Moi (till exet):
jag vill verkligen ses och prata lite nån dag.
känns som att vi bytt högst 15 ord om oss och allt som hände sen jag flyttade ut.
nänä
27 juli 2010
Förbannad!
Och så fick jag precis veta att jag inte får träffa min läkare igen. Med uppföljningen från sjukskrivning och besked om remisser till KBT, frågan om jag skulle ta pillren osv. Nä försäkringen täckte visst inte de besök jag varit på, men det var ingen som sa. Det var ju försäkringsbolaget som bokade in mig hos henne. Alltså jobbets sjukförsäkring. Nä, jag släpps nu bara. Helt utan att nån tar ansvar. Ingen koll. Jag FICK inte träffa henne igen alltså. Hur fan...??
Detta jävla maskineri! Nu när jag känner att jag behöver hjälp, och söker för den, så hamnar man i kläm. Och jag har redan varit på vårdcentralen, utan att få så mkt hjälp där. Några tips?? Ska man behöva vänta tills man står på broräcket??
Detta jävla maskineri! Nu när jag känner att jag behöver hjälp, och söker för den, så hamnar man i kläm. Och jag har redan varit på vårdcentralen, utan att få så mkt hjälp där. Några tips?? Ska man behöva vänta tills man står på broräcket??
Ont.
Oavsett allt så gör det ont när jag får följande i chatten från exet:
X: btw, vi var med [henne] och [hennes dotter] på tekniska museet igår, och de var här och käkade middag efteråt
Moi: ok
var det nåt särskilt som hände?
X: nä
Moi: har de undrat?
X: bara hängde
X: [Minsta] och [hennes dotter] lekte
Det är ju nu det händer liksom. Att hon kliver in. Och rädslan för att bli "ersatt" blir på riktigt. Nya familjen. Den som funkar bättre (?) Och det blir nåt annat. Barnen kommer att reagera. På nåt sätt. Oavsett vilket blir det tufft.
Men hans mamma ringde mig för första gången på länge igår för att prata bara. Det kändes... bra.
X: btw, vi var med [henne] och [hennes dotter] på tekniska museet igår, och de var här och käkade middag efteråt
Moi: ok
var det nåt särskilt som hände?
X: nä
Moi: har de undrat?
X: bara hängde
X: [Minsta] och [hennes dotter] lekte
Det är ju nu det händer liksom. Att hon kliver in. Och rädslan för att bli "ersatt" blir på riktigt. Nya familjen. Den som funkar bättre (?) Och det blir nåt annat. Barnen kommer att reagera. På nåt sätt. Oavsett vilket blir det tufft.
Men hans mamma ringde mig för första gången på länge igår för att prata bara. Det kändes... bra.
26 juli 2010
H.
Hjärtesorg.
Det var liksom HAN! Tveklöst. Hade berett en plats för honom direkt.
- Men han var ju inte den du trodde... Det han sa, ville, gjorde var inte sant eller inte tillräckligt.
Nä, fast jag kan inte bortse från vad han öppnade och tog fram i mig. Och det gick så fort. Det fanns inga hinder, bara raka spåret, rätt in i hjärtat.
Hur ska jag kunna skydda mig från detta?
Hur ska jag kunna vara lite lagom intresserad?
Hur ska jag kunna slippa full fart rakt i väggen?
En del av mig hoppas så enormt att sista kapitlet inte är skrivet än. Men jag borde inte. Inte alls.
Det var liksom HAN! Tveklöst. Hade berett en plats för honom direkt.
- Men han var ju inte den du trodde... Det han sa, ville, gjorde var inte sant eller inte tillräckligt.
Nä, fast jag kan inte bortse från vad han öppnade och tog fram i mig. Och det gick så fort. Det fanns inga hinder, bara raka spåret, rätt in i hjärtat.
Hur ska jag kunna skydda mig från detta?
Hur ska jag kunna vara lite lagom intresserad?
Hur ska jag kunna slippa full fart rakt i väggen?
En del av mig hoppas så enormt att sista kapitlet inte är skrivet än. Men jag borde inte. Inte alls.
Mörkt, kallt och tyst här.
Åååå fyyyy sjutton.
Den här semestern har varit underbar. Även om en del luftslott har förhöjt effekten.
Märkligt att vara tillbaka på jobbet.
Effekten av att sitta här och titta tillbaka på de senaste veckorna, och framåt mot resten av året får mig att vilja gråta.
Det starkaste intrycket jag har just nu är - jag saknar Honom. Det som var. Det var sant då det var. Det var sjukt starkt. Helt sådär allomfattande. Och nu bara inget.
Och Skåningen - jag saknar honom också.
