En uppdatering

Jag träffar honom fortfarande. Vi har en vardag tillsammans.
Han bor hos mig varannan vecka på heltid. Varannan vecka på deltid.
Dottern älskar honom. Ritar hjärtan, skriver hans namn, ger presenter, frågar om, saknar. Sonen trivs och gillar, men med sitt sätt att vara. Klart, de har säkert många funderingar om livet, och vad det ska bli av det här. Men så länge de har en trygghet i tillvaron hoppas jag de flyter med och upplever i stället för räds och vill fly.


Jag älskar honom. Han är fantastisk. Och ibland helt omöjlig.
Ibland ger han mig så svåra känslor att hantera. Som triggar dåliga sidor, dåliga minnen, i mig.
Men vi har så mycket bra. Och jag tror jag behöver hans bök. Hans stökande med mig.

Jag har aldrig träffat någon som är så lyhörd. Så kärleksfull. Så respektfull. Samtidigt rolig. Sexuellt utmanande. Och integritetsfull. Som har så god självinsikt. Mitt i all sin rädsla. Sina nojjor. Sina mekanismer.

Framför allt finns där en vilja och ett engagemang. Han vill. Han vill mig. Oss.

Just nu är det såhära. Dagens status liksom.
P&K

(Ps Exet och hon är tillsammans igen. De kör en nystart.)

Ett varv

Idag. Exakt ett år sen vår timeout var över och vi bestämde att det är så det ska vara. Slut. Skilsmässa. Punkt.

Exakt just idag. Nyss. Ringde Södertörns Tingsrätt för att ställa en fråga om vår fullföljdsansökan, och kunde på samma gång då bekräfta att skilsmässan nu är klar.


Denna vecka fick jag också veta att Exet har lämnat henne.

Själv fortsätter jag resan med Honom.
 

Gift är gift...

Om tio dagar ska vi verifiera skilsmässan. Sen är jag inte längre gift. Det känns lite märkligt.

Men mest märkligt att vi fortfarande ÄR det. Fast vi båda har gått vidare. Och borde vi ha ett samtal i samband med att vi bekräftar skilsmässan; ställa oss frågan "är vi nu säkra och överens om det här"?

För övrigt känns det konstigt att resten av livet tvingas leva med titeln "skild". Såvida jag inte gifter om mig.

Den som en gång gift sig kan aldrig bli ogift igen, dvs gift är gift och kommer aldrig igen. Civilståndet kan bara ändras vid omgifte, inte ens änka eller änkling kan bli aktuellt för den en gång stämplade skilde personen.

http://www.newsmill.se/node/9161%23comment-66142

Lite konstigt

I fredags gick flyttlasset. Sista resterna av det äktenskapliga hemmet. Borta.

Nu är jag - på riktigt - gäst hemma hos honom. Utan att känna som att det är mitt gamla hem. Och det känns annorlunda. Kanske bättre rent av.

Igår gick jag dit och tankade lite.
Trängde mig på. Åt middag som jag tagit med. Utan att be om lov.
Kramade ungarna.
Berättade för honom. Om min omtumlande helg. Om att jag var skakig.

Det kändes bättre. Tack för det.

Tumlar om

"Jag är stark säger du. Hur skulle du reagera på om jag sa att jag just nu satt i en park på vägen hemåt med svårt att andas?"

Detta var min söndagskväll. Jag alltså.
Förklaringen till detta var en sjukt omtumlande helg.
Alla känslor. I mängder.

Det är inte lätt att älska honom. Men jag gör det.
Och det är en resa. Ett äventyr. Ja, för oss båda.
Och vi upptäcker nytt i oss hela tiden. Och det som är bra är mycket mycket bra. Och det som skaver skaver mycket. Men det rör sig. Det är inte stilla. Det förändras. Och förvandlas.

I helgen har jag varit glad. Vi har myst. Vi har träffat hans vänner. Vi har haft trevligt. Ätit druckit kramats sjungit pratat sovit älskat skrattat.

I helgen har jag också gråtit. Varit förbannad och besviken. Försökt att agera och inte fly eller tystna. Mött det jobbiga. Varit rädd. Trott att det nu ska vara över mellan oss. Förstått. Förklarat. Försonats. Förenats. Förälskat. Varit mycket närmare. Ärligare. Naknare. Sett nya sidor hos honom. Sett hans mörker. Rädsla och mod. Fått stå där nära och bara vara, en kram en hand en trygg punkt. När han tog sig ur. Jag har varit stark. Varit glad. Skakat av mig.
Blivit ensam. Darrig. Svag. Kall.

Och vem som fångade upp mig när jag var där nere? Ja, det var kanske lite oväntat: exet.

