1. Jag går ner i vikt och jag tränar
2. Jag försöker ta hand om mig själv.
3. Jag lär mig om medberoende. Inser att jag varit det hela mitt liv. Till och från.
4. Jobbar med mer energi på jobbet. Men den är inte stabil.
5. Går hos en jättebra terapeut. Själv och ibland tillsammans med honom.
6. Vi har stormat och konfliktat och separerat och ångrat och funderat och just nu vaggar vi oss i vissheten om att vi inget vet och att inga garantier finns. Vi jobbar med oss själva och försöker att inte bara klippa och avsluta utan att veta varför vi gör det. Och kanske det inte behövs. Det blir vi varse.
7. Jag litar. På mig. På honom. På livet. Med mycket möda och stort besvär. Men jag försöker.
8. Ikväll ska jag träffa en klok och stark tjej som jag vet kommer skaka om skallen på mig.
9. I morgon ska jag träffa en annan härlig tjej som jag känner varmt för.
10. Till helgen fyller sonen år och då får jag krama barnen trots att det är pappavecka.
11. Till helgen - på kalaset - kommer jag nog träffa hans nya för första gången sen den kvällen då de inledde sin relation.
För övrigt försöker jag andas. Ta det lugnt. Klappa på mig själv.
Visar inlägg med etikett Barnen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Barnen. Visa alla inlägg
13 apr. 2011
8 okt. 2010
Varannan vecka
Det är den andra veckan. Den där Du inte är här.
Det går inte en timme utan att jag tänker på dig.
Längtar. Saknar.
Önskar att du skulle klampa in, även om det skulle kännas lite märkligt till en början.
Bli en del av oss.
Äta mat med oss. Göra läxor. Läsa bok. Se på tv. Göra utflykt. Ha roligt. Ha tråkigt.
Stanna kvar.
Det är inte utan vidare att bara göra. Men jag hoppas den dagen kommer. Jag vill.
Det går inte en timme utan att jag tänker på dig.
Längtar. Saknar.
Önskar att du skulle klampa in, även om det skulle kännas lite märkligt till en början.
Bli en del av oss.
Äta mat med oss. Göra läxor. Läsa bok. Se på tv. Göra utflykt. Ha roligt. Ha tråkigt.
Stanna kvar.
Det är inte utan vidare att bara göra. Men jag hoppas den dagen kommer. Jag vill.
13 sep. 2010
Träffa barnen
I helgen var vi på Tom Tits. Jag, mina barn, JU, hennes yngsta och så Han. Han följde inte med i egenskap av "min" nånting. Och vi var bara vänskapliga med varandra hela dagen.
Men det var stort för mig. Kanske för honom också?
Jag har inte låtit någon jag träffar möta mina barn (avsiktligt i alla fall). Än. Ja, det här är ju första gången som jag kommit så långt med någon efter exet.
Var såklart nervös inför det.
Men inte länge. Han var så fin med barnen att jag blev alldeles varm i hjärtat. Och de gillade honom direkt. Minsta ropade efter honom, hämtade honom, tog honom i handen och gick iväg. Stora lite mer återhållsam, men tyckte helt klart om honom. Han är lite mer funderande. Lilla är så direkt, och social, och gillar hon nån så visar hon det omedelbart. Och Han föll för henne totalt!
Jag tänker inte att ett sånt här möte skulle INNEBÄRA nånting. Nåt mer än det är. Jag känner däremot att det kan vara bra att inte göra så himla stor grej av att man träffar folk. Att människor man gillar, och har olika slags relationer till, får möta ens barn kan väl inte vara fel? Blir det seriöst och man finner sig vilja umgås mer frekvent tillsammans med barnen kanske en viss varsamhet kan vara på sin plats. För att undvika återkommande uppslitande separationer.
Men det var stort för mig. Kanske för honom också?
Jag har inte låtit någon jag träffar möta mina barn (avsiktligt i alla fall). Än. Ja, det här är ju första gången som jag kommit så långt med någon efter exet.
Var såklart nervös inför det.
Men inte länge. Han var så fin med barnen att jag blev alldeles varm i hjärtat. Och de gillade honom direkt. Minsta ropade efter honom, hämtade honom, tog honom i handen och gick iväg. Stora lite mer återhållsam, men tyckte helt klart om honom. Han är lite mer funderande. Lilla är så direkt, och social, och gillar hon nån så visar hon det omedelbart. Och Han föll för henne totalt!
Jag tänker inte att ett sånt här möte skulle INNEBÄRA nånting. Nåt mer än det är. Jag känner däremot att det kan vara bra att inte göra så himla stor grej av att man träffar folk. Att människor man gillar, och har olika slags relationer till, får möta ens barn kan väl inte vara fel? Blir det seriöst och man finner sig vilja umgås mer frekvent tillsammans med barnen kanske en viss varsamhet kan vara på sin plats. För att undvika återkommande uppslitande separationer.
