Det var ju vi. Liksom. Fan.

Varje gång jag öppnar facebook tittar jag in lite på hans sida. Har han skrivit nåt nytt?
Varje gång ser jag hans ansikte och ser MIN O.

Ibland bläddrar jag bland fotona. Ser dem jag tagit.
Leendet. Blicken.
Vet känslan bakom. Vet att jag sitter en halvmeter ifrån.
Känner doften. Vet exakt hur hans fingrar känns. Formen på hans huvud. Huden.
Gråter lite.

Ringer inte.

Önskar att han hörde av sig.

Men

...skit vad jag saknar honom. Hoppas ibland på mirakel.

Lyckan, kärleken och meningen med livet

Jag läste den för ett par år sen. Några sidor var så starka för mig då att jag skrev ner långa passager i ett dokument som jag öppnar emellanåt och kikar på. När det känns svårt. Idag är en sån dag.

Idag när jag läser det igen har det en väldigt stor och viktig betydelse för mig, i mig. Jag citerar (kanske inte helt ordagrant):

"En verklig själsfrände är en spegel, den som visar dig allt du håller inne med, den som fäster din uppmärksamhet på dig själv så du kan ändra på ditt liv. En verklig själsfrände är kanske den viktigaste människa du träffar här i livet, för det är någon som river ner dina murar och ger dig en spark så att du vaknar. Men leva med en själsfrände hela livet? Nä. För smärtsamt. 


Själsfränder dyker upp i livet bara för att visa dig flera lager av dig själv, och sen drar de. Och tack och lov för det. Ditt problem är att du  inte kan släppa den här. Det är över. Syftet med X var att skaka om dig, driva dig ur Y, riva sönder ditt ego lite grann, visa dig hinder och beroenden, bryta upp ditt hjärta så att nytt ljus kunde lysa in, göra dig så desperat och vilsen att du blev tvungen att förändra ditt liv, presentera dig för andliga mästare, och sen dra. Det var hans uppgift, och det gjorde han bra, men nu är det gjort. Du kan bara inte acceptera att det var så kort datum på det förhållandet. 


Du är som en hund på soptippen - du slickar på en tom konservburk och försöker få mer näring ur den. Och om du inte aktar dig fastnar nosen för all framtid och gör livet till ett helvete för dig. Släpp den! 


... men jag älskar honom. - Gör det då. ... Men jag saknar honom. - Gör det då. Skicka honom lite ljus och kärlek varje gång du tänker på honom, och lägg ner det. Släpp de sista resterna av honom. 


Du är rädd för att bli ensam. Men fatta. Om du röjer hela det där utrymmet i huvudet som du använder för att grubbla över honom, då får du ett tomrum där, en ledig plats - en öppning. och gissa vad universum gör då? Det kommer att strömma in, mer kärlek än du nånsin drömt om. Sluta använda honom för att plugga igen den öppningen."


Försöker ta till mig. Det talar till mig.

Inte det jag borde lyssna på just nu?

Lite musik i bakgrunden. Och orden skär som knivar.
Nånting i mig fastnar i det här tillståndet. För att jag inte ser nåt annat alternativ just nu.
Fastnar i att ömka och inte komma vidare. Veronica bidrar.

Snälla bli min


Jag kan inte prata med dig när du tittar bort
Snälla, ge mig två sekunder innan du ger upp
Kan vi inte vara nära bara en minut
Är det nu, nu som det tar slut


Fast du inte lyssnar vet jag att du hör ändå
Jag vill hinna säga allting innan jag ska gå
Älskling, vänta får jag bara sitta bredvid dig
Det var han som ville kyssa mig


Snälla bli min igen
Låt det va som i en film
Snälla bli min igen
Låt mig få kvar, ja, låt det va


Du tar bort min hand från din arm och flyttar bort
Ingenting jag säger spelar längre någon roll
Ställer mig i hallen tills jag fattar vad som hänt
Får jag ens ha kvar dig som min vän?


Knyter mina skor och går tillbaka in igen
Sitter här på sängen tills du ber mig att gå hem
Letar efter nåt att säga som kan ändra allt
Något mer än det jag redan sagt


Snälla bli min igen
Låt det va som i en film
Snälla bli min igen
Låt mig få kvar, låt det va

Som magneter

Så många gånger jag känt att jag måste bort.

Kom ihåg att jag inte gav upp på dig.

