Linnebröllop

Märkligt att ha bröllopsdag och ligga i skilsmässa. Kom just på att det är den här veckan.

Jag trodde verkligen att det var vi for life. Fanns ingen tvekan, inga tvivel. Vi funkade som hand i handske. Hade samma intressen, humor, värderingar, musiksmak, tyckte om samma platser, samma vänner, mat m.m. Ja inte så att vi satt ihop liksom helt utan skillnader. Men på en sån nivå att vi båda kunde komma hem och ge varandra nya injektioner med inspiration. Vi delade varandras liv på ett sätt som tillät oss att vara våra egna också. Vi hade nån känsla av att det var VI, på ett sätt som inte gick att beskriva. Inte skulle vi gå skilda vägar. Vi stöttade och tröstade, tog hand om, backade upp, kramades och läkte varandra. Vi trivdes i vardagen, vi kunde skratta åt ingenting, vi hade samma uppfattning om föräldraskap och relationer, om arbete, om miljö, om hälsa, om politik. Och jag tyckte han bara blev snyggare med åren. Och vi kunde varandra. Om man säger.

Men nånstans på vägen slutade vi se varandra i ögonen. Glittret försvann. Det blev projektet, Familjen AB. Det blev surt och dålig kommunikation. Vi tappade varandra. Och det gör ont när jag tänker på det idag.

Men jag ångrar inte vårt liv tillsammans. De dryga tio åren vi hade tillsammans. Som gav de fantastiska barnen. Hoppas bara vi kan få det här att funka även i det här vi lever i nu.

Så skåla med mig på onsdag för att fira min bröllopsdag! Jag kommer inte göra det med honom.  Min nya partner är jag själv!

Inte så mycket begärt?

Låt mig få luta mig tillbaka och vila lite nu. Skriv eller ring och säg att du saknar mig, vill ses och tycker om mig. Kom och hämta mig efter jobbet. Lägg mig på din soffa, bjud mig på mat, eller te, eller vin. Eller vatten. Det är inte så noga. Säg att jag är bra. Klappa på min kind. Ät glass med mig. Titta på mig med dina ögon som glittrar. Gå omkring och bara var. Låt mig se dig. Säg att jag inte behöver fixa med nånting annat än att vara jag. Lägg på mig en filt när jag fryser. Häng på och lek, busa och skratta om jag får en släng av energi. Ta på mig. Gör nåt lurigt och oväntat. Låt mig få överraska. Stå ut med mig. Låt mig vara stark yvig oborstad och busig, trött liten ledsen och svag. Se att jag har glimten i ögat. Se mig få mina infall och le med glädje över att du får vara med just mig. Låt mig få kura i din famn en stund. Säg kloka saker. Säg dumma saker. Provocera mig. Bråka på mig. Låt mig få lukta på dig en stund. Sov med mig.

Bokar av... tack o lov

Ställer in och ber om hjälp:
- Väggen avbokad (tror jag). Får bli en annan helg.
- Exet ställer upp med fix och grejer för onsdagen, mat, hänga med på utflykt och sånt dära
(men vill börja rådda om med mina semesterplaner och det känns sådär... när det bara är en endaste grej jag har inplanerad so far)
- Slipper vara med på styrelsemötet på torsdag.

Om jag har tur så kan jag få lite tid över att jobba, och som det verkar nu även ha lite luckor för att kunna göra nåt trevligt på onsdag och torsdag kväll.

Noriräkorna

Svärdfisken

Måste ju visa...

Sashimin

Veckans schema

Om jag ska skriva nåt idag så känns det som att följande är det som upptar det mesta av mitt sinne just nu:

Veckans schema
Sitter just nu och väntar på att fastighetsskötaren ska höra av sig och hjälpa mig med vattnet under diskmaskinen, som jouren inte ville befatta sig med igår. Det var inte akut. Trots att det var deras kille som lämnat mig med det. Oavslutat jobb skulle jag säga...

Sen till jobbet och göra hela veckans jobb innan jag måste gå kl 16.

Tisdagen består av två läkarbesök och en helvetes massa möten däremellan. Äta lunch? Nja...
Efter jobbet till minstas aikido, sen hem och fixa matsäck plus middag till onsdagens familjefest i skolan.

Sen onsdag dårå... vill och hoppas kunna följa med på minstas utflyktsdag till Kaknäsparken. Men ska samtidigt förbereda styrelsemötet på torsdag. Sen har jag avbokat vårruset för att kunna vara med på storas familjefest i skolan. Med middag och uppträdande. Och fått tacka nej till ett par andra inbjudningar som vore skoj att tacka ja till egentligen.

Torsdag är såklart styrelsemöte på jobbet och sen på fredag ska jag vara på Smaka på Stockholm hela dagen, i Kungsan, för jobbets räkning.

Och då har jag inte nämnt att jag även ska planera bygge av vägg och köpa material till detta, och sen bygga vägg i helgen och dessutom jobba på söndag och sen har jag fyra, eller fem dejter som hänger i luften (alltså polare) som jag ska försöka boka in att träffa. För man vill ju göra nånting kul också! Det här kommer naturligtvis inte att gå.

Om jag fick välja så skulle jag avboka allt utom barn och vänner. Kan man få det?

Repeat

Jo, apropå att det nog snart blir fest igen...
det finns SJUKT mycket dricka kvar här. Och jag räknar med att ni kommer hit och dricker mojitos med mig hela veckan nu, för det finns fyra krukor mynta kvar och massor av lime. För att inte tala om ölen som förblev i stort sett orörd. Vad drack folk egentligen?

Fast helt allvarligt. Just nu känner jag mig bara sådär sugen på alkohol. Men det brukar ju gå över...

Tack för igår/natt/morse anyhoo. Det var en annorlunda men mycket trevlig fest! Detaljer...? Nä. Inte i denna form...

Down the drain

Jävla avlopp att förstöra hela dagen då!!