Den här semestern har varit underbar. Även om en del luftslott har förhöjt effekten.
Märkligt att vara tillbaka på jobbet.
Effekten av att sitta här och titta tillbaka på de senaste veckorna, och framåt mot resten av året får mig att vilja gråta.
Det starkaste intrycket jag har just nu är - jag saknar Honom. Det som var. Det var sant då det var. Det var sjukt starkt. Helt sådär allomfattande. Och nu bara inget.
Och Skåningen - jag saknar honom också.
24 juli 2010
Fjärilar
Jag träffade ju skåningen häromdagen.
Efter en hel dags grubbel om hur jag skulle göra med allt, efter alla vändor med den nye, bestämde jag mig trots allt för att träffa honom förutsättningslöst. Men med intentionen att följa min magkänsla om den nye. Dvs att inte göra nånting med skåningen som skulle kännas jobbigt för honom (den nye).
Vi träffades, och jag klargjorde för skåningen att jag kände starkt för en annan man. Och att jag inte tänkte hamna i säng med honom. Att det var rörigt och oklart med den andre, att det säkert inte skulle bli nåt, men att jag inte ville slarva bort det. Han blev ledsen, men var förstående. Han ville att jag skulle ge honom en chans. Han ville ta på mig, krama mig, att jag skulle finnas kvar för honom. Han tog hål på alla mina rationella argument jag haft emot honom. Ett efter ett. Han sa att han vill att jag ska vara lycklig, och att jag skulle försöka med den andre, men att han kommer finnas där för mig när vi kan ses igen om tre veckor. Om jag vill.
Han är trygg, stark och fantastiskt fin. Han får mig alltid att må bra. Han är den ende man jag träffat (i modern tid) som inte gjort mig ledsen, eller sårat mig. Det är inget krångel emellan oss. Men han är fortfarande inte intresserad av att växla upp. Och det pirret i magen jag känt med den nye har jag inte känt med skåningen.
Han säger att han finns kvar för mig. Men han vet att han blivit bortvald nu.
Även om jag hade velat ångra allt jag sagt så är det redan gjort.
Och jag vet ju fortfarande att han inte är mannen i mitt liv.
Fjärilar. Som sagt.
Allt och ingenting.
Efter en hel dags grubbel om hur jag skulle göra med allt, efter alla vändor med den nye, bestämde jag mig trots allt för att träffa honom förutsättningslöst. Men med intentionen att följa min magkänsla om den nye. Dvs att inte göra nånting med skåningen som skulle kännas jobbigt för honom (den nye).
Vi träffades, och jag klargjorde för skåningen att jag kände starkt för en annan man. Och att jag inte tänkte hamna i säng med honom. Att det var rörigt och oklart med den andre, att det säkert inte skulle bli nåt, men att jag inte ville slarva bort det. Han blev ledsen, men var förstående. Han ville att jag skulle ge honom en chans. Han ville ta på mig, krama mig, att jag skulle finnas kvar för honom. Han tog hål på alla mina rationella argument jag haft emot honom. Ett efter ett. Han sa att han vill att jag ska vara lycklig, och att jag skulle försöka med den andre, men att han kommer finnas där för mig när vi kan ses igen om tre veckor. Om jag vill.
Han är trygg, stark och fantastiskt fin. Han får mig alltid att må bra. Han är den ende man jag träffat (i modern tid) som inte gjort mig ledsen, eller sårat mig. Det är inget krångel emellan oss. Men han är fortfarande inte intresserad av att växla upp. Och det pirret i magen jag känt med den nye har jag inte känt med skåningen.
Han säger att han finns kvar för mig. Men han vet att han blivit bortvald nu.
Även om jag hade velat ångra allt jag sagt så är det redan gjort.
Och jag vet ju fortfarande att han inte är mannen i mitt liv.
Fjärilar. Som sagt.
Allt och ingenting.
Idag
Jag har haft fyra underbara veckor. Bästa semestern på länge. Massor av sol, värme, vänner, kärlek, barn och avkoppling. Lagom med resor, aktiviteter, och en dos av spänning och drama.
Nu kommer jobbet, regnet, barnen är hos exet, kärleken som bortblåst, folk är bortresta, lyckliga på annat håll och jag känner mig åter som världens mest ensamma och olyckliga människa.
Idag fick jag veta att:
- barnen träffat henne under veckan som varit
- att exet ska köpa segelbåt (med henne)
Idag ryckte jag undan mattan helt för historien med mannen jag tänkte dela resten av mitt liv med. Det blev två dejter.