Jag hade kämpat på och provat olika sätt om du hade velat. Vill.

Skulle kunna tänka mig att göra den här separationen inom relationen om vi trodde att det var en möjlighet, att växa var för sig, göra sin egen resa, hitta de egna jagen, drivkrafterna. Bygga två pelare som står stabilt var för sig i stället för två som lutar mot varann. Som faller när den andre försvinner.

Jag hade kunnat börja om. Flytta isär igen. Ruta ett. Lära känna mig. Du dig. Hitta ett nytt oss.

Jag tror på att förändring är möjlig om viljan finns.

Nånting starkt håller oss samman. Fortfarande.
Du har varit en stor kärlek i mitt liv. Är.
Jag ser allt det fina härliga. (Allt det här, det här och det här. Och detta, det här och det här. Det här. Och det finns mer.)
Jag vet att det inte var allt. Det var definitivt inte allt.
Men alla svårigheter, allt krångel, obehagliga överraskningar till trots.
Kom ihåg att jag inte gav upp på dig.

Jag må ha gett upp mig själv.
Och det skulle vara min uppgift att hitta mig igen.
Är.

Älskar dig.

På femte dagen

hörde han av sig:

Ett utdrag av hans ord:
"Så tomt."
"Hoppas vi kan hänga lite då och då"
"Ensam och vilsen"
"Tomheten är nästan klaustrofobisk"
"Är du ok med att vi gjort slut? Tycker du det är på något plan vettigt?"
"Det känns helt fel men jag tror på det ändå"

Well.
Nu känns det som han vill hålla i mig lite, konversera, få sympati, tycka lite synd om sig själv. Vet inte om jag fixar kompisgrejen, men ses nån gång och prata igenom, sure.

Vill han ha mig kvar för att fylla sin tomhet bara kan det verkligen vara. Det blir en falsk känsla av tillhörighet. På hans villkor.

Idag har han skrivit om saker som handlar om jobbet och att han är gnällig och irriterad och misantropisk. Vad ska jag göra med den informationen?? Vill han ha min sympati? Den har han avsagt sig!

Jag tänker:
är det verkligen synd om dig?
du packade ihop och drog när jag sitter med 2 brutna armar
du är inte rädd för att vara ensam
du far ut i sverige med bil, kan gå ut, göra vad du vill
du trivs på ditt jobb som du får energi av
du kan ha en ny tjej i morgon eftersom du "kan få vem du vill"
du har världens självförtroende, är skitsnygg, rolig, charmar alla
alla verktyg för hur du ska kunna förändra det som ligger i vägen för dig HAR du

what's the problem???

BLÄK!


Måste hitta på nån ny etikett för honom nu...

Livet står inte still...

1. Jag går ner i vikt och jag tränar
2. Jag försöker ta hand om mig själv.
3. Jag lär mig om medberoende. Inser att jag varit det hela mitt liv. Till och från.
4. Jobbar med mer energi på jobbet. Men den är inte stabil.
5. Går hos en jättebra terapeut. Själv och ibland tillsammans med honom.
6. Vi har stormat och konfliktat och separerat och ångrat och funderat och just nu vaggar vi oss i vissheten om att vi inget vet och att inga garantier finns. Vi jobbar med oss själva och försöker att inte bara klippa och avsluta utan att veta varför vi gör det. Och kanske det inte behövs. Det blir vi varse.
7. Jag litar. På mig. På honom. På livet. Med mycket möda och stort besvär. Men jag försöker.
8. Ikväll ska jag träffa en klok och stark tjej som jag vet kommer skaka om skallen på mig.
9. I morgon ska jag träffa en annan härlig tjej som jag känner varmt för.
10. Till helgen fyller sonen år och då får jag krama barnen trots att det är pappavecka.
11. Till helgen - på kalaset - kommer jag nog träffa hans nya för första gången sen den kvällen då de inledde sin relation.

För övrigt försöker jag andas. Ta det lugnt. Klappa på mig själv.

Nedbrytningstid

Hur gör man slut med någon när man egentligen vill vara tillsammans?

För att man hamnar i destruktiva banor. Triggar varandras dåliga sidor. Inte bygger tillit och förtroende.

När de flesta dagarna är underbara, man ser ett liv tillsammans, en framtid. Man planerar, köper bil, bokar resa, tänker sommar, bostad, barn.

När barnen älskar och funkar med.
När skratten fyller.