Först var avloppskillen här i 1,5 timme och det var visst svårt att fixa det, var det nu var för tjall... ok, så går han, jag torkar upp och sätter på diskmaskinen. Som måste pumpa ur vattnet eftersom det inte tömdes sist då. Och då ser jag hur det rinner ut vatten på golvet under skyddsplasten. Fuck! Ringer till jourfirman igen. Och de säger att han ska ringa tillbaks. Och jag vet ju hur mycket jobb han hade resten av dagen, för det har han beklagat sig över. Men HALLÅ, han kunde ju inte vara mer än tio minuter bort, ska man inte åka tillbaks pronto då och avsluta det som man lämnat halvfärdigt?? Nej, en timme senare har han inte ens ringt!

Och jag kan inte städa klart i köket efter festen. Det luktar skit i hela lägenheten. Jag kan inte gå ut och gå i solen. Jag kan inte åka och hämta min dotter som är hos mormor. Och jag kan ju inte precis bjuda över nån hit på fika heller.

Så hur kul blev den här dagen då på en skala???

Nu tappar jag fullkomligen allt det goda humöret från gårdagen. Nu känns det bara skit igen. Fan, att det ska krävas så lite för att få mig att rasa.

Dagen efter...

Ja det var nån som inte riktigt fixade gårdagens festande. Avloppet. Tvärstopp va. Hmm... får just nu förklara varför det var så mkt fett och matrester där nere... alltså i rören. Mmm luktar skitgott just nu. Verkligen.

Rätt present va?

Den här nyckelringen tyckte de att jag skulle få... just precis den här! Till mig. Utan att de anade... Joråsatte... Det kändes rätt på nåt vis. Matchande liksom.

Sushikurs

Före prepp 3

Före prepp 2

Före prepp

Prepp 3

Prepp 2

Prepp

Bloggmeet

Har träffat en riktigt ful fisk

Dumpa honom!

Ja, det här med självhjälpsböcker är ett område man kan säga mycket om, men en bok som faktiskt varit riktigt kul, och bitvis lite jobbig, att läsa är

Dumpa honom (eller: He's just not that into you)

Män som inte hör av sig, inte är "redo för ett förhållande" eller bara är intresserade av dig när de är berusade - Dumpa dem. De är inte intresserade av dig. Då hade de inte betett sig sådär.

Du ska inte finna dig i ointresse eller dåligt bemötande! Och du ska sluta bortförklara hans dåliga uppförande. Dumpa honom och spara din energi och din kärlek till en man som förtjänar dig. 

Jag vet många som är bra på att fastna i det här med att hitta på anledningar till varför han/hon* nog inte hör av sig, eller varför han/hon var så fåordig, kort i tonen eller på andra sätt betett sig märkligt. Och visst finns det lägen i livet där det kan finnas goda anledningar - absolut - och där man helt enkelt behöver ha lite is i magen, men de är lätt räknade.

Anledningen att jag kom att tänka på den här boken just nu var faktiskt en Rocky-strip, jag läste häromdagen som kändes lite i samma anda.

* Jag vill inte alls göra det här till en könsfråga, som bokens författare gör, för jag tror det är/kan vara samma lika åt båda hållen!

Lördagens meny

Jomensåatte det kommer en kock på besök.
Han står för maten. Jag och JU står för drickat. Alltså att sitta och dricka rosé och titta på medan han lagar maten.
Men sen blire ju fest dårå.

Bakad fläskfilé med bacon och getost
Knaprig sesamlax med teriyakisås
Fetaost med mynta
Chili cheese
Småpajer med fetaost och spenat
Laxsashimi
Pakoras

Give it to me baby!

Ja, och vill man sen läsa om vad serotoninet gör med oss (mfl) så kan ni hitta det här:
http://inmyhead-blog.blogspot.com/2010/05/inspirerad.html
Och det är inte illa vill jag säga!

Så ge mig nu lite serotonin så blir jag lycklig oavsett, knullar och kanske till och med lite smal på kuppen!

Dopa mig

Egentligen handlar nog allt egentligen bara om dopaminbrist. All min längtan, all min rastlöshet, all oro, depression, beroendementalitet. Men det låter ju så tråkigt...

Dopamin
Är en signalsubstans, belöningshormon kopplat till eufori och lustkänsla, hjärnans belöningssystem. Påverkar humöret så man blir glad, lugnande, smärtstillande, stimulerar motoriken, höjer koncentrationen och inlärningsförmågan, är aktivitetsstimulerande. Kopplas till mat- och kulturupplevelser samt lustupplevelser vid sex, aggressivitet mm.

Dopminbrist kan leda till koncentrationsproblem, depression, sömnbrist, mental slöhet, dysterhet, tungsinne, ointresse och att man blir allmänt ouppmärksam. Stor dopaminbrist kan leda till psykiska sjukdomar, depressioner...

Det finns stora kopplingar mellan olika beroenden och dopamin. Rökning, narkotika, droger och alkohol men även mat och sötsaker som godis, och exceptionella beteenden av motion, spänning och lust ökar dopaminet och kan skapa beroenden. Efter ett tag kan kroppen bli så beroende av dessa dopaminkickar som du får genom dessa aktiviteter att det blir svårt att sluta, och säga Nej!

Beroendecentrum i hjärnan kan därför påverkas/kidnappas av såväl ett kemiskt beroende som ett beteende och hjärnan har ofta dessvärre en förmåga att föredra så hög dopaminaktivering som möjligt, vilket leder till att kroppen vänjer sig med allt högre halt av dopamin för att må bra. Det gäller därför att vara observant när ett normalt positivt dopaminberoende har gått för långt och blivit ett allvarligt missbruk.

Det finns alltid en fallande personlig skala på vilken aktivitet som ger som ger mest dopamin: droger som amfetamin med flera frisätter normalt mest dopamin, därefter alkohol, sex, sötsug, olika beteenden, mat, motion, fysisk träning...

http://www.halsosidorna.se/Hormoner.htm

Häng

Sol. Rosévin. Hängmatta.
Check!