3 aug. 2010
Tomt och ensamt
Igår kom saknaden.
Jag har undrat hur lång tid det skulle ta innan jag kände i magen hur jag saknade barnen. Det kom igår. Jag har varit utan dem i två veckor nu, men har under den perioden träffat dem ett par ggr, och de har sovit över en natt hos mig. Nu hann jag inte träffa dem innan de skulle resa till exets hemort och träffa farmor och farfar en vecka, utan det blir först nästa måndag. Och då kändes det som en väldigt väldigt lång tid kvar.
Saknaden accentueras av att även alla andra viktiga människor i min omgivning är på annat håll. JU och jag har knappt pratat med varandra på en vecka, och nu är hon borta ytterligare en. Skåningen är lååångt borta. HAN åker bort en vecka nu, och vad som händer där vet jag ju inte ens. (Men jag tänker på honom konstant.) Granne/vän 1, 2, 3 och 4 med sina respektive/barn är ute och reser. Exet och barnen är på annan ort. Kollegorna är också borta. Fler vänner finns, och vi träffas såklart. Men det känns som att hela den stora och viktiga familjen är borta.
Jag fyller min tid på annat sätt. Men det känns lite tomt och lite ovant.
Jag har undrat hur lång tid det skulle ta innan jag kände i magen hur jag saknade barnen. Det kom igår. Jag har varit utan dem i två veckor nu, men har under den perioden träffat dem ett par ggr, och de har sovit över en natt hos mig. Nu hann jag inte träffa dem innan de skulle resa till exets hemort och träffa farmor och farfar en vecka, utan det blir först nästa måndag. Och då kändes det som en väldigt väldigt lång tid kvar.
Saknaden accentueras av att även alla andra viktiga människor i min omgivning är på annat håll. JU och jag har knappt pratat med varandra på en vecka, och nu är hon borta ytterligare en. Skåningen är lååångt borta. HAN åker bort en vecka nu, och vad som händer där vet jag ju inte ens. (Men jag tänker på honom konstant.) Granne/vän 1, 2, 3 och 4 med sina respektive/barn är ute och reser. Exet och barnen är på annan ort. Kollegorna är också borta. Fler vänner finns, och vi träffas såklart. Men det känns som att hela den stora och viktiga familjen är borta.
Jag fyller min tid på annat sätt. Men det känns lite tomt och lite ovant.
17 juli 2010
Skarv. Slarv. Snurrar varv på varv.
OK, då var 3,5 veckas semester med barnen till ända.
Det betyder att jag har en vecka kvar på semestern och sen ska jag tillbaks till vardag, jobb och allt det jobbiga jag lämnat och förträngt så effektivt i flera veckor nu. Jag vet att det inte behöver bli så svårt, men just nu känns det tunga starkt förknippat med jobbet.
Det betyder också att jag nu ska vara tre veckor utan mina barn. Jag har som längst varit utan dem i en vecka tidigare. Vid två tillfällen. Vi har ju haft kortare perioder i det växelvisa boendet, men ska in på varannan vecka nu till hösten.
Det betyder alltså att jag nu har drygt 20 dagar/kvällar/nätter (8 kvar med semester) att fylla med liv, innehåll och meningsfullhet.
Och jag darrar över detta.
Jag känner obehaget i skarven mellan mina två liv. Det är inte ensamheten som skrämmer. Det är smärtan i att tas ifrån mitt liv - det liv jag varit med och byggt upp, att mot min vilja tvingas att skiljas från dem jag älskar. Att kliva tillbaks in i en än så länge förvirrad och fragmenterad ensamtillvaro med en identitet som är långt från stabil.
Och jag darrar mera.
Jag föll som en fura i måndags. Och att ligga helt utslagen på marken är inte lätt. Det är skitsvårt att ta sig upp. Och när man ligger där med näsan i backen så får man helt skeva perspektiv på allt, och pga fallet berövad all vett och sans. Där befinner jag mig. Och i dagsläget är det så skruvat i mig att jag inte kan avgöra vad som är sant och vad som är föreställningar, vad som är rimligt och vad som är fel. Jag känner mig helt förlorad. För första gången på länge känner jag en sån stark känsla av att jag har nånting värdefullt framför mig som jag inte vill förlora. Och det ger mig panik, för jag kan inte chilla och vila i det. Jag känner mig dömd att krama eller skrämma ihjäl det här. Gode Gud (eller nån), gör så att jag förmår att ta det här ett steg i taget och låt mig inte sabba det i min iver. När det känns såhär rätt vill jag av hela min organism bara ramla in och vidare i det på en gång. Det är ett hjul av energi som snurrat igång i mig och det snurrar redan så fort att jag inte kan växla ner utan att det skär ihop. Men... Jag vill så verkligen inte slarva bort det här.
