen inte spelar ihop.

När det svarta skapar smärta rädsla otillräcklighet osäkerhet ängslan ångest ilska och frustration. När murar och skam skapar avstånd. När ord blir hårda och skär.

När han faller flyr struntar i drar sig undan eller vädjar om uppmärksamhet går jag in i hans verklighet och väljer bort min. Jag tar på mig hans ångest. I stället för att välja mig själv satsar jag min energi på att läka honom. Tar ansvar för hans mående. Fast jag inte kan.

Jag ser att vi kan ha allt det vi vill ha. Vi behöver förändring för att nå dit. Han vill också. Men han tror inte på sig själv. Han rör sig inte ditåt. Han lägger inte en tillräcklig del av sin friska energi på att göra det han kan under de bra dagarna för att förebygga bort de dåliga. Han har alla verktyg. Men han gör inte det arbete som han måste ta ansvar för.

Jag klarar inte av att vara den jag bli i de här situationerna. Jag bryter ner mig själv. Jag anpassar mig och blir medberoende i hans problematik. Han agerar oförutsägbart och oberäknerligt. Jag vill inte vara rädd, känna mig bortvald, nedprioriterad, oattraktiv, kontrollerande och misstänksam. Jag vill vara trygg i våra känslor, kunna lita och inte känna misstro. Jag vill inte lägga all min energi och all fokus på honom. Jag vill inte varje dag gå omkring och undra över hans dagsform. Jag vill ta ansvar för min.

Samtidigt... Jag vill ju göra det här, jag vill ju att vi tar oss över hindren. Men jag ser inte att han gör det han behöver göra. Jag vill inte bara vara stöd i hans process. Jag vill vara tillsammans med en vuxen och ansvartagande man, som respekterar och värdesätter mig och oss.

Så vi kan lyfta varandra.

Hans spår är kvar på golvet

...men han är borta.

Han finns inte där. Jag hör hans röst men orden är inte hans. Jag hör honom säga saker som jag inte trodde fanns i honom. Mannen jag älskar har gått.

Han väljer. Bort. Mig. Oss. Han väljer annat. Han väljer hårt. Han väljer mur. Han klipper bort.
Jag får inte plats i honom. Just nu. Helt plötsligt.

Han säger att han just nu inte bryr sig om ifall han har en relation när han kommer hem. För hans hjärna är just nu ockuperad av andra saker. Jag är inte en av dem. 

Han säger att han inte lämnat mig, han använder bokstäverna j a g ä l s k a r d i g. Men det som möter mitt öra är bara bokstäver. De bildar inga ord. Ingen mening. Rösten är inte hans.

Jag hade honom här och nära och det var kärlek och starkt bara häromdagen. Vi har närmat och älskat och mött svårigheter och närmat mer och naket och sårbart mött och sett förstått och missförstått. Sårat och gjort kärlek. Läkt och älskat. 

Sen åkte han. Bort från stan. Och ut ur mitt liv. Han hävdar motsatsen. Tycker jag förvränger saker. Överreagerar. Kanske är det så. Men jag är i chock. Jag förstår inte vad det var som hände och när. När han inte längre kände att jag var värd. Att värna. Att respektera. Att bry sig om.

Han är hård och kall och den jag hör är inte han. Och jag kan inte längre utan en känsla av lögn tagga det här inlägget med MinO. Men han är fortfarande Han jag föll som en fura för.

Jag borde sova på det här och se den nya dagen an. 

Möta den. Öppen. 

Honom.

Jag älskar och vill. Men idag kände jag inte hans vilja. Alls.
Min kamp är över. Jag kan inte annat än att bara släppa nu. Och vill han ta upp. Så får han göra det.  

Hans val.

 * Gör! * 

Avspark!

Livet har vaknat igen! Så nu kör vi lite bloggande!

Jag lever och mår bra, men de senaste månaderna har varit lite uppochner. Har en relation som är rejält utmanande emellanåt. Tvingas möta mina sämsta sidor oftare än jag gjort förut, och har nu hittat sätt att jobba med dem.

Vi har dragits till varandra, för att vi matchar varandra så bra - på gott och ont. Vi klickar i varandra som pusselbitar. Både i det bra och i det dåliga. Och nu har vi hittat en bra terapeut som förklarar för oss vad det är som händer och hur vi kan tänka och agera utifrån det.