Idag sitter jag ensam i en lägenhet som mörknar, klarar inte av att äta, ta mig ut och göra nåt bra, eller ens att ta emot den hjälp jag egentligen vill ha och behöver.
Idag har jag har köpt mig några böcker:
"När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik, lycklig (och yngre)."
"Dyngkåt och hur helig som helst"
"Det du önskar kan du få"
och slutligen, den ultimata guiden för resten av livet:
"Tärningsspelaren". Jag menar, att försöka tänka eller känna sig fram i livet verkar ju funka sådär. Det blir säkert bättre output om jag låter tärningen bestämma.
Ja, om ni ursäktar, jag är bitter, ledsen, cynisk och jävligt förbannad. Utåt och inåt.
21 juli 2010
Viktigt meddelande
Vill för övrigt passa på att hälsa från Blogger att han glömt sitt lösenord till bloggverktyget, och att han tackar för den tid som varit...
:-)
:-)
Konsekvens
Ja inte var det sanning i allafall.
När man tänker att "det här är för bra för att vara sant" så ska man nog tänka att det också ÄR just så.
FUCK vilken besvikelse.
När man tänker att "det här är för bra för att vara sant" så ska man nog tänka att det också ÄR just så.
FUCK vilken besvikelse.
20 juli 2010
17 juli 2010
Skarv. Slarv. Snurrar varv på varv.
OK, då var 3,5 veckas semester med barnen till ända.
Det betyder att jag har en vecka kvar på semestern och sen ska jag tillbaks till vardag, jobb och allt det jobbiga jag lämnat och förträngt så effektivt i flera veckor nu. Jag vet att det inte behöver bli så svårt, men just nu känns det tunga starkt förknippat med jobbet.
Det betyder också att jag nu ska vara tre veckor utan mina barn. Jag har som längst varit utan dem i en vecka tidigare. Vid två tillfällen. Vi har ju haft kortare perioder i det växelvisa boendet, men ska in på varannan vecka nu till hösten.
Det betyder alltså att jag nu har drygt 20 dagar/kvällar/nätter (8 kvar med semester) att fylla med liv, innehåll och meningsfullhet.
Och jag darrar över detta.
Jag känner obehaget i skarven mellan mina två liv. Det är inte ensamheten som skrämmer. Det är smärtan i att tas ifrån mitt liv - det liv jag varit med och byggt upp, att mot min vilja tvingas att skiljas från dem jag älskar. Att kliva tillbaks in i en än så länge förvirrad och fragmenterad ensamtillvaro med en identitet som är långt från stabil.
Och jag darrar mera.
Jag föll som en fura i måndags. Och att ligga helt utslagen på marken är inte lätt. Det är skitsvårt att ta sig upp. Och när man ligger där med näsan i backen så får man helt skeva perspektiv på allt, och pga fallet berövad all vett och sans. Där befinner jag mig. Och i dagsläget är det så skruvat i mig att jag inte kan avgöra vad som är sant och vad som är föreställningar, vad som är rimligt och vad som är fel. Jag känner mig helt förlorad. För första gången på länge känner jag en sån stark känsla av att jag har nånting värdefullt framför mig som jag inte vill förlora. Och det ger mig panik, för jag kan inte chilla och vila i det. Jag känner mig dömd att krama eller skrämma ihjäl det här. Gode Gud (eller nån), gör så att jag förmår att ta det här ett steg i taget och låt mig inte sabba det i min iver. När det känns såhär rätt vill jag av hela min organism bara ramla in och vidare i det på en gång. Det är ett hjul av energi som snurrat igång i mig och det snurrar redan så fort att jag inte kan växla ner utan att det skär ihop. Men... Jag vill så verkligen inte slarva bort det här.
Och vi har bara träffats en gång. Sa jag det?
Och sen var det ju en sak till...
Jag har nog nämnt den fina Skåningen, som jag träffat under försommaren. Vi tog ett slags farväl av varann i början av juni, för att släppa varandra fria för att kanske senare ses igen i augusti, pga resor och barn och annat. Två månader senare. Utan några löften. För relationer verkar inte vara hans grej. Han har varit rätt tydligt skeptisk till det, vilket gjort att jag känt att det inte blir mer av en känslomässig investering än den att vi ses lite då och då på rätt lösa boliner. Men han har aldrig varit annat än underbar med mig. Lite flyktig, inte alltid så engagerad, lite rädd för allvar, mycket skeptisk till tanken på en tvåsamhet, men alltid jättefin, alltid fått mig glad och lycklig i våra möten.
Han vill träffa mig i veckan, för han saknar mig, har abstinens så han skakar. Fick jag höra nyss. (Hur gick det här till???)
Det snurrar i mitt huvud.