Och vi har bara träffats en gång. Sa jag det?
Och sen var det ju en sak till...
Jag har nog nämnt den fina Skåningen, som jag träffat under försommaren. Vi tog ett slags farväl av varann i början av juni, för att släppa varandra fria för att kanske senare ses igen i augusti, pga resor och barn och annat. Två månader senare. Utan några löften. För relationer verkar inte vara hans grej. Han har varit rätt tydligt skeptisk till det, vilket gjort att jag känt att det inte blir mer av en känslomässig investering än den att vi ses lite då och då på rätt lösa boliner. Men han har aldrig varit annat än underbar med mig. Lite flyktig, inte alltid så engagerad, lite rädd för allvar, mycket skeptisk till tanken på en tvåsamhet, men alltid jättefin, alltid fått mig glad och lycklig i våra möten.
Han vill träffa mig i veckan, för han saknar mig, har abstinens så han skakar. Fick jag höra nyss. (Hur gick det här till???)
Det snurrar i mitt huvud.
Jag står här handfallen och vill. Jag har kärlek. Massvis. Jag vill dela den. Med mannen som jag just mött. Känns det som. Han har nåt. Unikt. Jag vill inte skrämmas eller krama ihjäl. Jag vill ha kärleksfulla möten, vill älska och känna mig älskad. Önskad. Vara med. Tillsammans. Dela. Bli längtad efter.
Jag vill inte slarva bort. Vill inte kliva snett.
Skåningen. Jag kan inte möta honom som jag brukar. Nånting har hänt i mig.
Jag har ingen aning alls om hur jag kommer klara av att säga det. Eller hur han kommer reagera. Det har ju aldrig varit dåligt mellan oss. Jag fick just ont i magen och sorg i hela hjärtat av tanken på att behöva berätta det här för honom. Och kliva ur det, pga ett möte som jag inte alls vet vad det kan leda till. Men som känns alldeles för bra för att sumpa.
Jag gråter och ler på samma gång. Allt det här gör mig rädd, förvirrad och osäker. Men samtidigt varm och full av kärlek.
Jag vet ingenting om någonting. Jo, jag vet vad jag önskar. Men vad som finns runt hörnet är omöjligt att sia om.
Jag har allt och ingenting. Allt är flyktigt. Fjärilar som tillfälligt slår sig ner. Och nåt annat finns inte.
Det betyder att jag har en vecka kvar på semestern och sen ska jag tillbaks till vardag, jobb och allt det jobbiga jag lämnat och förträngt så effektivt i flera veckor nu. Jag vet att det inte behöver bli så svårt, men just nu känns det tunga starkt förknippat med jobbet.
Det betyder också att jag nu ska vara tre veckor utan mina barn. Jag har som längst varit utan dem i en vecka tidigare. Vid två tillfällen. Vi har ju haft kortare perioder i det växelvisa boendet, men ska in på varannan vecka nu till hösten.
Det betyder alltså att jag nu har drygt 20 dagar/kvällar/nätter (8 kvar med semester) att fylla med liv, innehåll och meningsfullhet.
Och jag darrar över detta.
Jag känner obehaget i skarven mellan mina två liv. Det är inte ensamheten som skrämmer. Det är smärtan i att tas ifrån mitt liv - det liv jag varit med och byggt upp, att mot min vilja tvingas att skiljas från dem jag älskar. Att kliva tillbaks in i en än så länge förvirrad och fragmenterad ensamtillvaro med en identitet som är långt från stabil.
Och jag darrar mera.
Jag föll som en fura i måndags. Och att ligga helt utslagen på marken är inte lätt. Det är skitsvårt att ta sig upp. Och när man ligger där med näsan i backen så får man helt skeva perspektiv på allt, och pga fallet berövad all vett och sans. Där befinner jag mig. Och i dagsläget är det så skruvat i mig att jag inte kan avgöra vad som är sant och vad som är föreställningar, vad som är rimligt och vad som är fel. Jag känner mig helt förlorad. För första gången på länge känner jag en sån stark känsla av att jag har nånting värdefullt framför mig som jag inte vill förlora. Och det ger mig panik, för jag kan inte chilla och vila i det. Jag känner mig dömd att krama eller skrämma ihjäl det här. Gode Gud (eller nån), gör så att jag förmår att ta det här ett steg i taget och låt mig inte sabba det i min iver. När det känns såhär rätt vill jag av hela min organism bara ramla in och vidare i det på en gång. Det är ett hjul av energi som snurrat igång i mig och det snurrar redan så fort att jag inte kan växla ner utan att det skär ihop. Men... Jag vill så verkligen inte slarva bort det här.
Och vi har bara träffats en gång. Sa jag det?
Och sen var det ju en sak till...