Så, dags att åka

Pyjamasparty med kollegorna...? Otippat.

Börjar önska...

Som sagt... realistiskt eller inte... men att tänka vad man vill hellre än vad man inte vill är i alla fall bättre. Nu kör vi! Stort och smått, viktigt och mindre viktigt, utan inbördes ordning, och utan bortsortering av det som låter helt muppigt att ens skriva ner...

Jag önskar mig att jag snubblar över någon som står i färd med att starta upp en ny spännande verksamhet och som vet vad jag går för och känner att precis min kompetens är vad som behövs. Voilà! Ett nytt jobb, som GER energi! Jag har inget problem med att jobba galet mycket bara det är rätt ställe! Rätt känsla!

Jag vill bli bjuden på en överraskningsresa! (18-20 juni passar skitbra som det ser ut just nu. :-) Eller nån sommarvecka! Eller så är det rent av en sån överraskning som man åsidosätter allt annat för!) Spelar ingen roll vart, men det vore Wow! En överraskningsmiddag eller "kidnappning" efter jobbet en vanlig onsdag eller torsdag skulle också vara skitkul.

En present önskar jag mig också. Fastän jag inte fyller år. Att nån har tänkt på just mig och tycker jag skulle ha just den där grejen.

Jag vill vara ömsesidigt förälskad på en lagom galen nivå i nån som verkligen är intresserad av MIG, och hela mig, och som jag är helt galet förtjust i också. En kille som gillar mig precis som jag är. Som är kommunikativ, lyhörd, initiativrik och spännande på ett sätt som gör att jag verkligen vill. Och som vill se vad vi kan utveckla det till. (Hey?? Nu drömmer jag va? Kan det finnas såna?)


Och så önskar jag mig en vägg i sovrummet, en skönare säng, en fixad balkong, mer porslin, lite nya kläder, skor, en matta i vardagsrummet, en ny dator, en ny tv, en telefon som man inte måste ladda två ggr om dagen, lite bättre ekonomi...

OK, bättre självkänsla, emotionell stabilitet och bra fysik förstås. Och när jag ändå önskar; snyggare kropp, tjockare hår (och mindre grått), och anledning att le oftare. En tatuering, ja... om jag kunde komma på vad bara.

Och såklart att hela det här nya livet ska sitta, och funka, för mig, för barnen och för exet också gissar jag. Att barnen ska må bra och trivas i sina liv. Älsklingarna.... 

Jo, en sjukt spännande långresa! På önskelistan framför allt: Kina, Japan, Vietnam och Island (fast kanske inte just nu då).

Ett sommarställe och en egen bil eller scooter. När jag ändå håller på...

Lite pengar på banken.

Nu börjar det kännas som jag närmar mig nåt. Häx häx... Dags att börja jobba...

Jo, en schysst kopp kaffe NU! Det kan man väl få?
Och att det går bra på medarbetarsamtalet om en halvtimme.... :-/

Jag önskar

Jag ska ta ett par dagar nu och fundera ut vad jag helst av allt vill med mitt liv och min situation just nu. Realistiskt och genomförbart eller inte. Bara skriva ihop en önskelista. Det känns bra mycket mer positivt än att bara grotta ner sig i det jobbiga.

Sen får vi väl häxa över den så den går i uppfyllelse. Har några vänner jag kan be om hjälp med magin där... ;-)

Men usch, idag ska jag ha samtal med min chef om min jobbsituation. Håll tummarna för att det blir bra!

Ikväll blir det sleepover med kollegor. Kan bli trevligt, men jag hoppas jag kan hålla mig pigg och glad med dem så pass länge bara.

Stödkrage

Jag skulle behöva att nån tog tag i min krage och släpade iväg mig. Nån som vet vad jag borde göra.

Skulle vilja slippa ha ansvaret själv.

Skulle vilja ha någon nära att diskutera de viktiga frågorna om livet tillsammans med. Som det var förut. Inte med honom, men SOM det var då. Man hade en backup. Man hade en varm famn att vila i, nån som visste vem man var bakom allt det svarta, att man faktiskt kunde, att man hade nåt där inne som var bra, som kunde backa upp och peppa, eller bara lyssna och värma. Eller fixa allt det andra när man bara låg och stirrade. Eller läkte. Nån som påminde mig om att stanna på banan. Petade upp mig från kanten när jag slirade. Nån som jag kunde visa mitt svaga och hemska för och som ändå orkade med mig. Som stannade även när det blev jobbigt.

Jag går till jobbet, sitter här och försöker, mår dåligt, tappar energi, går hem och fortsätter i det jobbiga, låtsas som ingenting med folk runt omkring (förutom er som läser här), har ungarna, gör aktiviteter, handlar, lagar mat, städar, gör det som jag måste. Försöker vara glad och inte visa. Skojar på om mitt liv, och roliga saker. Men energin tryter, jag gråter, och känner mig ensam och värdelös. Oavsett om folk säger att jag är bra.

Jag MÅSTE göra nåt, men jag kan inte på egen hand. Står bara här och väntar på att saker ska rasa. Vilket de gör. Och det vill jag ju såklart inte.

Idag har jag ringt ett samtal i alla fall. Bokat en tid. Två tider faktiskt. De viktigaste. Hoppas för fan nu att jag orkar ta mig dit. Och fixar att det är en vecka fram till dess. Jag har några saker att se fram emot. De som håller mig uppe.

Går i cirklar

Kände när jag gick upp i morse, trots huvudvärk, att det kändes rätt okej. Gick på ett frukostseminarium och mådde fortfarande okej. God frukostbuffé, lite socialt mingel med trevliga människor och ett intressant föredrag om sociala medier.