När kärleken är stark. När huden närheten doften känslorna intellektet utmaningarna betraktelserna samhörigheten... allt klickar i och bara funkar.

Men då orden viljan och handlingen inte spelar ihop.

När det svarta skapar smärta rädsla otillräcklighet osäkerhet ängslan ångest ilska och frustration. När murar och skam skapar avstånd. När ord blir hårda och skär.

När han faller flyr struntar i drar sig undan eller vädjar om uppmärksamhet går jag in i hans verklighet och väljer bort min. Jag tar på mig hans ångest. I stället för att välja mig själv satsar jag min energi på att läka honom. Tar ansvar för hans mående. Fast jag inte kan.

Jag ser att vi kan ha allt det vi vill ha. Vi behöver förändring för att nå dit. Han vill också. Men han tror inte på sig själv. Han rör sig inte ditåt. Han lägger inte en tillräcklig del av sin friska energi på att göra det han kan under de bra dagarna för att förebygga bort de dåliga. Han har alla verktyg. Men han gör inte det arbete som han måste ta ansvar för.

Jag klarar inte av att vara den jag bli i de här situationerna. Jag bryter ner mig själv. Jag anpassar mig och blir medberoende i hans problematik. Han agerar oförutsägbart och oberäknerligt. Jag vill inte vara rädd, känna mig bortvald, nedprioriterad, oattraktiv, kontrollerande och misstänksam. Jag vill vara trygg i våra känslor, kunna lita och inte känna misstro. Jag vill inte lägga all min energi och all fokus på honom. Jag vill inte varje dag gå omkring och undra över hans dagsform. Jag vill ta ansvar för min.

Samtidigt... Jag vill ju göra det här, jag vill ju att vi tar oss över hindren. Men jag ser inte att han gör det han behöver göra. Jag vill inte bara vara stöd i hans process. Jag vill vara tillsammans med en vuxen och ansvartagande man, som respekterar och värdesätter mig och oss.

Så vi kan lyfta varandra.

Snurrtankar

Håller mig så från att skriva att jag saknar honom och längtar vill inte störa vara krävande vilja behöva bekräftelse pocka på hans uppmärksamhet jobbar med mina strategier känner att jag kan men det är svårt och läskigt och det skrämmer mig att han håller mig så kort och jag tänker massa tankar om att det betyder saker som jag inte har några bevis för utan jag försöker se att vi provar ett steg som ska leda åt rätt håll om vi lyckas hålla det såhär nu och det är nytt och läskigt och känns kallt och avigt att inte ha honom i min lur lite då och då för vi brukar alltid vara nära även när vi är långt bort saknad och smärta och styrka och påväg på samma gång.

Längtar och vill förstå att han tänker på mig även om det bara är helt kort men han vill inte ge mig det just nu han vill inte bli kontaktad det är tydligt när han säger vi hörs i morgon men jag kommer lämna privatmobilen på rummet och jag säger men den andra är med och han svarar ja men jag kommer inte att svara i den.

Lilla vill bli bekräftad för hon tänker att hon inte betyder allt det hon vill betyda om han inte bekräftar med tankar och ord men Stora vet att det nog kommer när allt är avslappnat och lagom mycket för honom för nu är det fullt upp och jag respekterar och håller mig tyst fast jag vill skriva att jag saknar längtar skriva hjärta på facebook. Men jag håller tyst.

Avspark!

Livet har vaknat igen! Så nu kör vi lite bloggande!

Jag lever och mår bra, men de senaste månaderna har varit lite uppochner. Har en relation som är rejält utmanande emellanåt. Tvingas möta mina sämsta sidor oftare än jag gjort förut, och har nu hittat sätt att jobba med dem.

Vi har dragits till varandra, för att vi matchar varandra så bra - på gott och ont. Vi klickar i varandra som pusselbitar. Både i det bra och i det dåliga. Och nu har vi hittat en bra terapeut som förklarar för oss vad det är som händer och hur vi kan tänka och agera utifrån det.

Vi går till samma. Men inte tillsammans. Fast igår gjorde vi just det. Som parterapi. Hon är bra! Hon kan just det vi stöter på i vår relation. Och hon har ett bra förhållningssätt. Och hon är knivskarp. Jag respekterar henne och litar på henne. Jag kan ha lite svårt i terapi annars att känna fullt förtroende. Men jag gör det med henne.


Ps. Jag älskar honom - minO (ja alltså, Han jag föll som en fura för)