Jag har nog nämnt den fina Skåningen, som jag träffat under försommaren. Vi tog ett slags farväl av varann i början av juni, för att släppa varandra fria för att kanske senare ses igen i augusti, pga resor och barn och annat. Två månader senare. Utan några löften. För relationer verkar inte vara hans grej. Han har varit rätt tydligt skeptisk till det, vilket gjort att jag känt att det inte blir mer av en känslomässig investering än den att vi ses lite då och då på rätt lösa boliner. Men han har aldrig varit annat än underbar med mig. Lite flyktig, inte alltid så engagerad, lite rädd för allvar, mycket skeptisk till tanken på en tvåsamhet, men alltid jättefin, alltid fått mig glad och lycklig i våra möten.
Han vill träffa mig i veckan, för han saknar mig, har abstinens så han skakar. Fick jag höra nyss. (Hur gick det här till???)
Det snurrar i mitt huvud.
Jag står här handfallen och vill. Jag har kärlek. Massvis. Jag vill dela den. Med mannen som jag just mött. Känns det som. Han har nåt. Unikt. Jag vill inte skrämmas eller krama ihjäl. Jag vill ha kärleksfulla möten, vill älska och känna mig älskad. Önskad. Vara med. Tillsammans. Dela. Bli längtad efter.
Jag vill inte slarva bort. Vill inte kliva snett.
Skåningen. Jag kan inte möta honom som jag brukar. Nånting har hänt i mig.
Jag har ingen aning alls om hur jag kommer klara av att säga det. Eller hur han kommer reagera. Det har ju aldrig varit dåligt mellan oss. Jag fick just ont i magen och sorg i hela hjärtat av tanken på att behöva berätta det här för honom. Och kliva ur det, pga ett möte som jag inte alls vet vad det kan leda till. Men som känns alldeles för bra för att sumpa.
Jag gråter och ler på samma gång. Allt det här gör mig rädd, förvirrad och osäker. Men samtidigt varm och full av kärlek.
Jag vet ingenting om någonting. Jo, jag vet vad jag önskar. Men vad som finns runt hörnet är omöjligt att sia om.
Jag har allt och ingenting. Allt är flyktigt. Fjärilar som tillfälligt slår sig ner. Och nåt annat finns inte.
22 juni 2010
Vad händer?
För er som följt mig ett tag kan det kanske kännas lite som att jag inte varit helt jättetydlig med vad som händer i mitt liv just nu, även om jag portionerar ut lite små pusselbitar emellanåt.
Det beror på att jag är i massa processer och inte riktigt vet var de tar vägen. Och vill brusa framåt i dessa tills jag vet mer. Innan jag kan säga så mycket.
Men, anyhoo, i stora drag händer följande just nu:
1. För snart en månad sen blev jag sjukskriven på halvtid. Bara månaden ut - för att komma ikapp. Fick även recept på en del grejer som jag inte tagit. Jag har inte beslutat mig för om det är nödvändigt och bra för mig. Så jag testar andra lösningar tills vidare. Än så länge har jag inte sett några stora förändringar. Men allting tar ju sin lilla tid. Mitt stora problem nu är att jag är väldigt energifattig och har väldigt dåligt skydd mot motgångar. Faller för minsta lilla grej. De stora problemen kan nog i övrigt kokas ihop till avsaknad av självkänsla och av trygghet/strukurer och samhörighet i tillvaron. Livet känns fragmenterat och ovisst, och jag fladdrar omkring helt utan styrsel och förankring. Behöver en fast hand, en fast punkt, en stark känsla, en övertygelse för att liksom jorda mig. Så känner jag. Men jag går på semester på torsdag och hoppas på bättre tider. På sol. Vänskap. Kärlek. Familj. Inspiration. Och annat.
2. Jag "träffar" någon - vi kan för enkelhetens skull kalla honom Skåningen. Vi har ingen definierad relation. Men han är fin och jag gillar honom. Han gillar mig. Men han vill inte bli mer sammanflätad än som nu. Kanske inte jag heller, när jag tänker efter. Det är en skön känsla att vila i. För jag har inte och jag söker inte kontroll eller bekräftelse. Och inget är lovat eller förväntat. Jag vet aldrig om vi ska ses igen. Kanske vi redan är klara med varandra. Vem vet? Vi väljer varandra varje gång vi ses. Och när vi ses är det en positiv boost. Inget djupt, inget svårt, bara glädje och närhet.
3. När jag skriver om honom tänker jag samtidigt på att jag inte är helt "färdig" med en annan relation. Som också varit lite odefinierad. Och kanske inte ens en "relation". Men vi fanns i varandras liv i nåt avseende. Och jag vill ses och prata och hänga och känna och ta reda på och vara vän, stöd, skratt och inspiration (för varandra). Gillar och saknar honom. Varför han är rädd (?) och flyr undan varje kontaktförsök vet jag inte. Och jag vore glad om jag förstod det. Eller ännu hellre, om vi kunde ses och hänga lite.