Sen tog jag en promenad mot jobbet och kände ju närmare jag kom hur jag började krokna. Bokstavligen tappa hållningen, känna ett tryck över bröstet och en ökande känsla av att vara oduglig.

Jag vill verkligen inte känna så! För jag vet innerst inne hur bra jag kan vara. Om jag tänker tillbaka på tidigare arbetsplatser, så vet jag att jag kan vara hur bra som helst, men just nu kan jag bara inte se det. Alls.

Hur sjutton lyfter man sig ur detta? Nytt jobb just nu känns som en omöjlighet, stanna likaså. Sjukskrivning skulle nog inte heller göra det bättre. Det finns ingen bra väg ut!

Avdelningen märkliga saker man hittar i lådor på jobbet när dottern rotar.

Och till dagens trettionioåring.

Panikshoppar. Present till dagens fyraåring.

På önskelistan uteleksaker. I plånboken lite pengar.

Obalanserat

Jojo, men späckat schema onsdag, torsdag och söndag. Och dagsutflykt idag. Men fredag och lördagkvällarna... nänä... så ska man inte ha nåt bus på gång alls.

Nu måste jag improvisera helt!

Oaxens uteservering

JU, Parksoffan och Oaxen.

Kisspaus

Tanka fritt

Jo men så att vi skulle visst förbi Södertälje men körde till Nynäshamn, ME & JU. Man har annat i tankarna...

Exkursion

Gjorde en mycket trevlig utflykt igår. Till en annan stad, i solen, på en fin promenad, med en god middag och trevliga samtal. Drack vin, bubbel, skrattade och var glad. Det kändes skönt, avslappnat och befriande.

Det var ett efterlängtat möte, som jag inte visste om eller när det skulle bli av. Glad att det blev!

Och idag har jag mått oförskämt bra, trots att jag rimligtvis borde ha känt mig både trött och bakis.

Överrumplad

Men... så är det snart helg och jag inser att jag inte har några planer. Har haft så mycket annat i veckan att jag inte har orkat fundera över detta ännu. Så vaddå? Underbart väder, och öppen för förslag! Skicka alla inbjudningar och tips hit! :-)

Carpe fucking diem

Är det nånting man kan vara säker på är det att man aldrig riktigt kan veta vad som väntar runt hörnet. Och det är ju trevligt att man kan bli lite överraskad ibland.

Det är bara att ta emot och se vad som händer...

Terapi...

Hmm...
Finns väl inget att ta upp? Har väl inte hänt nåt de senaste sex veckorna...?
Ey?

Det snurrar i min skalle

Jaha... men godmorgon då!

Eller nåt... Nu är jag med dator igen. Fick ett litet digitalt lavemang helt enkelt. Fast det lät rätt äckligt. Men lite så känns det. Så, dags att börja jobba nu eller?

O.

Ja den här dagen blev ju helt ogjord. Det oligger gjorda arbetsuppgifter överallt.

Finns dock chans att hämta upp. Lite.

En slags omstart. Också.

Virus

Ja då var man utan dator då. På jobbet. Nåt virus som ställde till allt och det var bara rakt av att formatera om skiten. Yeey!

Kan man formatera om sig själv när man känner att man fått för mycket buggar i systemet? Alltså utan att stänga ner och logga av för gott? Bara spola rent lite, bli av med gammalt skräp, installera om och veta att allt funkar som det ska. Lite snabbare, lite vassare. Inga genvägar som går fel, inga trasiga bilder, inga stökiga skrivbord, korrupta filer och så. Bara frisk, fräsch och oförstörd. Bekvämt vore det.

Det lilla livet

Kvällens musik!  

http://open.spotify.com/track/6bmGTtmrQuCONm00FvrStQ

Kommer sent, trallar in, utan ursäkt
Inget liv, utan stil, går på ångor
Om du stannar faller du, kommer aldrig upp igen
Rullar ner, stänger in, glömmer bort

Spelar in, hänger ut, sena nätter
Sköljer ner, kastar upp, alla pengar
Ångrar du dig inte nu, kommer hem strax innan sju
Annan dag, det blir bra, trodde du

Här och nu, du och jag, fast nån annan
Samma sak, annan smak, måste prova
Snappade upp en nödsignal, hjälpte till och trillade dit
Ännu en, kärleken, sänkt igen

Kom igen, vi drar hem, jag är klar här
Äntligen, längesen, jag ville inget annat
Jag tar sats från himmelen, landar hårt i tystnaden
Inget sett, inget hört, inget sagt

Den andra Familjen

Och i morgon ska jag gå på Familjen på P3 Live! Yeeey!

It began in Hässleholm!

Familjen

Satt och åt frukost hos JU i vårt stora distribuerade kollektiv i går, och pratade om våra liv och alla våra nära och kära, vänner och bekanta. Då och då flikade nåt av JUs barn in frågan "vem sa så?" eller "vem e de?" för att det liksom inte var så bekanta namn. Och skrattande kom vi fram till att svaren blev "en bloggpolare" på alla frågor...

Man lever en stor del av sitt liv på nätet helt enkelt, och många av er har vi ju också träffat, eller pratar med i olika former. En ny kul flock som man hittat tillhörighet hos.

Vad säger ni? Ska vi ses snart?

Håll er undan!

Jävlar vad med vitlök det var i aiolin som serverades till laxen. I solen. Under träden. I parken. På lunchen.

Sop sop...

Ja, jag städar väl bort helgens bittra och tråkiga från sajten nu. Inte för att jag inte står för det. Inte för att det inte gäller längre. Inte för att jag skäms eller inte vill skylta med det. Mest för att jag bara blir deppad när jag ser det.

Jag spacklar över lite.
Men jag är medveten om det. Och vet ju mycket väl om hur allt känns i mig i alla fall.

Fjärrvärme

Och ibland får även jag ett sms som värmer mig i vårblåsten/försommarkylan.