Symboliskt?

Den gamla och den nya möttes igår.
I en dörr. I en flytt.
Den gamla har fått sina nycklar tillbaks.
Jag och den nya fick bära ut mina sista kvarvarande rester ur det äktenskapliga hemmet.
Tillsammans.


Det kändes okej.
Nej, det kändes bra.

Knyta åter

Torsdagslugn även denna vecka.
Börjar verkligen se mina cykler med allt större tydlighet. Veckan har kantats av glädje och upprymdhet, osäkerhet, oro, förvirring, inre dramatik, läkande samtal och därefter lugn och tillförsikt. Till livet. Till processen. Till mig. Oss?

Ser fram emot en barnhelg, som kanske även kommer innehålla några nya inslag. Mer om det efter helgen.

Inledde fredagen med en helt spontan frukostfika med exet. Inte för att vi behövde prata om nåt särskilt, utan bara för att det kändes trevligt.

Är glad att jag numera kan träffa honom utan att det känns konstigt och obekvämt. Jag skulle nästan kunna säga att det känns som att vi borde kunna få det bästa ur vår relation även såhär. Det som är så bra är att vi delar så mycket, har samma värderingar, intressen, musiksmak, har så lätt att prata och skratta tillsammans. Det känns väldigt avslappnat. Jag vill gärna dela med mig mer av det som händer i mitt liv med honom. Vilket känns som det främsta tabut i vår relation. Men som jag inte kan låta bli att åsidosätta.

Jag vet inte hur exet tycker det känns när jag pratar om nåt jag har gjort med Honom, eller nåt vi pratat om. Han har fått veta lite om hur vi träffades, med återhållen nyfikenhet. Eller, jag tror det. Kanske han bara frågade artigt när det kom på tal liksom. Jag vill liksom bubbla om det som jag har i huvudet rent generellt, och där finns ju han. Bland annat. Och att inte nämna det känns lite stympat. Kanske inte borde, men jag provar mig fram. Känner mig för.

Ett steg i taget.
För övrigt närmar sig årsdagen.
Andra varvet.

Dröm

Och så drömde jag om exet inatt.
Han skulle lämna henne.

Men gjorde det tydligt att han inte ville vara tillsammans med mig igen. (i drömmen behövde han visst förtydliga detta. i verkligheten not so much)

Hur kändes det?
Faktiskt skapade det mer oro.
För nu vet jag ju hur det ser ut. Och det andra kan ju vara turbulent. Jag menar, se på mig! ;-)

Totalt sett plus

Stökig helg rent känslomässigt.

Innehåll i stora drag:
fredag
1. en rätt oengagerad dejt... vet inte varför jag tackade ja till den.
2. mitt i dejten ett SMS från Honom, som fick mig helt ställd och inte kunde tänka klart
3. en avbruten dejt, och ett kort telefonsamtal med SMS:aren
4. häng hos JU och standby för att hämta tonåriga punkare från festival om de inte skötte sig

lördag
5. frukost med JU + väninna
6. runda på söder, shopping
7. träff med storgråtande väninna med relationsproblem
8. ett sista möte med Skåningen, som flyttar till Skåne igen. Museum, mat och samtal. Kramar och en och annan tår. Lite tungt att säga hejdå till nåt som varit som en livboj under fyra månader.

söndag
9. Skansen, våfflor och museum med Honom. Tre veckor sen sist vi sågs. Jag darrar fortfarande när jag ser honom. Vi går nära, snuddar armar, rör varandras fingrar, pratar, skrattar, ler, pussas lite, men skiljs åt för att han inte pallar att ses mer. För jobbigt för honom. Och jag VILL bara ha honom! Stå inte där borta och vela... FLYTTA IN I MITT LIV BARA! Det gör inget att det är svårt och krångligt att vi båda har våra issues!! Vi fixar det! Aaargh... Gick hem och skrev ett långt mail till honom. Om saker som kom upp när vi sågs som jag kände att jag behövde förklara. Skrämmer väl honom till skogs att jag skriver så mycket och visar sånt engagemang. Men han sa att allt jag gör skrämmer bort honom i alla fall, så det lär inte ha nån avgörande betydelse.
10. Tack och lov för att JU kunde komma över och gråta ikapp en stund. Äta lite. Kramas lite. 
11. Tvättstugan.
12. Somna på soffan.

Jo, men en sak. Vi (Han och jag) pratade lite om min relation till exet. Han frågade mig om jag var lyckligare nu. Och jag svarade Ja. Att det är mer upp och mer ner nu, men att det nog totalt sett är på plus. Om man jämför. Och jag har tänkt på mitt svar flera gånger sen jag sa det. Och jo... jag är nog det. Tack för att du frågade och fick mig att tänka efter!