4. Sen har jag också en helt ny relation. En vänskapsrelation. Men den är inte helt inom boxens ramar. Det är på många sätt och vis en väldigt ovanlig relation. Som är spännande, intressant, utmanande, lärorik och tankeväckande. Den är intim, men inte på ett sexuellt plan. Men väldigt nära, naken och utlämnande. Och kanske därför också väldigt viktig och betydelsefull. Jag känner att det är en må-bra-relation. Stärkande och positiv. Och det var den jag fick chansen att utveckla lite i helgen, i Spanien.
5. Jobbar mina sista dagar före semestern nu, och har planer på att göra saker med JU och barnen. Är ledig fyra veckor varav tre med barnen. Kommer inte träffa Skåningen på flera månader. Kommer vara utan barnen i tre veckor i rad i sommar - hur ska det gå?? Hoppas på solens och ledighetens läkande kraft. Hoppas på många möten och spontana utflykter, hälsa-på, sova-över, picknicks, vin på balkonger och uteserveringar, glassar i solen, fötter i vatten, hängmattehäng, gräs mellan tårna, glada skratt, gott kaffe, långa vakna nätter, långa sovmorgnar, ny och bubblande energi, många kramar, härliga barnskratt och smutsiga fräkniga kinder, underbara vänner, intressanta nya kontakter och oväntade upplevelser.
Summa summarum. Jag flyter med, åker med vågorna, sugs ner, bubblar upp, försöker känna vad som är upp och ner. Försöker komma ihåg hur man simmar. Eller hur man håller huvet över ytan. Och försöker njuta av känslan av det mjuka vattnet, känna att det bär mig, att det är ljummet och livgivande, både lite klart och lite grumligt, men vackert att se på och vara i.
Det beror på att jag är i massa processer och inte riktigt vet var de tar vägen. Och vill brusa framåt i dessa tills jag vet mer. Innan jag kan säga så mycket.
Men, anyhoo, i stora drag händer följande just nu:
1. För snart en månad sen blev jag sjukskriven på halvtid. Bara månaden ut - för att komma ikapp. Fick även recept på en del grejer som jag inte tagit. Jag har inte beslutat mig för om det är nödvändigt och bra för mig. Så jag testar andra lösningar tills vidare. Än så länge har jag inte sett några stora förändringar. Men allting tar ju sin lilla tid. Mitt stora problem nu är att jag är väldigt energifattig och har väldigt dåligt skydd mot motgångar. Faller för minsta lilla grej. De stora problemen kan nog i övrigt kokas ihop till avsaknad av självkänsla och av trygghet/strukurer och samhörighet i tillvaron. Livet känns fragmenterat och ovisst, och jag fladdrar omkring helt utan styrsel och förankring. Behöver en fast hand, en fast punkt, en stark känsla, en övertygelse för att liksom jorda mig. Så känner jag. Men jag går på semester på torsdag och hoppas på bättre tider. På sol. Vänskap. Kärlek. Familj. Inspiration. Och annat.
2. Jag "träffar" någon - vi kan för enkelhetens skull kalla honom Skåningen. Vi har ingen definierad relation. Men han är fin och jag gillar honom. Han gillar mig. Men han vill inte bli mer sammanflätad än som nu. Kanske inte jag heller, när jag tänker efter. Det är en skön känsla att vila i. För jag har inte och jag söker inte kontroll eller bekräftelse. Och inget är lovat eller förväntat. Jag vet aldrig om vi ska ses igen. Kanske vi redan är klara med varandra. Vem vet? Vi väljer varandra varje gång vi ses. Och när vi ses är det en positiv boost. Inget djupt, inget svårt, bara glädje och närhet.
3. När jag skriver om honom tänker jag samtidigt på att jag inte är helt "färdig" med en annan relation. Som också varit lite odefinierad. Och kanske inte ens en "relation". Men vi fanns i varandras liv i nåt avseende. Och jag vill ses och prata och hänga och känna och ta reda på och vara vän, stöd, skratt och inspiration (för varandra). Gillar och saknar honom. Varför han är rädd (?) och flyr undan varje kontaktförsök vet jag inte. Och jag vore glad om jag förstod det. Eller ännu hellre, om vi kunde ses och hänga lite.
4. Sen har jag också en helt ny relation. En vänskapsrelation. Men den är inte helt inom boxens ramar. Det är på många sätt och vis en väldigt ovanlig relation. Som är spännande, intressant, utmanande, lärorik och tankeväckande. Den är intim, men inte på ett sexuellt plan. Men väldigt nära, naken och utlämnande. Och kanske därför också väldigt viktig och betydelsefull. Jag känner att det är en må-bra-relation. Stärkande och positiv. Och det var den jag fick chansen att utveckla lite i helgen, i Spanien.
