På femte dagen

hörde han av sig:

Ett utdrag av hans ord:
"Så tomt."
"Hoppas vi kan hänga lite då och då"
"Ensam och vilsen"
"Tomheten är nästan klaustrofobisk"
"Är du ok med att vi gjort slut? Tycker du det är på något plan vettigt?"
"Det känns helt fel men jag tror på det ändå"

Well.
Nu känns det som han vill hålla i mig lite, konversera, få sympati, tycka lite synd om sig själv. Vet inte om jag fixar kompisgrejen, men ses nån gång och prata igenom, sure.

Vill han ha mig kvar för att fylla sin tomhet bara kan det verkligen vara. Det blir en falsk känsla av tillhörighet. På hans villkor.

Idag har han skrivit om saker som handlar om jobbet och att han är gnällig och irriterad och misantropisk. Vad ska jag göra med den informationen?? Vill han ha min sympati? Den har han avsagt sig!

Jag tänker:
är det verkligen synd om dig?
du packade ihop och drog när jag sitter med 2 brutna armar
du är inte rädd för att vara ensam
du far ut i sverige med bil, kan gå ut, göra vad du vill
du trivs på ditt jobb som du får energi av
du kan ha en ny tjej i morgon eftersom du "kan få vem du vill"
du har världens självförtroende, är skitsnygg, rolig, charmar alla
alla verktyg för hur du ska kunna förändra det som ligger i vägen för dig HAR du

what's the problem???

BLÄK!


Måste hitta på nån ny etikett för honom nu...

Nedbrytningstid

Hur gör man slut med någon när man egentligen vill vara tillsammans?

För att man hamnar i destruktiva banor. Triggar varandras dåliga sidor. Inte bygger tillit och förtroende.

När de flesta dagarna är underbara, man ser ett liv tillsammans, en framtid. Man planerar, köper bil, bokar resa, tänker sommar, bostad, barn.

När barnen älskar och funkar med.
När skratten fyller.

När kärleken är stark. När huden närheten doften känslorna intellektet utmaningarna betraktelserna samhörigheten... allt klickar i och bara funkar.

Men då orden viljan och handlingen inte spelar ihop.

När det svarta skapar smärta rädsla otillräcklighet osäkerhet ängslan ångest ilska och frustration. När murar och skam skapar avstånd. När ord blir hårda och skär.

När han faller flyr struntar i drar sig undan eller vädjar om uppmärksamhet går jag in i hans verklighet och väljer bort min. Jag tar på mig hans ångest. I stället för att välja mig själv satsar jag min energi på att läka honom. Tar ansvar för hans mående. Fast jag inte kan.

Jag ser att vi kan ha allt det vi vill ha. Vi behöver förändring för att nå dit. Han vill också. Men han tror inte på sig själv. Han rör sig inte ditåt. Han lägger inte en tillräcklig del av sin friska energi på att göra det han kan under de bra dagarna för att förebygga bort de dåliga. Han har alla verktyg. Men han gör inte det arbete som han måste ta ansvar för.

Jag klarar inte av att vara den jag bli i de här situationerna. Jag bryter ner mig själv. Jag anpassar mig och blir medberoende i hans problematik. Han agerar oförutsägbart och oberäknerligt. Jag vill inte vara rädd, känna mig bortvald, nedprioriterad, oattraktiv, kontrollerande och misstänksam. Jag vill vara trygg i våra känslor, kunna lita och inte känna misstro. Jag vill inte lägga all min energi och all fokus på honom. Jag vill inte varje dag gå omkring och undra över hans dagsform. Jag vill ta ansvar för min.

Samtidigt... Jag vill ju göra det här, jag vill ju att vi tar oss över hindren. Men jag ser inte att han gör det han behöver göra. Jag vill inte bara vara stöd i hans process. Jag vill vara tillsammans med en vuxen och ansvartagande man, som respekterar och värdesätter mig och oss.

Så vi kan lyfta varandra.

Hans spår är kvar på golvet

...men han är borta.

Han finns inte där. Jag hör hans röst men orden är inte hans. Jag hör honom säga saker som jag inte trodde fanns i honom. Mannen jag älskar har gått.

Han väljer. Bort. Mig. Oss. Han väljer annat. Han väljer hårt. Han väljer mur. Han klipper bort.
Jag får inte plats i honom. Just nu. Helt plötsligt.