Hippiefika

Trippar med JU

Räddad

Det händer ibland när man minst anar det.
Att man blir räddad. Från ett helt otippat håll.

Det blev tillslut en mycket trevlig kväll. En ny bekantskap. Som kändes som avsedd för mig i många avseenden. Och gjorde den här kvällen till en minnesvärd kväll.

Lite slump. Lite öde. Kändes som att kvällen på nåt sätt hade en innebörd som jag idag bara kan ana. Kanske som en dörröppnare. Eller som en kontakt som kan få mig att tänka nya tankar. Eller spinna vidare på tankar jag har men tappat lite längs banan. Kan eventuellt ha varit ett väldigt viktigt möte. Det gav positiv mersmak. På ett sätt som inte känns vare sig destruktivt, eller trassligt, eller bekräftelsesökande. Utan mer som en människa som kommer in och väcker lite insomnade kretsar.

Bara blått

Solen skiner

...och det känns så tydligt hur jag inte hör hemma nånstans.

Alla sitter med nära och kära i solen, i gräset, på landet, i stan.

Exet har kärlek i Milano.
Ungarna leker hos mormor.
Och jag sitter ensam och hör inte hemma ens i mitt eget liv.

Ingen som vill eller kan ses.
Bra ensamt.

Gott och blandat

Min rapport för dagen (hittills) är:
BAUHAUS
BILTEMA
LYRAN
BALKONGFIX
BALKONGHÄNG
SOL & VIN
NAKENBILDER
PIZZA

Min flickvän kom med blommor till mig igår.

Igen... :-)
Tack raring!

Hur gick det sen?

Ja, men snickaren var ju här. Joråsatte... Här ska byggas! Det kan bli så att jag bygger och han sitter brevid och leker arbetsledare. Vore jättekul att ha byggt väggen själv! Snyggt? Äh, det får han stå för. Alltså att se till. Alltså att jag bygger snyggt.

Men glasskillen... alltså, det verkar vara så att är man tillräckligt snygg tror man att det räcker med "Ligga?". But hey... så billig är jag inte. Lite lådvin krävs minst.

Utflyktsmål?

Vad tror ni om Oaxen? En vacker dag...

Svid...

Jag vet ju att de ses, och inget mer med det. Men för första gången sen vi delade på oss har exet nämnt henne. Att de ska åka utomlands tillsammans den här helgen.

Gissar att de ska fira ettårsdag. Lite tufft med tanke på att vi bara varit separerade sen november.

Jag kände ett ordentligt slag i magen och svid i ögonen när han skrev hennes namn på chatten. Fuck...

28 dagar senare?

Alltså, känns inte den här dagen helt post-apokalyptisk? Eller är det bara jag?

Hålla kort

I höstas fick jag den tysta behandlingen av mitt ex. När han inte visste om han ville gå vidare med oss. Och inte ville att jag skulle tro nåt. Det var tystnad. Det var Det är inget särskilt. Det var Vi pratar om det sen. Det var korslagda armar eller en rygg.

I fjol fick jag även tystnad av en annan man. Som jag tyckte om. Som gång efter annan höll mig kort. För att jag inte skulle få fel uppfattning. Där var det sparsamhet med alla känsloyttringar. Gärna ses, gärna göra saker. Men inte visa nåt. Inte säga vad jag betyder.

Sen fick jag the silent treatment av en av mina bästa vänner. Som bara drog utan förvarning i vintras. Där handlade det om andra saker. För det fanns liksom inget att "tro nåt" om. Men ont som fan gjorde det i alla fall. När han inte ens svarade på mess där jag vädjade om hjälp för att jag föll i bitar.

Det verkar vara nåt det där med att hålla mig kort. Så jag lyssnar och lär. Men det känns i alla fall jobbigt, även med kunskapen om att det finns goda anledningar.

Jag tänker mig, att i alla ovan nämnda relationer hade ett samtal tagit relationen till ett bättre ställe. Fortare och med mindre smärta.

I alla dessa relationer hade jag högre förväntningar om deras förmåga att öppna upp, konfrontera, våga vara ärlig, vara osäker och ofärdig med en känsla, att inte i alla lägen veta var saker ska landa, utan ta risken att det blir fel. Hellre det än tystnad. Är det nånting som får mig förbannad är det tystnad. Jag är så skadad av det att det är värre än en fet jävla smäll. Det går att prata med mig. Och jag kan också resonera om svåra saker. Jag kan kliva ur en situation som jag själv är part i och faktiskt lyssna och förstå bakgrund och sammanhang. Om man låter mig.

Helt slut...

Var på en skitbra spelning ikväll. Dansade och skrattade med vänner. Hade toppen! Men gick hem sen trots att några skulle vidare. Så trött bara. Slut helt enkelt.

Skulle egentligen ha gått med en speciell person - som jag gillar väldigt mycket, men så blev det inte. Trist nog. Ibland förändras saker fort och det är väl livet liksom. Hoppas du hade en trevlig kväll, oavsett. Tänker på dig!

Loggar av för kvällen. Poff!

Snurrigt.

Och helgen kan börja!

Nu med JU!

Så vad ska ni göra på Krister Fuglesangsdagen?

Prognos: varmfront?

Hey... solen skiner!
Konsert ikväll. Ledig i fyra dagar. Barnfri i morgon. Familjegos i helgen. Pengar på kontot.

Blivit inviterad att äta glass med snubben som ser ut som Jude Law med skägg. Men han vill ligga...? Alltså... det är vi ju många som vill rent generellt. Men i alla fall. Eeehm...?

Och den 28-åriga SNYGGA snickaren ringer upp (!) och vill bygga vägg hos mig i helgen!! Yes waaay!

Håller tummarna för att den här helgen blir BÄTTRE än den förra. PLIIIS....

Kryptiskt

Jag försöker se världen för vad den är. Vara här och nu och bara ta in. Söker svar på saker som händer.
Fattar och accepterar? Ja.
Gillar? Nja...