Jamen grattis typ

Hurraa! Bröllopsdag idag va!
Ska dessutom hänga med exet under dagen eftersom det är familjepicknick på dagis och senare familjemiddag + uppträdande i sonens klass. Kan inte ens undvika att ses alltså...

Jag tror hela den här familjegrejen kommer kännas lite jobbig i magen. Alla vet numera också, och tittar kanske en extra gång, kanske till och med med huvudet på sned. Eller undviker att prata med mig/oss. Vi får väl se. Några av mina bästa vänner kommer ju vara med i skolan också, så det känns ändå rätt okej.

Och sen börjar ensamdagarna. Och eftersom jag avstyrt en hel del grejer är de rätt obokade. Och JU kommer resa bort torsdag-söndag dessutom, och det vet vi ju hur bra det gick sist! Måste aktivera mig!

Linnebröllop

Märkligt att ha bröllopsdag och ligga i skilsmässa. Kom just på att det är den här veckan.

Jag trodde verkligen att det var vi for life. Fanns ingen tvekan, inga tvivel. Vi funkade som hand i handske. Hade samma intressen, humor, värderingar, musiksmak, tyckte om samma platser, samma vänner, mat m.m. Ja inte så att vi satt ihop liksom helt utan skillnader. Men på en sån nivå att vi båda kunde komma hem och ge varandra nya injektioner med inspiration. Vi delade varandras liv på ett sätt som tillät oss att vara våra egna också. Vi hade nån känsla av att det var VI, på ett sätt som inte gick att beskriva. Inte skulle vi gå skilda vägar. Vi stöttade och tröstade, tog hand om, backade upp, kramades och läkte varandra. Vi trivdes i vardagen, vi kunde skratta åt ingenting, vi hade samma uppfattning om föräldraskap och relationer, om arbete, om miljö, om hälsa, om politik. Och jag tyckte han bara blev snyggare med åren. Och vi kunde varandra. Om man säger.

Men nånstans på vägen slutade vi se varandra i ögonen. Glittret försvann. Det blev projektet, Familjen AB. Det blev surt och dålig kommunikation. Vi tappade varandra. Och det gör ont när jag tänker på det idag.

Men jag ångrar inte vårt liv tillsammans. De dryga tio åren vi hade tillsammans. Som gav de fantastiska barnen. Hoppas bara vi kan få det här att funka även i det här vi lever i nu.

Så skåla med mig på onsdag för att fira min bröllopsdag! Jag kommer inte göra det med honom.  Min nya partner är jag själv!

Svid...

Jag vet ju att de ses, och inget mer med det. Men för första gången sen vi delade på oss har exet nämnt henne. Att de ska åka utomlands tillsammans den här helgen.

Gissar att de ska fira ettårsdag. Lite tufft med tanke på att vi bara varit separerade sen november.

Jag kände ett ordentligt slag i magen och svid i ögonen när han skrev hennes namn på chatten. Fuck...

Hur ska man fira det...?

Inser att det till helgen är exakt ett år sen de träffades första gången. Ett år sen kvällen jag förde dem samman. Min exman och kvinnan han lämnade mig för. Fast vad det innebar fattade jag ju först månader senare. Det var en galen kväll, och det hände många märkliga saker. Konstiga möten. Allt och alla på en gång. Och fullmåne.

Och efter det var sig ingenting likt.
Det var då han förlorade viljan att försöka, som han aldrig mer glittrade när han såg på mig, som han slutade älska mig, började gå bakom min rygg, då lögnerna tog över, trängde sig in mellan oss och skadade.

Det var väl det enda sättet han kunde göra det på. Att lämna det som för honom kändes omöjligt. Att hitta vägen inom sig själv, att följa sin egen magkänsla - det fixade han inte. Han behövde draghjälp av en annan. Och det var då det hände.

Det var inte det enda som avgjorde. Det var inte det enda som förde oss bort från varandra. Men den slutgiltiga i en lång rad av händelser.

Men hur tänker exet?

Klockan tio en av mina barnfria lördagar vill han komma förbi och hämta en grej till ungarna. Jag hade inte ens tänkt tanken att göra motsvarande... Liksom, nu är jag både vaken, inte så bakis, ensam och nästan påklädd, men hade det varit som i torsdags morse hade det liksom varit annorlunda.

Jooo, en sak till. När han var här, så skrev vi under papprena. Äntligen! Nu är det klart. Den 24 april dårå. Hmm... faktiskt på dagen fem månader efter vi bestämde oss. Så lång tid tog det. Men en kram, lite fniss, lite underligt högtidligt snudd på "ska du inte ta ett foto på det här nu" (när jag skrev under), och sen hejdå.