Han säger att han just nu inte bryr sig om ifall han har en relation när han kommer hem. För hans hjärna är just nu ockuperad av andra saker. Jag är inte en av dem. 

Han säger att han inte lämnat mig, han använder bokstäverna j a g ä l s k a r d i g. Men det som möter mitt öra är bara bokstäver. De bildar inga ord. Ingen mening. Rösten är inte hans.

Jag hade honom här och nära och det var kärlek och starkt bara häromdagen. Vi har närmat och älskat och mött svårigheter och närmat mer och naket och sårbart mött och sett förstått och missförstått. Sårat och gjort kärlek. Läkt och älskat. 

Sen åkte han. Bort från stan. Och ut ur mitt liv. Han hävdar motsatsen. Tycker jag förvränger saker. Överreagerar. Kanske är det så. Men jag är i chock. Jag förstår inte vad det var som hände och när. När han inte längre kände att jag var värd. Att värna. Att respektera. Att bry sig om.

Han är hård och kall och den jag hör är inte han. Och jag kan inte längre utan en känsla av lögn tagga det här inlägget med MinO. Men han är fortfarande Han jag föll som en fura för.

Jag borde sova på det här och se den nya dagen an. 

Möta den. Öppen. 

Honom.

Jag älskar och vill. Men idag kände jag inte hans vilja. Alls.
Min kamp är över. Jag kan inte annat än att bara släppa nu. Och vill han ta upp. Så får han göra det.  

Hans val.

 * Gör! * 

Jag ÄR katastrof

Just nu är jag i ett panikliknande tillstånd. Eller i lugnet före stormen i alla fall.

Jag har som bokat in panik ikväll. Och samtidigt försöker jag styra upp hela min tillvaro så att jag inte ska hamna där. Jag är klok. Jag vet vad det är som händer. Jag har hjälp. Jag har redskap. Det finns planer. Det finns vägar. Jag vet det. Men när paniken kommer krypande så är det precis såhär

man är både en stor och en liten

och min stora kan inte trösta min lilla

min lilla behöver kontroll

min lilla får panik och då går stora på kafferast

stora litar. inte lilla.

stora går på rast när lilla behöver som mest hjälp


Jag har blivit illa sviken några gånger i livet, och inser att bristande tillit är ett av mina livsteman - som jag måste jobba med varje dag. Och just nu sätts min tillit på prov. Med en man som jag verkligen vill sätta all min tillit till.


Jag måste lita på mig själv för att klara av det.

Tumlar om

"Jag är stark säger du. Hur skulle du reagera på om jag sa att jag just nu satt i en park på vägen hemåt med svårt att andas?"

Detta var min söndagskväll. Jag alltså.
Förklaringen till detta var en sjukt omtumlande helg.
Alla känslor. I mängder.

Det är inte lätt att älska honom. Men jag gör det.
Och det är en resa. Ett äventyr. Ja, för oss båda.
Och vi upptäcker nytt i oss hela tiden. Och det som är bra är mycket mycket bra. Och det som skaver skaver mycket. Men det rör sig. Det är inte stilla. Det förändras. Och förvandlas.

I helgen har jag varit glad. Vi har myst. Vi har träffat hans vänner. Vi har haft trevligt. Ätit druckit kramats sjungit pratat sovit älskat skrattat.

I helgen har jag också gråtit. Varit förbannad och besviken. Försökt att agera och inte fly eller tystna. Mött det jobbiga. Varit rädd. Trott att det nu ska vara över mellan oss. Förstått. Förklarat. Försonats. Förenats. Förälskat. Varit mycket närmare. Ärligare. Naknare. Sett nya sidor hos honom. Sett hans mörker. Rädsla och mod. Fått stå där nära och bara vara, en kram en hand en trygg punkt. När han tog sig ur. Jag har varit stark. Varit glad. Skakat av mig.
Blivit ensam. Darrig. Svag. Kall.

Och vem som fångade upp mig när jag var där nere? Ja, det var kanske lite oväntat: exet.

Ett nytt drag

Han var deppig igen.
Bara hemma.
Livet meningslöst.
Lite sugen på att ses... men sen stängde han dörren och sa En annan gång.

Och min roll var visst att säga okej och nöja mig med det svaret. Och alla andra dagar hade jag nog gjort det.

Men inte denna gång.