Ibland måste man läsa mellan raderna och inte bara lyssna på det som sägs.
Förstå det kodade.
Jag gör det. Gör du?

Oömma kläder och praktisk väska.

Nej, jag har inget att sätta emot. Hon är nöjd. Då är jag nöjd.

Frigörare

Bara lite lite till, sen ledig igen.
Och då har jag saker att fundera över...
Stora, viktiga frågor... Beslut.

Men först, heldag i morgon.
Sen fyra dagar ledigt. Varav en utan barn.
Och helgen inleds med ska-konsert i morgon kväll!
Det kan behövas. Full fart, energi, röj och glädje!

Idag.

Inte bajs.
Inte godis.
Om man säger...

Tisdagsdryck.

Mitt morgonbesök.

Min solstråle. Sängvärmare. Sjusovare.

I stället för camembert.

Man tror, men kan aldrig vara helt säker...

Men myrstackarna då...

http://www.svd.se/stockholm/nyheter/myrstack-brann-i-tyreso_4681721.svd

Där spöken dansar tango klockan tolv falukorv!

Det spökar som fan i skallen. Garderoben är vidöppen här och alla mina spöken och monster är ute och dansar. De får mig att må dåligt över saker som jag inte ens borde tänka på. Det får mig att fastna och återupprepa tankar som inte hjälper mig framåt.

Saker som gjorde ont i min skilsmässa poppar upp igen. Det triggas av händelser som i vissa avseenden påminner om det jag gått igenom, fastän situationen jag befinner mig i nu har helt andra förtecken. Och jag borde inte alls hänga upp mig på det.

Det finns massor av bra saker som händer mig, underbara människor som hjälper, som backar upp och antingen guidar eller bara finns där. Det finns också människor som inte vet så mycket om mitt jobbiga, som hjälper till genom att de får mig att skratta och tänka på annat. Vara lite annan ett tag.

När man för en stund får lite lugn och ro, lite bomull runt själen, sjunker en del saker bara undan. Under ytan för en stund. För att sedan dyka upp igen med full kraft som de obearbetade känslor de är.

Och vad gör jag med dem?
Just nu ingenting. Eller jag springer väl på alla bollar. Sticker huvet i sanden, socialiserar, stannar hemma och gråter, dricker, när destruktiva beteenden, söker bekräftelse, låter mig kramas och klappas på, äter godis, sover, bloggar, hänger ut mig för allas beskådan, skriker efter uppmärksamhet. Ja, ni vet, den vanliga visan.

Kunde man i stället försöka
- ta tag i saken??
- ta emot hjälp som erbjuds??
- fixa terapi??

Men för att klara av att ta sig upp måste man ha lite GO! Och just nu saknar jag det.

Still alive

Bara så ni vet. :-)

Gör mitt bästa

...för att komma vidare.

Tröstar mig med en kopp kaffe och en påse godis.

Några sura, ett par salta och en söt, i kombination med en portion igenkänning och två portioner flykt.

Skumt

...att krocka med dottern på gatan utanför när det är hos honom hon är. Skumt för oss båda. Lite oförberedd på alla känslor som det drog igång. Hon med. Blev pusskalas och Jag saknar dig, mycket. Och en klump i halsen nu.

Ladda om eller backa ur

Det sägs att jag ska gå ut ikväll igen.
Och jag kanske gör det.
Men bara för att slippa fastna i det här.
Vill egentligen bara ha sällskap här hemma.
Vill att nån köper godis hyr en film kryper upp i soffan med mig skrattar kramas.
Jag fryser är ledsen har ont är rädd ensam trött och ganska sliten.

Terapi

Jag fick skratta.
Jag fick kliva ur mig själv ett tag.
Jag fick höra historier ur andra världar.
Jag fick kramar och bry sig om.
Jag fick frukost med vänner.
Jag fick sova middag.

Krokig men tacksam

Det är helt otroligt hur ni som egentligen inte känner mig alls bryr er. Inlägg som de jag skrivit i veckan kan lätt få folk att rygga tillbaks och inte veta vad de ska göra. Jag bryter kanske mot nån slags bloggettikett genom att visa mig så trasig, men som ni alla vet, så är bloggen för många av oss en självterapi som i sig hjälper oss upp på banan.

Ibland er som ändå följer mig finns det många som känner igen sig, som vill erbjuda hjälp, samtal, kramar, te och sällskap och jag blir faktiskt rörd till tårar. Trots att många av er själva är krokiga, trasiga, längtande och i behov av hjälp så finns där i alla fall utrymme för omtanken. Och det värmer mig!

Tack Peter för att du fick mig att sätta mig upp idag. Tack Blogger för att du fick mig att sluta gråta. Tack JU för ditt engagemang och läkande vänskap! Tack Truthandficton för en utsträckt hand. Tack Ensam duktig flicka för musiken. Tack Tyrannie för ditt mantra. Tack Singelmamman för igenkänning, och tack alla ni andra som läser och skriver. Inte menat att glömma nån nu. Jag vet att ni är fler som stöttar, och ni ligger i min bloggroll.

Kram och puss till er alla!

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är 

Favorit i repris

Förvaltar

Jag är bara fel.

Just nu har jag inte så höga tankar om mig själv. Jag känner inte som jag fixar nånting. Jag känner mig bara fel och misslyckad. Och jag vet inte vart jag ska gå. Hur jag ska vända det här. Vilka vägar som finns. Jag känner att jag inte gör nånting bra nånstans just nu. Varken hemma eller på jobbet. I familjen eller när jag är ensam. Jag förvaltar inte mina vänner, min hälsa, mitt jobb, min ekonomi, min självkänsla eller nånting annat heller för den delen. Jag förmår inte svara på mail, engagera mig i nånting krävande, svara ja till inbjudningar eller alls ta några initiativ.