5. Jobbar mina sista dagar före semestern nu, och har planer på att göra saker med JU och barnen. Är ledig fyra veckor varav tre med barnen. Kommer inte träffa Skåningen på flera månader. Kommer vara utan barnen i tre veckor i rad i sommar - hur ska det gå?? Hoppas på solens och ledighetens läkande kraft. Hoppas på många möten och spontana utflykter, hälsa-på, sova-över, picknicks, vin på balkonger och uteserveringar, glassar i solen, fötter i vatten, hängmattehäng, gräs mellan tårna, glada skratt, gott kaffe, långa vakna nätter, långa sovmorgnar, ny och bubblande energi, många kramar, härliga barnskratt och smutsiga fräkniga kinder, underbara vänner, intressanta nya kontakter och oväntade upplevelser.
Summa summarum. Jag flyter med, åker med vågorna, sugs ner, bubblar upp, försöker känna vad som är upp och ner. Försöker komma ihåg hur man simmar. Eller hur man håller huvet över ytan. Och försöker njuta av känslan av det mjuka vattnet, känna att det bär mig, att det är ljummet och livgivande, både lite klart och lite grumligt, men vackert att se på och vara i.
21 juni 2010
Otippad kommentar
Femåriga dottern:
- Barcelona? Har du varit i Barcelona??? * ser förbryllad ut *
Jag:
- Ja, vet du va det är?
Hon:
- Ja, men är det en stad också alltså?? * flinar förläget *
Notera - detta är samma dotter som för nåt halvår sen vid läggdags efter lång tystnad frågade mig:
- Mamma, finns Zlatan på riktigt?
Hey?? Var kommer detta från?? Inte mig i alla fall...
- Barcelona? Har du varit i Barcelona??? * ser förbryllad ut *
Jag:
- Ja, vet du va det är?
Hon:
- Ja, men är det en stad också alltså?? * flinar förläget *
Notera - detta är samma dotter som för nåt halvår sen vid läggdags efter lång tystnad frågade mig:
- Mamma, finns Zlatan på riktigt?
Hey?? Var kommer detta från?? Inte mig i alla fall...
14 juni 2010
Min dotter. Japp.
Garvade läppen av mig. Exakt så! Fast lite färre ord och mer förnekelse kanske... Tack Parkis :-)
Det var inte jag!
Varje gång jag vänder ryggen till pågår det nånting lurt. Och varje gång förnekas det. Ingen gång lyssnas det. Aldrig lärs det om. Mammas ord struntas konsekvent i.
Det handlar om min femåring.
Hon tar alla chanser. Ingen ska försittas. Och aldrig aldrig aldrig tvättas några händer, eller kan hon gå och lägga sig eller gå upp utan att jag ska behöva tjata tjata och åter tjata.
Det ska ritas på väggar, golv eller möbler.
Det ska spolas vatten över hela badrummet.
Det ska rotas i mammas lådor med smink och smycken.
Det ska tas sönder, slarvas bort, användas upp, klippas sönder, sopas under mattan, gömmas bakom, skyllas ifrån. Det ska till att bli bråk och skrik, förnekelse och smäll i dörrar varje dag. Det ska rymmas, brytas mot tidigare överenskommelser och provoceras till skrik. Får hon ett nej ska det skrikas. Får hon inte ett ja lägger hon sig under sängen och ylar tills hon i bästa fall får. Allting är orättvist, och jag får aldrig en chans att förklara eller rätta till innan stormen är i full gång.
Jag står handfallen.
Jag blir utmattad.
Jag blir tre år själv.
Jag skriker och bråkar tillbaka.
Jag undrar hur det ska bli när hon blir tonåring!
Men hon är uppfinningsrik, hon tar alla chanser, hon rättar sig inte i ledet, hon är nyfiken och hon har ingen respekt för auktoriteter. Hon kommer kunna gå hur långt som helst, och förmodligen har roligt på vägen... Men jag som mamma.... kommer få många sömnlösa nätter. Koppel och GPS-sändare? Hur gör man??
Men hur mycket bråk det än blir vissa dagar så kryper vi alltid ner tillsammans, gosar och kramar, läser, pussas, visar att vi älskar varandra, säger förlåt och försöker lära oss.
Det handlar om min femåring.
Hon tar alla chanser. Ingen ska försittas. Och aldrig aldrig aldrig tvättas några händer, eller kan hon gå och lägga sig eller gå upp utan att jag ska behöva tjata tjata och åter tjata.
Det ska ritas på väggar, golv eller möbler.
Det ska spolas vatten över hela badrummet.
Det ska rotas i mammas lådor med smink och smycken.