Jag står här handfallen och vill. Jag har kärlek. Massvis. Jag vill dela den. Med mannen som jag just mött. Känns det som. Han har nåt. Unikt. Jag vill inte skrämmas eller krama ihjäl. Jag vill ha kärleksfulla möten, vill älska och känna mig älskad. Önskad. Vara med. Tillsammans. Dela. Bli längtad efter.
Jag vill inte slarva bort. Vill inte kliva snett.
Skåningen. Jag kan inte möta honom som jag brukar. Nånting har hänt i mig.
Jag har ingen aning alls om hur jag kommer klara av att säga det. Eller hur han kommer reagera. Det har ju aldrig varit dåligt mellan oss. Jag fick just ont i magen och sorg i hela hjärtat av tanken på att behöva berätta det här för honom. Och kliva ur det, pga ett möte som jag inte alls vet vad det kan leda till. Men som känns alldeles för bra för att sumpa.
Jag gråter och ler på samma gång. Allt det här gör mig rädd, förvirrad och osäker. Men samtidigt varm och full av kärlek.
Jag vet ingenting om någonting. Jo, jag vet vad jag önskar. Men vad som finns runt hörnet är omöjligt att sia om.
Jag har allt och ingenting. Allt är flyktigt. Fjärilar som tillfälligt slår sig ner. Och nåt annat finns inte.
Det betyder att jag har en vecka kvar på semestern och sen ska jag tillbaks till vardag, jobb och allt det jobbiga jag lämnat och förträngt så effektivt i flera veckor nu. Jag vet att det inte behöver bli så svårt, men just nu känns det tunga starkt förknippat med jobbet.
Det betyder också att jag nu ska vara tre veckor utan mina barn. Jag har som längst varit utan dem i en vecka tidigare. Vid två tillfällen. Vi har ju haft kortare perioder i det växelvisa boendet, men ska in på varannan vecka nu till hösten.
Det betyder alltså att jag nu har drygt 20 dagar/kvällar/nätter (8 kvar med semester) att fylla med liv, innehåll och meningsfullhet.
Och jag darrar över detta.
Jag känner obehaget i skarven mellan mina två liv. Det är inte ensamheten som skrämmer. Det är smärtan i att tas ifrån mitt liv - det liv jag varit med och byggt upp, att mot min vilja tvingas att skiljas från dem jag älskar. Att kliva tillbaks in i en än så länge förvirrad och fragmenterad ensamtillvaro med en identitet som är långt från stabil.
Och jag darrar mera.
Jag föll som en fura i måndags. Och att ligga helt utslagen på marken är inte lätt. Det är skitsvårt att ta sig upp. Och när man ligger där med näsan i backen så får man helt skeva perspektiv på allt, och pga fallet berövad all vett och sans. Där befinner jag mig. Och i dagsläget är det så skruvat i mig att jag inte kan avgöra vad som är sant och vad som är föreställningar, vad som är rimligt och vad som är fel. Jag känner mig helt förlorad. För första gången på länge känner jag en sån stark känsla av att jag har nånting värdefullt framför mig som jag inte vill förlora. Och det ger mig panik, för jag kan inte chilla och vila i det. Jag känner mig dömd att krama eller skrämma ihjäl det här. Gode Gud (eller nån), gör så att jag förmår att ta det här ett steg i taget och låt mig inte sabba det i min iver. När det känns såhär rätt vill jag av hela min organism bara ramla in och vidare i det på en gång. Det är ett hjul av energi som snurrat igång i mig och det snurrar redan så fort att jag inte kan växla ner utan att det skär ihop. Men... Jag vill så verkligen inte slarva bort det här.
Och vi har bara träffats en gång. Sa jag det?
Och sen var det ju en sak till...
Jag har nog nämnt den fina Skåningen, som jag träffat under försommaren. Vi tog ett slags farväl av varann i början av juni, för att släppa varandra fria för att kanske senare ses igen i augusti, pga resor och barn och annat. Två månader senare. Utan några löften. För relationer verkar inte vara hans grej. Han har varit rätt tydligt skeptisk till det, vilket gjort att jag känt att det inte blir mer av en känslomässig investering än den att vi ses lite då och då på rätt lösa boliner. Men han har aldrig varit annat än underbar med mig. Lite flyktig, inte alltid så engagerad, lite rädd för allvar, mycket skeptisk till tanken på en tvåsamhet, men alltid jättefin, alltid fått mig glad och lycklig i våra möten.
Han vill träffa mig i veckan, för han saknar mig, har abstinens så han skakar. Fick jag höra nyss. (Hur gick det här till???)
Det snurrar i mitt huvud.