Jag är för mycket. Jag är för lite. Jag kliver snett. Jag gör dumheter. Jag säger för mycket, öppnar upp och vill. Jag bygger murar åt fel håll. Jag skriker om uppmärksamhet jag inte kommer få. 

Det enda jag förvaltar väl är mina dåliga vanor och mönster. Yeey...
Nu går jag härifrån och vet ärligt talat inte vart.

Spackel

Gråter men skickar lättsamma sms.

Träffar folk och är social, men känner mig ensam och det är tomt och tyst när jag somnar. När jag vaknar.

När ångesten rullar in försöker jag döva, gömma, maskera. Hålla huvudet över ytan. Inte be om hjälp, inte tjata mig till sällskap, le, vara kul, prata om det som är bra.

Men när det är tyst i telefonen, ingen som stökar intill, ingen som tänker på mig, ingen som får mig distraherad så sköljer det över mig. Ensamheten. Avsaknaden av sammanhang. Känslan av att ingen behöver mig.

I panik över känslan att bli lämnad och övergiven av dem jag älskar, gång på gång, väljer jag att skydda mig. Genom att inte hänga upp för mycket på en eller två. Genom att knyta till mig folk som inte bryr sig. Så det redan från början är klart att nåt närmare inte blir till. Eller folk som jag vet inte kan. Eller vill.

Förvånad står jag ändå här och skakar när jag inser att jag inte alls har skyddat mig. När jag inser att jag drabbas av livet. Igen.

Jag ger råd till andra att ta hjälp. Själv är jag stark och lättsam. Den som får nån att skratta, eller tänka efter. Men jag är bara liten. Jag vill att nån ska ta mig i handen och visa mig. Hur. För jag vet fan inte.

An End Has A Start

Ikväll!

http://open.spotify.com/track/4bVnh2aQBhaR0DzTkV30Uc

I don't think that it's
Gonna rain again today
There's a devil at your side
But an angel on her way


Someone hit the light
'Cause there's more here to be seen
When you caught my eye
I saw everywhere I'd been
And wanna go to


You came on your own
That's how you'll leave
With hope in your hands
And air to breathe


I won't disappoint you
As you fall apart
Some things should be simple
Even an end has a start


Someone hit the light
'Cause there's more here to be seen
When you caught my eye
I saw everywhere I'd been
And wanna go to


You came on your own
That's how you'll leave
With hope in your hands
And air to breathe


You lose everything
By the end
Still my broken limbs
You find time to mend


More and more people
I know are getting ill
Pull something good from
The ashes now be still


You came on your own
That's how you'll leave
With hope in your hands
And air to breathe


You lose everything
By the end
Still my broken limbs
You choose to mend


You came on your own
That's how you'll leave
You came on your own
That's how you'll leave


You came on your own


You came on your own

* logoff *

Jag är verkligen ledsen för er som hade räknat med mig idag. Som min arbetsgivare till exempel. Men faktum är att:

Den här dagen kommer fan inte igång. Känns som jag sagt det förut. Men det gäller verkligen fortfarande. Nästan alla dagar.

Har liksom tappat greppet en smula. (En smula?)
Hänger och dinglar i ett par fingrar. Och funderar på vad jag kan göra för att slippa från det här. Jag vill bara logga ut, ta min jacka och gå. Inte komma tillbaks.

Jag hoppas det vänder.
För även om jag redan hunnit med att bli dissad och avbokad ett par gånger redan den här veckan så har jag några inplanerade Pick-me-ups.

Ikväll blir det mingel på en studio. Sen käka med vänner. Sen Editors på Berns.
Hoppas inte det blir som när jag var med JU på Tegan & Sara bara. Det var så bra men så smärtsamt jobbigt.

Snooze

Jag drömde att det fanns någon i mitt liv som gjorde mig glad varje dag.
Som var viktig för mig.
Som jag betydde nåt för.
Varje samtal, mess och tanke värmde och läkte en trasig själ.
Någon som kunde vara rak och ärlig, stångas med mig när jag var bråkig, skratta och busa.
Någon som kunde erbjuda en axel att gråta mot och som tog emot mina tröstande ord.

I drömmen gjorde det mig stark att möta det som var jobbigt i livet och fick mig att le och sluta gråta över allt och ingenting.

Det känns nästan verkligt. Som att det hade hänt. Befinner mig i uppvaknandet och är fortfarande osäker.

Vill bara somna om.

Urbota

Går på "singelveckan" i morgon.

Den här veckan känns det värre än vanligt att vara själv, för det blev så förbannat tyst och tomt här plötsligt. Jag känner mig dessutom ur gängorna. Ur fas med barnen, jobbet, sömnen, vänner och kärlek. Ur helt enkelt. Urgammal. Urfånig. Urtrist. Urartad. Urringad?

Jag hoppas verkligen jag kan hitta några trevliga och härliga människor att fylla kvällar och dagar med. (Nu har jag verkligen sålt in mig va?)

Behöver: Sällskap. Skratt. Musik. Vin. Kramar. Vänskap. Närhet.
Det finns fortfarande några lediga timmar. Skynda fynda!

Dagens ajustja

Kom på hur kul det här var.


http://apanslillablogg.blogspot.com/2010/02/lasekretsen.html

Stubin

Och just nu funkar fan inget. Barnen är förbannade på mig. Eller den ena är ledsen och den andra arg. Och jag har bara kort stubin och finns inte där för dem. Arg irriterad och förbannad över småsaker som jag inte borde vara.

Svär över hur jag blir när jag halkar av banan. Jag har inte förmåga att hantera barnens känslor. För jag når inte igenom till mina egna.

Och jag vet att jag borde agera annorlunda. Men förmår inte.

De senaste dagarna har bjudit på många motgångar och jag vinglar just nu på hög höjd utan skyddsnät och säkerhetslina.

Middag

Salt

Jag inser nu att det nog var lite drygt två månader sen jag grät sist.

Det känns ju bra.