Det ska tas sönder, slarvas bort, användas upp, klippas sönder, sopas under mattan, gömmas bakom, skyllas ifrån. Det ska till att bli bråk och skrik, förnekelse och smäll i dörrar varje dag. Det ska rymmas, brytas mot tidigare överenskommelser och provoceras till skrik. Får hon ett nej ska det skrikas. Får hon inte ett ja lägger hon sig under sängen och ylar tills hon i bästa fall får. Allting är orättvist, och jag får aldrig en chans att förklara eller rätta till innan stormen är i full gång.
Jag står handfallen.
Jag blir utmattad.
Jag blir tre år själv.
Jag skriker och bråkar tillbaka.
Jag undrar hur det ska bli när hon blir tonåring!
Men hon är uppfinningsrik, hon tar alla chanser, hon rättar sig inte i ledet, hon är nyfiken och hon har ingen respekt för auktoriteter. Hon kommer kunna gå hur långt som helst, och förmodligen har roligt på vägen... Men jag som mamma.... kommer få många sömnlösa nätter. Koppel och GPS-sändare? Hur gör man??
Men hur mycket bråk det än blir vissa dagar så kryper vi alltid ner tillsammans, gosar och kramar, läser, pussas, visar att vi älskar varandra, säger förlåt och försöker lära oss.
Samtal pågår
Idag har jag fixat med massa saker som legat. Skönt när man kan stryka saker på den mentala att-göra-listan.
Allt tar just nu enormt med kraft och resurser för mig att fixa med. Men det känns skönt när det är gjort.
Idag fick jag också hänga med min son hela eftermiddagen, eftersom det visst inte var några kompisar på fritids. Vi har haft trevligt, och vi har också pratat lite om det vi går igenom. Krafsat lite på ytan bara, så mycket som han har behov av och klarar av. Men jag vill bara visa att jag finns här och lyssnar. Och förklara lite hur det känns för mig. Jag tror att han funderar, även om han inte verkar så brydd just i stunden. Men därinne tror jag det fortsätter. Och jag hoppas att han fortsätter komma till mig när han funderar vidare. Samtal pågår liksom.
Även ett annat samtal öppnades upp idag igen. Eller, jag hoppas i alla fall det. Jag fick ett livstecken som jag saknat. Och det gladde mig. Även om jag förstår att allt inte är helt lätt i andra änden. Oavsett vad som händer och sker nu så vill jag att DU ska veta att du är viktig! För många. Och här finns alltid en som vill väl!
Och på fredag ska jag träffa en läkare igen. En annan. För inom företagshälsovården är det slut på samtal. Får inga fler. Och jag behöver! Så det blir till att vittja primärvården dårå. Och se vad den kan gå för. Heja heja! Så hopp om flera samtal.
Och till kvällen kommer JU hit och äter. Måndagstradition, sen många veckor tillbaka nu. Och då lär det bli samtal! Och förhoppningsvis skratt. För oavsett dagsform så skrattar vi alltid. Ibland emellan tårar och kramar. Men det har nog aldrig hänt att vi träffats ens tio minuter utan skratt. Det är nog en av de bästa kvalitéerna i vår relation. (Av mååånga såklart.)
Men, det här med "stör ej" kan vi redigera bort, för jag vill bli störd! Kom och stör bara! Stövla på in i mitt liv, in i mina samtal. Det gör inget, blir bara mer levande då!
17 maj 2010
Familjen
Satt och åt frukost hos JU i vårt stora distribuerade kollektiv i går, och pratade om våra liv och alla våra nära och kära, vänner och bekanta. Då och då flikade nåt av JUs barn in frågan "vem sa så?" eller "vem e de?" för att det liksom inte var så bekanta namn. Och skrattande kom vi fram till att svaren blev "en bloggpolare" på alla frågor...
Man lever en stor del av sitt liv på nätet helt enkelt, och många av er har vi ju också träffat, eller pratar med i olika former. En ny kul flock som man hittat tillhörighet hos.
Vad säger ni? Ska vi ses snart?
Man lever en stor del av sitt liv på nätet helt enkelt, och många av er har vi ju också träffat, eller pratar med i olika former. En ny kul flock som man hittat tillhörighet hos.
Vad säger ni? Ska vi ses snart?
12 maj 2010
11 maj 2010
4 maj 2010
Stubin
Och just nu funkar fan inget. Barnen är förbannade på mig. Eller den ena är ledsen och den andra arg. Och jag har bara kort stubin och finns inte där för dem. Arg irriterad och förbannad över småsaker som jag inte borde vara.
Svär över hur jag blir när jag halkar av banan. Jag har inte förmåga att hantera barnens känslor. För jag når inte igenom till mina egna.
Och jag vet att jag borde agera annorlunda. Men förmår inte.
De senaste dagarna har bjudit på många motgångar och jag vinglar just nu på hög höjd utan skyddsnät och säkerhetslina.