Satte mig i en taxi och åkte dit. Väl medveten om att jag kanske inte skulle bli insläppt. Han hade varit tydlig med att jag inte fick komma över. Räknade med att sitta på t-banan en halvtimme senare. Avvisad. Men kände att det var läge. Att försöka slå ner lite av hans mur och ta mig in för att se vad som händer där innanför.

Så jag gjordet.

Och han öppnade. Log och kramade mig. Men sa att han var arg, upprörd och irriterad som fan på att jag kom. Ville att jag skulle gå. Men jag sa att jag skulle stanna en stund. Ofredande sa han. Sa att han skulle ringa polisen. Men log. Så jag stannade.

Det var en märklig kväll. Vi började med att jag satt ihopkurad i hans soffa medan han gjorde det han skulle göra som ensam, dvs äta pizza och se på History Channel. Men vi gjorde det tillsammans. Och pratade om evolutionen. Han la sig i mitt knä. Och det kändes som att han slappnade av. Och tyckte om att jag var där.

En stund senare ville han sjunga och spela gitarr. Och det gjorde vi tillsammans en stund. Utlämnande tycker jag. Väldigt privat. Och fint. Jag blir alldeles varm när nån gör så för mig. Med mig. Och att SJÄLV sjunga för/med någon sådär är otroligt naket.

Sen blev det mycket samtal, diskussioner, närhet, ärlighet, bråkighet, nakenhet, förståelse, fördjupning, svårt, mjukt, lätt, jobbigt, tungt. Men vid två åkte jag hem. Han ville inte att jag skulle sova kvar.

Han tycker jag är bråkig. Ohanterlig. Oförutsägbar. Intressant. Utmanande. Spännande.

Jag gör saker ingen annan har gjort. Jag ser saker han inte vill visa. Jag förstår saker om honom som kanske inte alla förstår.

Han var glad att jag kom. Han tycker väldigt mycket om mig. Men därutöver har jag ingen aning. Antagligen inte han heller.

Påminnelse till ett svagt ögonblick

Han vill inte!
Han kan inte!
Han vågar inte!
Han tänker inte!
Han kommer inte!

Det blir inte!
/REPEAT/

Mantra detta gång på gång och KOM FAN IHÅG DET!!

Det finns inget som tyder på att han vill mig. Att han värnar oss. Att jag skulle vara den.

Det kommer bara bli jag som slår skallen i väggen igen och igen. DUMT DUMT DUMT!

Jag måste skita i det här!

Jag måste KLARA AV att kräva följande av någon jag ska lägga min energi på:

1. att han ska våga träffa mig. åtminstone ibland.
2. att man får någon form av svar på sina kontaktförsök.
3. att jag ska kunna vara mig själv. inte vara rädd för att vara för mycket eller fel.


Jag gråter just nu för en jävligt liten och förmodligen helt obetydlig grej som gör att jag inser att det här är för jävla jobbigt!

Jag kan stå ut med mycket, och kämpa och stångas och slåss mot en hel del. Men inte ensam. Det blir liksom ingenting då.

Disclaimer: Den här insikten kommer antagligen raderas ut om jag får minsta lilla bekräftelse från honom. För så svag är jag. För honom.

Samtal pågår

Idag har jag fixat med massa saker som legat. Skönt när man kan stryka saker på den mentala att-göra-listan.
Allt tar just nu enormt med kraft och resurser för mig att fixa med. Men det känns skönt när det är gjort.

Idag fick jag också hänga med min son hela eftermiddagen, eftersom det visst inte var några kompisar på fritids. Vi har haft trevligt, och vi har också pratat lite om det vi går igenom. Krafsat lite på ytan bara, så mycket som han har behov av och klarar av. Men jag vill bara visa att jag finns här och lyssnar. Och förklara lite hur det känns för mig. Jag tror att han funderar, även om han inte verkar så brydd just i stunden. Men därinne tror jag det fortsätter. Och jag hoppas att han fortsätter komma till mig när han funderar vidare. Samtal pågår liksom.

Även ett annat samtal öppnades upp idag igen. Eller, jag hoppas i alla fall det. Jag fick ett livstecken som jag saknat. Och det gladde mig. Även om jag förstår att allt inte är helt lätt i andra änden. Oavsett vad som händer och sker nu så vill jag att DU ska veta att du är viktig! För många. Och här finns alltid en som vill väl!