Vi går till samma. Men inte tillsammans. Fast igår gjorde vi just det. Som parterapi. Hon är bra! Hon kan just det vi stöter på i vår relation. Och hon har ett bra förhållningssätt. Och hon är knivskarp. Jag respekterar henne och litar på henne. Jag kan ha lite svårt i terapi annars att känna fullt förtroende. Men jag gör det med henne.


Ps. Jag älskar honom - minO (ja alltså, Han jag föll som en fura för)

En uppdatering

Jag träffar honom fortfarande. Vi har en vardag tillsammans.
Han bor hos mig varannan vecka på heltid. Varannan vecka på deltid.
Dottern älskar honom. Ritar hjärtan, skriver hans namn, ger presenter, frågar om, saknar. Sonen trivs och gillar, men med sitt sätt att vara. Klart, de har säkert många funderingar om livet, och vad det ska bli av det här. Men så länge de har en trygghet i tillvaron hoppas jag de flyter med och upplever i stället för räds och vill fly.


Jag älskar honom. Han är fantastisk. Och ibland helt omöjlig.
Ibland ger han mig så svåra känslor att hantera. Som triggar dåliga sidor, dåliga minnen, i mig.
Men vi har så mycket bra. Och jag tror jag behöver hans bök. Hans stökande med mig.

Jag har aldrig träffat någon som är så lyhörd. Så kärleksfull. Så respektfull. Samtidigt rolig. Sexuellt utmanande. Och integritetsfull. Som har så god självinsikt. Mitt i all sin rädsla. Sina nojjor. Sina mekanismer.

Framför allt finns där en vilja och ett engagemang. Han vill. Han vill mig. Oss.

Just nu är det såhära. Dagens status liksom.
P&K

(Ps Exet och hon är tillsammans igen. De kör en nystart.)

Ett varv

Idag. Exakt ett år sen vår timeout var över och vi bestämde att det är så det ska vara. Slut. Skilsmässa. Punkt.

Exakt just idag. Nyss. Ringde Södertörns Tingsrätt för att ställa en fråga om vår fullföljdsansökan, och kunde på samma gång då bekräfta att skilsmässan nu är klar.


Denna vecka fick jag också veta att Exet har lämnat henne.

Själv fortsätter jag resan med Honom.
 

Det mörka och svåra

Det jag knappt vågar beröra.

Igår halkade han av banan lite grann. Han försöker nog att inte göra så stor grej av det. Men det går ju inte att dölja helt. När han hamnar där så sover han bara. Drar sig undan och vill bara bort från världen.

Det gör så ont att höra honom säga hur mycket han vill fly undan från allt i livet. Att han egentligen aldrig känner sig lycklig. Att det är hans utgångspunkt i livet; att vara olycklig, deprimerad.

Samtidigt som han säger att han älskar mig. Saknar mig. Vill vara med mig. Att det är en lyx att få vara nära mig. Att jag är som en skänk från ovan. Och när vi ses är han alltid glad, rolig, kramig, skrattig, mysig.

Hur ska jag förhålla mig till detta känslomässigt?

Vetskapen om hans status får mig att fundera på om hans känslor för mig är riktiga. Och hur känns det i mig att han inte är lycklig när han är tillsammans med mig? Frågor som jag har svårt att möta. För jag vet inte om jag riktigt klarar av svaren på dem.

Är han bara "tacksam" att få vara med mig? Att jag "står ut" med honom? Tycker han inte att han förtjänar bättre? Säger han det han säger för att få mig att stanna kvar, för att han tror att det förväntas av honom?

Jag vet att jag inte kan göra honom lycklig. Det är inte heller en roll jag önskar. Han måste fixa det själv. Men det vore trevligt om jag kände att han ville vara med mig för att det är just mig han vill vara med. Och att jag inte är en medicin för honom.

SMS

Häromdagen:

Jag: "Vet du? Kärlek."
Han: "Jag vet, [ME]. Jag vet."

Landa. Känn.

Tänk om jag ändå verkligen kunde tro på det han säger. Tänk om jag kunde känna att det var sant. I magen. Vila i att det stämmer. Är som det ska vara.

Ängslan ligger i mig. Inte i att han inte visar kärlek.
Osäkerheten är min.