Svär över hur jag blir när jag halkar av banan. Jag har inte förmåga att hantera barnens känslor. För jag når inte igenom till mina egna.
Och jag vet att jag borde agera annorlunda. Men förmår inte.
De senaste dagarna har bjudit på många motgångar och jag vinglar just nu på hög höjd utan skyddsnät och säkerhetslina.
1 maj 2010
Har tråkigt och för lite att göra!
Ber om ursäkt för överdrivet spammande, messande, pokande, mailande och kommenterande... Jag är instängd med sjukt barn och det är lååångsamt.
Nu blir det snart ett bad, och senare kanske ett glas vin.
Nu blir det snart ett bad, och senare kanske ett glas vin.
Truth or dare?
Så vem vågar komma hem till en som har en (förhoppningsvis nu tillfrisknad men ändå) kräksjuk unge?
Vin? Fika? Middag? Film??
Blir väl till att sitta hemma hela helgen och vara paria.
Så ge mig en sanning i stället, om du inte vågar!
Vin? Fika? Middag? Film??
Blir väl till att sitta hemma hela helgen och vara paria.
Så ge mig en sanning i stället, om du inte vågar!
30 apr. 2010
Fredagsrapport
- har jobbat väldigt dåligt idag (som ni nog anar)
- har dessvärre inte halvdag
- men slutar om en halvtimme
- känner mig på väg att bli förkyld... fan
- har en sjuk son som antagligen kommer skeppas över under kvällen, och ska snart hämta en förhoppningsvis frisk dotter
- får se om det blir elden ikväll eller om vi softar hemma med film och snask
- lyssnar på Familjen, Verve och Massive attack idag. På repeat.
- har promenerat över söders höjder på lunchen och ätit gott på Babylon
- saknar och längtar efter någon
- känner mig tom, manisk, galen och frustrerad i ett, underbart va?
17 apr. 2010
Team
Har varit ett bra team med exet idag. Firat en tioåring med familjefrukost, och senare släktkalas. Exets syskon, föräldrar, syskonbarn plus min familj och ett par vänner, i min lägenhet, för första gången i det nya livet.
Och det gick bra! Inget alls kändes jobbigt, utan som vanligt, i ett nytt sammanhang. Exet hjälpte med tårtorna, handling och fix. Flöt på och det bjöds även på ett par skratt. Team som sagt. Bra att det funkade.
Sonen säger att det var den bästa födelsedagen (dvs presenter...) ever! Oavsett, ett betyg som får mig att känna mig glad, och lite hoppfull för framtida samarbeten.
Och det gick bra! Inget alls kändes jobbigt, utan som vanligt, i ett nytt sammanhang. Exet hjälpte med tårtorna, handling och fix. Flöt på och det bjöds även på ett par skratt. Team som sagt. Bra att det funkade.
Sonen säger att det var den bästa födelsedagen (dvs presenter...) ever! Oavsett, ett betyg som får mig att känna mig glad, och lite hoppfull för framtida samarbeten.
14 apr. 2010
Som ett brev på posten...
...så hörde exmaken av sig (slump?) och ville fika/luncha.
Tog upp alla praktiska grejer om barnen, pratade födelsedag, semester, överlämning, barnens utveckling, funderingar osv. Precis innan vi skulle bryta upp tog jag upp ämnet "papprena". Och vi har båda skrivit ut och fyllt i dem visade det sig. Så tajmade även efter månader isär... lite sorgligt faktiskt. Mötet avslutades med en varm kram, en glad men samtidigt ledsen blick, en liten klump i halsen, men en rätt okej känsla. Känslan kommer av det lite vemodiga i avslutet, och i känslan av att vi har rätt så trevligt när vi ses och pratar numera (oftast), och av att vi är så synkade. Until the bitter end... Men pappren fylls alltså i och skickas in i dagarna. Och vi ska ha ett avslutande samtal hos familjerådgivaren. Som vi sagt tidigare.
Tog upp alla praktiska grejer om barnen, pratade födelsedag, semester, överlämning, barnens utveckling, funderingar osv. Precis innan vi skulle bryta upp tog jag upp ämnet "papprena". Och vi har båda skrivit ut och fyllt i dem visade det sig. Så tajmade även efter månader isär... lite sorgligt faktiskt. Mötet avslutades med en varm kram, en glad men samtidigt ledsen blick, en liten klump i halsen, men en rätt okej känsla. Känslan kommer av det lite vemodiga i avslutet, och i känslan av att vi har rätt så trevligt när vi ses och pratar numera (oftast), och av att vi är så synkade. Until the bitter end... Men pappren fylls alltså i och skickas in i dagarna. Och vi ska ha ett avslutande samtal hos familjerådgivaren. Som vi sagt tidigare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)