Och på fredag ska jag träffa en läkare igen. En annan. För inom företagshälsovården är det slut på samtal. Får inga fler. Och jag behöver! Så det blir till att vittja primärvården dårå. Och se vad den kan gå för. Heja heja! Så hopp om flera samtal.

Och till kvällen kommer JU hit och äter. Måndagstradition, sen många veckor tillbaka nu. Och då lär det bli samtal! Och förhoppningsvis skratt. För oavsett dagsform så skrattar vi alltid. Ibland emellan tårar och kramar. Men det har nog aldrig hänt att vi träffats ens tio minuter utan skratt. Det är nog en av de bästa kvalitéerna i vår relation. (Av mååånga såklart.)


Men, det här med "stör ej" kan vi redigera bort, för jag vill bli störd! Kom och stör bara! Stövla på in i mitt liv, in i mina samtal. Det gör inget, blir bara mer levande då!

Jamen grattis typ

Hurraa! Bröllopsdag idag va!
Ska dessutom hänga med exet under dagen eftersom det är familjepicknick på dagis och senare familjemiddag + uppträdande i sonens klass. Kan inte ens undvika att ses alltså...

Jag tror hela den här familjegrejen kommer kännas lite jobbig i magen. Alla vet numera också, och tittar kanske en extra gång, kanske till och med med huvudet på sned. Eller undviker att prata med mig/oss. Vi får väl se. Några av mina bästa vänner kommer ju vara med i skolan också, så det känns ändå rätt okej.

Och sen börjar ensamdagarna. Och eftersom jag avstyrt en hel del grejer är de rätt obokade. Och JU kommer resa bort torsdag-söndag dessutom, och det vet vi ju hur bra det gick sist! Måste aktivera mig!

Veckans schema

Om jag ska skriva nåt idag så känns det som att följande är det som upptar det mesta av mitt sinne just nu:

Veckans schema
Sitter just nu och väntar på att fastighetsskötaren ska höra av sig och hjälpa mig med vattnet under diskmaskinen, som jouren inte ville befatta sig med igår. Det var inte akut. Trots att det var deras kille som lämnat mig med det. Oavslutat jobb skulle jag säga...

Sen till jobbet och göra hela veckans jobb innan jag måste gå kl 16.

Tisdagen består av två läkarbesök och en helvetes massa möten däremellan. Äta lunch? Nja...
Efter jobbet till minstas aikido, sen hem och fixa matsäck plus middag till onsdagens familjefest i skolan.

Sen onsdag dårå... vill och hoppas kunna följa med på minstas utflyktsdag till Kaknäsparken. Men ska samtidigt förbereda styrelsemötet på torsdag. Sen har jag avbokat vårruset för att kunna vara med på storas familjefest i skolan. Med middag och uppträdande. Och fått tacka nej till ett par andra inbjudningar som vore skoj att tacka ja till egentligen.

Torsdag är såklart styrelsemöte på jobbet och sen på fredag ska jag vara på Smaka på Stockholm hela dagen, i Kungsan, för jobbets räkning.

Och då har jag inte nämnt att jag även ska planera bygge av vägg och köpa material till detta, och sen bygga vägg i helgen och dessutom jobba på söndag och sen har jag fyra, eller fem dejter som hänger i luften (alltså polare) som jag ska försöka boka in att träffa. För man vill ju göra nånting kul också! Det här kommer naturligtvis inte att gå.

Om jag fick välja så skulle jag avboka allt utom barn och vänner. Kan man få det?

Down the drain

Jävla avlopp att förstöra hela dagen då!!

Först var avloppskillen här i 1,5 timme och det var visst svårt att fixa det, var det nu var för tjall... ok, så går han, jag torkar upp och sätter på diskmaskinen. Som måste pumpa ur vattnet eftersom det inte tömdes sist då. Och då ser jag hur det rinner ut vatten på golvet under skyddsplasten. Fuck! Ringer till jourfirman igen. Och de säger att han ska ringa tillbaks. Och jag vet ju hur mycket jobb han hade resten av dagen, för det har han beklagat sig över. Men HALLÅ, han kunde ju inte vara mer än tio minuter bort, ska man inte åka tillbaks pronto då och avsluta det som man lämnat halvfärdigt?? Nej, en timme senare har han inte ens ringt!