Utför

Och där gick luften ur totalt.
Vill citera JU.

This show is taped before a live studio audience

Något som är väldigt speciellt med att lägga ut sitt känsloliv på bloggen är att det blir en running commentary till det som händer i ens liv. Inför publik. Man är inte färdig med en tanke, en känsla, har inte fattat vad som händer, hunnit reagera, tänka efter, analysera, landa i det som händer.

Man lägger ut sig naken på bloggen. Visar hur bra och hur illa det går, hur man är orolig, har ångest, ångrar, faller och slår sig illa. Visar också en kärlek, vänskap, tillgivenhet, upprymdhet och sprudlande glädje. Emellanåt.

Det som händer här är jag. I möjligaste mån oredigerat. 
Och det är väl en del av poängen med det. Samtidigt.

Just nu är jag:
- lite ledsen
- hoppas att jag inte är missförstådd och har sabbat en bra relation
- förvirrad över vad jag vill i det mesta
- upprymd över saker som ska ske senare i veckan
- fylld av ångest över jobbet
- otillräcklig

Ja några av er fattar såklart en del av vad det är som händer. Och ni har förmodligen rätt.

Det ligger inga små vita katthår på min soffa...

Betyder det att jag jag städat för bra?

Hur ska man fira det...?

Inser att det till helgen är exakt ett år sen de träffades första gången. Ett år sen kvällen jag förde dem samman. Min exman och kvinnan han lämnade mig för. Fast vad det innebar fattade jag ju först månader senare. Det var en galen kväll, och det hände många märkliga saker. Konstiga möten. Allt och alla på en gång. Och fullmåne.

Och efter det var sig ingenting likt.
Det var då han förlorade viljan att försöka, som han aldrig mer glittrade när han såg på mig, som han slutade älska mig, började gå bakom min rygg, då lögnerna tog över, trängde sig in mellan oss och skadade.

Det var väl det enda sättet han kunde göra det på. Att lämna det som för honom kändes omöjligt. Att hitta vägen inom sig själv, att följa sin egen magkänsla - det fixade han inte. Han behövde draghjälp av en annan. Och det var då det hände.

Det var inte det enda som avgjorde. Det var inte det enda som förde oss bort från varandra. Men den slutgiltiga i en lång rad av händelser.

Jag måste nog göra slut.

Det här går inget vidare.

Det känns som att jag måste skilja mig från jobbet och börja om på ny kula. Vi har liksom tappat passionen för varandra. Sitter och tittar på varandra med frukostmackan i handen och undrar om det liksom inte blir mer än såhär. Det finns liksom ingen gnista kvar. Ingen energi.

Vi har provat att gå ut tillsammans, åka på resor, ha fester. Samtala. Förändra. Och vi har testat terapi, men jag känner att jobbet liksom inte bidrar så mycket till att en förändring ska ske. Kanske inte jag heller förresten. Och jag ska kanske vänstra lite i veckan... (shhh... säg inget till jobbet).

Jag trodde nog från början att det här liksom kunde vara den stora kärleken. Vi passade så bra för varandra. Men redan efter nån månad började varningsklockorna klämta. Men jag har tänkt att det kanske blir bättre.

Jag får väl göra som jag förstått att man ska göra dårå. Fundera i ensamhet i några månader, vänstra lite, inte prata om det med jobbet, och sen bara dumpa via chat eller sms. Kanske mail om jag vill anstränga mig lite extra.

 

Så. Trött.

Kom i säng alldeles för sent. Och innan jag somnat hade två barn krupit ner i sängen.
Varmt och mysigt? Ja.
Men kan jag sova? Nej.
Och halv sex vaknade lilla och skulle gå upp. Sen somnade hon om, och gick knappt att väcka vid sju.
Och jag då. Sitter på jobbet och vet inte var jag ska börja.

Det här gick ju inget vidare.

Gör om. Gör rätt.

Och för övrigt

På östfronten intet nytt.

Barfotabarn

Tittar på mina härliga busiga ungar som med rufsigt hår och smutsiga kinder springer barfota i sanden, klättrar som små apor, skrattar och njuter i värmen.

Och känner att nånting jag gjort i alla fall blivit riktigt bra.

Tröttfull

Och nu är jag så trött så jag är som full. Fast inte alls full. Alls. Bara som.

Kvällsrapport

Har roat tioåriga sonen med att sjunga vaggvisor och citera pekböcker han minns. 
Han garvade lungorna ur sig.

Sen har jag svurit över fega män som lämnar via SMS. 


Och nu dricker jag lite vin. 

Har tråkigt och för lite att göra!

Ber om ursäkt för överdrivet spammande, messande, pokande, mailande och kommenterande... Jag är instängd med sjukt barn och det är lååångsamt.

Nu blir det snart ett bad, och senare kanske ett glas vin.

Truth or dare?

Så vem vågar komma hem till en som har en (förhoppningsvis nu tillfrisknad men ändå) kräksjuk unge?
Vin? Fika? Middag? Film??

Blir väl till att sitta hemma hela helgen och vara paria.

Så ge mig en sanning i stället, om du inte vågar!

Hur många grader?

Jag är inte ett dugg förvånad. Vi lever i en väldigt liten värld...
Av er bloggare/läsare som jag kommit i kontakt med även utanför bloggen visar det sig att

- en är polare med två av mitt ex bästa vänner
- en jobbat ihop med en av mitt ex gamla bandmedlemmar
- en jobbat ihop med mitt ex och har ett gäng gemensamma bekanta med mig
- en jobbar ihop med en av mina gamla pluggkamrater och känner en gammal kollega också
- och jag har jag träffat och festat ihop med exet till en av er, plus har några gemensamma vänner

Så... anonym va..? Not so much.

Å andra sidan har jag bara three degrees till Påven och two degrees till Dalai lama.
Så inte så överraskad...


Six degrees... ja det är väl ingen som inte vet vad jag pratar om?