Saker han skriver:
"Men du. Jag är så varm i hjärtat om dig. Tjatar jag tycker du?"

Jag:
"Nej du får säga det så mycket du orkar!"

Han:
"Vet du? Jag märker ibland att du känner dig osäker. Det är helt ok. Du är så grym. Rolig, snygg, smart, varm, modig. Ibland märker jag att du känner att jag tycker det. Då är du som bäst, när du är o-osäker."

"Närvarande, sårbar, naken. Mage mot mage."

Blir varm i hela mig. Älskar. Vill.
Bestämmer mig för att det är sant. Hoppas att känslan ska landa i mig. Och stanna där. I magen.

Mest kär i idag. Helt spontant.

- att han stod i köket och log när han hörde mig skratta åt nåt trams på AFV på tv, och sa att han gillar när jag skrattar. 
- att han tog initiativ till att föreslå aktivitet till vår utflykt nästa helg. 
- att han är så fin med barnen. 
- hans mjuka hud.

Varannan vecka

Det är den andra veckan. Den där Du inte är här.
Det går inte en timme utan att jag tänker på dig.
Längtar. Saknar.

Önskar att du skulle klampa in, även om det skulle kännas lite märkligt till en början.
Bli en del av oss.

Äta mat med oss. Göra läxor. Läsa bok. Se på tv. Göra utflykt. Ha roligt. Ha tråkigt.
Stanna kvar.
Det är inte utan vidare att bara göra. Men jag hoppas den dagen kommer. Jag vill.

SMS till honom

"Du. Din mjuka hud. Ditt leende. Din hand som stryker över mitt hår. Sked. Din tyngd över mig. Pussarna. Doften. Skratten. Sången. Där är jag nu. Puss"

Tumlar om

"Jag är stark säger du. Hur skulle du reagera på om jag sa att jag just nu satt i en park på vägen hemåt med svårt att andas?"

Detta var min söndagskväll. Jag alltså.
Förklaringen till detta var en sjukt omtumlande helg.
Alla känslor. I mängder.

Det är inte lätt att älska honom. Men jag gör det.
Och det är en resa. Ett äventyr. Ja, för oss båda.
Och vi upptäcker nytt i oss hela tiden. Och det som är bra är mycket mycket bra. Och det som skaver skaver mycket. Men det rör sig. Det är inte stilla. Det förändras. Och förvandlas.

I helgen har jag varit glad. Vi har myst. Vi har träffat hans vänner. Vi har haft trevligt. Ätit druckit kramats sjungit pratat sovit älskat skrattat.

I helgen har jag också gråtit. Varit förbannad och besviken. Försökt att agera och inte fly eller tystna. Mött det jobbiga. Varit rädd. Trott att det nu ska vara över mellan oss. Förstått. Förklarat. Försonats. Förenats. Förälskat. Varit mycket närmare. Ärligare. Naknare. Sett nya sidor hos honom. Sett hans mörker. Rädsla och mod. Fått stå där nära och bara vara, en kram en hand en trygg punkt. När han tog sig ur. Jag har varit stark. Varit glad. Skakat av mig.
Blivit ensam. Darrig. Svag. Kall.

Och vem som fångade upp mig när jag var där nere? Ja, det var kanske lite oväntat: exet.

Förlora

Så rädd att det här bara fladdrar förbi.
Att jag bara ska få snudda vid det. Känna hur det kan vara. Inte få landa i det helt och fullt.

Det som är bra skrämmer mig. När det bara känns varmt och skönt och mjukt och kärleksfullt. Det kan ju ryckas ifrån mig. När jag inget har kan det bara bli bättre. Nu är jag så rädd att förlora. Att göra dumt, vara fel, halka av, falla igenom, tappa, förloras.

Fast förlorad är jag redan.

Smulor av aj

Hans ex älskar honom. Och hon hatar mig lite. Med glimten i ögat.
Och han vill inte göra henne illa, t ex genom att gulla med mig på sin facebooksida. Öppet och så.

Det fattar jag.
Men det svider lite. Lite lite bara.

Symboliskt?

Den gamla och den nya möttes igår.
I en dörr. I en flytt.
Den gamla har fått sina nycklar tillbaks.
Jag och den nya fick bära ut mina sista kvarvarande rester ur det äktenskapliga hemmet.
Tillsammans.


Det kändes okej.
Nej, det kändes bra.