Och jag kan inte städa klart i köket efter festen. Det luktar skit i hela lägenheten. Jag kan inte gå ut och gå i solen. Jag kan inte åka och hämta min dotter som är hos mormor. Och jag kan ju inte precis bjuda över nån hit på fika heller.

Så hur kul blev den här dagen då på en skala???

Nu tappar jag fullkomligen allt det goda humöret från gårdagen. Nu känns det bara skit igen. Fan, att det ska krävas så lite för att få mig att rasa.

Urbota

Går på "singelveckan" i morgon.

Den här veckan känns det värre än vanligt att vara själv, för det blev så förbannat tyst och tomt här plötsligt. Jag känner mig dessutom ur gängorna. Ur fas med barnen, jobbet, sömnen, vänner och kärlek. Ur helt enkelt. Urgammal. Urfånig. Urtrist. Urartad. Urringad?

Jag hoppas verkligen jag kan hitta några trevliga och härliga människor att fylla kvällar och dagar med. (Nu har jag verkligen sålt in mig va?)

Behöver: Sällskap. Skratt. Musik. Vin. Kramar. Vänskap. Närhet.
Det finns fortfarande några lediga timmar. Skynda fynda!

Har tråkigt och för lite att göra!

Ber om ursäkt för överdrivet spammande, messande, pokande, mailande och kommenterande... Jag är instängd med sjukt barn och det är lååångsamt.

Nu blir det snart ett bad, och senare kanske ett glas vin.

Ett test.

Det känns inte jättekul att gå upp vissa dagar. Idag var en sån dag. Jag har saker som hopar sig på jobbet och KAN inte vara hemma mer. Men natten var dålig och jag har en förkylning som bråkar. Borde verkligen inte vara här... Men men... Bara att göra ett morgonbesök på apoteket och ta tjuren vid hornen.

Sitter här och tittar på skärmen. Och högarna. Den här veckan är verkligen ett test för mig. På jobbet, i livet... Det händer så mycket och jag måste hitta en bra strategi. Jag måste ta reda på saker, göra rätt saker, vägval, hårt slit och mod! Och på onsdag ska jag stå framför styrelsen och presentera något som jag är mycket tveksam till. Och det känns inte inte inte bra. Högst negativt...

Men jag gör det. Jag måste. Med en klump i halsen. Och ont i magen.

Men... tar jag mig bara fram till onsdag eftermiddag så blir allt bättre. För på onsdag har jag passerat hindren på jobbet (oavsett resultat) och ser fram emot belöningen.

Ikväll behöver jag sällskap

Min blogg blir nu en kontaktannons. "Ensam förvirrad kvinna söker..."

Ikväll behöver jag ett vuxet samtal. Jag vill förklara, fråga, höra, undra, svara, bubbla, lära mig, skratta eller gråta.

Men jag har barnen här. Och jobbar i morgon (om jag orkar...).

Hoppas det finns en varm själ därute som vill hålla om mig ikväll.
På det däringa nätet...

Fixar kalas

och dör en smula...

Daytime TV sucks...

Har släpat mig till soffan, ätit lite frukost. Jaha... sen då?
Tv-utbudet på dagtid är ju inte det roligaste.

Nån som vill chatta?? :-D

Operation granskning

Kikar på mina inte helt nyrakade ben, som är bleka, torra och med diverse blåmärken. Man är ju inte till sin fördel precis...

Det här måste man ju göra nåt åt. Såhär vill man ju inte visa upp sig...

Om man nu skulle göra det vill säga.


Får trösta mig med att jag har skitsnygga... eehm... handleder?

Tisdagstrött

Nä, nu vart det tungt. Mätt. Trött. För mycket i mailen. För lite roligheter. För lite kaffe. Lite "vafan...." på några områden. En flängig kväll framför mig.

Pick me up! * needy *

Fartblind

Ser det hända. Kan inte stoppa.
Vill inte. Kommer göra ont.
Varför måste jag alltid?

Krockar i 120 lämnar bara ett vrak. Men hittar ingen lägre växel.

Kan nån snälla hjälpa mig att förstå hastighetsbegränsningarna!
Vill inte köra av den här vägen, smälla eller inse att jag kört för långt.

Vill någon, snälla, ta ut tändstiftet, tömma tanken, eller lägga en sten under gaspedalen.

Bara en liten stund.
Tills ljuset slagit om till grönt.