Jag står här handfallen och vill. Jag har kärlek. Massvis. Jag vill dela den. Med mannen som jag just mött. Känns det som. Han har nåt. Unikt. Jag vill inte skrämmas eller krama ihjäl. Jag vill ha kärleksfulla möten, vill älska och känna mig älskad. Önskad. Vara med. Tillsammans. Dela. Bli längtad efter.
Jag vill inte slarva bort. Vill inte kliva snett.
Skåningen. Jag kan inte möta honom som jag brukar. Nånting har hänt i mig.
Jag har ingen aning alls om hur jag kommer klara av att säga det. Eller hur han kommer reagera. Det har ju aldrig varit dåligt mellan oss. Jag fick just ont i magen och sorg i hela hjärtat av tanken på att behöva berätta det här för honom. Och kliva ur det, pga ett möte som jag inte alls vet vad det kan leda till. Men som känns alldeles för bra för att sumpa.
Jag gråter och ler på samma gång. Allt det här gör mig rädd, förvirrad och osäker. Men samtidigt varm och full av kärlek.
Jag vet ingenting om någonting. Jo, jag vet vad jag önskar. Men vad som finns runt hörnet är omöjligt att sia om.
Jag har allt och ingenting. Allt är flyktigt. Fjärilar som tillfälligt slår sig ner. Och nåt annat finns inte.
15 juli 2010
14 juli 2010
Aj...
Om nånting verkar för bra för att vara sant, så brukar det väl också vara det?? Eller??
Jag är bara så överväldigad av en människa som klivit över min tröskel att jag inte ens fattar om det är på riktigt. Är det en dröm? Eller har jag gått vilse?
Jag... alltså... fattar ingenting. Men det var nog banne mig den bästa första dejten jag varit på i hela mitt liv! Jag känner nåt overkligt pirr i hela kroppen, och vill att han ska vara på riktigt. Sann.
Jag tänker på honom hela tiden.
Det värker.
* Hjälp! *
Jag är bara så överväldigad av en människa som klivit över min tröskel att jag inte ens fattar om det är på riktigt. Är det en dröm? Eller har jag gått vilse?
Jag... alltså... fattar ingenting. Men det var nog banne mig den bästa första dejten jag varit på i hela mitt liv! Jag känner nåt overkligt pirr i hela kroppen, och vill att han ska vara på riktigt. Sann.
Jag tänker på honom hela tiden.
Det värker.
* Hjälp! *
12 juli 2010
Ska jag berätta en hemlis....?
Ska på nån slags dejt ikväll. Jag vet inte alls vad jag ska vänta mig. Vi har känt varandra i kanske tre veckor och har under den tiden bytt ca 1500 sms och pratat i telefon kanske fyra timmar. På pappret har han i princip "full pott", men verkligheten kanske raserar allt. Det är vi båda fullt medvetna om. Jag tror att kanske 85 % ligger i mötet. Resten är egentligen egalt. Klickar det inte spelar inte det andra nån som helst roll. Och det kan bli nästan hur bra som helst även utan det andra.
Mina förväntningar på den här relationen har gått upp och ner. Just nu känner jag mig rätt lugn. Det blir som det blir. Klart är i alla fall att nånting förändras idag. Nånting avslutas eller påbörjas.
Jag vill inte vara pessimist, men jag har inte så höga förväntningar. Men fasen vad kul det vore...
Håll tummarna!
Mina förväntningar på den här relationen har gått upp och ner. Just nu känner jag mig rätt lugn. Det blir som det blir. Klart är i alla fall att nånting förändras idag. Nånting avslutas eller påbörjas.
Jag vill inte vara pessimist, men jag har inte så höga förväntningar. Men fasen vad kul det vore...
Håll tummarna!
10 juli 2010
9 juli 2010
6 juli 2010
5 juli 2010
4 juli 2010
1 juli 2010
Uppåttjack
När solen skiner i livet - som idag - då finns det bra mycket färger! Fasen vad härligt det känns att kliva upp ur hålen. Och känna liv. Fördelarna med depressionen. ;-) (kontrasteffekten alltså)
Just nu vill jag bara göra galna härliga saker. Jag vill kramas och älska i solen. Jag vill klättra i träd, rulla runt i gräset, sjunga, skratta. Vill plöja djupa spår i hjärnan av må bra-känslan för att sudda ut depressionens motorvägar.
Just nu vill jag bara göra galna härliga saker. Jag vill kramas och älska i solen. Jag vill klättra i träd, rulla runt i gräset, sjunga, skratta. Vill plöja djupa spår i hjärnan av må bra-känslan för att sudda ut depressionens motorvägar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)