Hejdå.

Ps. Jag sätter inte etiketten Det jobbiga på det här inlägget. Notera det!

Delårsrapport

Om jag skulle till att göra mig en halvårsrecension* av det separerade livet så måste jag säga:

Över förväntan!

På plussidan:
- sjukt mycket roligare aktiviteter
- mer fart och fläkt i livet
- mer dynamik (ups AND downs)
- känner att jag lever...
- träffar mycket mer folk
- skrattar mycket mer
- trivs asbra där jag bor
- det flyter på väldigt bra med barnen
- har en hygglig relation med exet
- har träffat nya skitbra människor
- haft bättre, och mer spännande sex än på ett tag (fast inte så ofta...)
- lär mig massor om mig själv
- gör massa saker som jag aldrig trodde jag skulle göra
- blir överrumplad, överraskad och utmanad
- får mycket mer bekräftelse för att jag är en kul/snygg/klok/intressant tjej
- ensamtid kan vara väldigt skönt
- flera som stöttar, kramar, peppar och läker mig
- lite mer fokuserad som mamma
- växer och klarar mer på egen hand än jag föreställde mig
- vågar mycket mer
- kan släppa lite på kontrollen
- tror jag till och med har blivit roligare att vara med
- barnen får många andra extraföräldrar som gör att de växer och blir tryggare
- barnen får mer egentid med både mamma och pappa

På minussidan:
- självklart inte optimalt för barnen, det är ju det största minuset
- måste vara aktiv för att ha sällskap i vardagen
- ensamtid kan vara väldigt ensamt
- mer dynamik (ups AND downs)
- vänner som försvinner (men kanske kommer tillbaks...)
- sämre ekonomi och mer beroende av jobbet
- inget regelbundet sex, gos, hud och närhet... (men hur bra var det med den saken på slutet?)
- senare nätter och lite mer slarv med jobbet...
- fortfarande djupa dalar i humöret
- triggar fortfarande på småsaker med exet och det runt omkring
- gör massa saker som jag aldrig trodde jag skulle göra
- ingen som självklart tar hand om barnen när man inte orkar eller måste göra annat
- ingen att bara ha vardagstråkigt mys med
- ingen självklar att spendera semestrar och annan ledig tid med

Skrev i november om mina farhågor och rädslor för ensamheten:

Ingen som kokar tevatten till mig på morgonen, påminner om att flingorna är slut, glömmer barnens vantar på dagis, tar varannan VAB-dag, ingen som pysslar och stökar omkring i lägenheten och ger den där känslan av närvaro, tillhörighet, ingen som berättar om sina tråkiga powerpointpresentationer på jobbet, ingen som man kan diskutera aktuella frågor med vid middagsbordet, eller se scrubs och whale wars tillsammans med i sängen på kvällen, med en kopp te och mörk choklad. Ingen som skickar mess under dagen och frågar om praktiska saker, ingen som säger att han saknar eller vill nåt, eller undrar när jag kommer hem.

... och jag inser nu att det mesta av det där klarar jag ju alldeles utmärkt utan honom. Vanorna har förändrats och jag har fyllt tiden med nya saker, ny kärlek, nya rutiner och vanor, andra som pysslar och stökar, som jag kan diskutera spännande saker med, dricka te (vin) och äta choklad med, skicka mess med under dagen, som säger att de saknar mig, eller VILL nåt, eller undrar när jag kommer (över). Powerpoint, glömda vantar och det andra kan jag klara mig fint utan. TV har jag nästan slutat med. Ja, det ska vara det där med frukost dårå... Kanske kan få hjälp med det nån gång framöver?? ;-)

Och pyssla om vid sjukdom... Köpa piggelin vid halsont och bädda ner.

* Sex månader sen "Jag gör slut" (på chatten för er som minns...). Fyra månader sen flytten.

(Tillägg för dem som eventuellt undrar: Saknar hon inte barnen? Självklart, men inte så det är så plågsamt. Vi bor så nära, och ses ibland i alla fall. Och har så korta perioder ifrån varandra. Men klart jag är bedrövad över att halva mina barns uppväxt kommer spenderas utan mig.)

Team

Har varit ett bra team med exet idag. Firat en tioåring med familjefrukost, och senare släktkalas. Exets syskon, föräldrar, syskonbarn plus min familj och ett par vänner, i min lägenhet, för första gången i det nya livet.

Och det gick bra! Inget alls kändes jobbigt, utan som vanligt, i ett nytt sammanhang. Exet hjälpte med tårtorna, handling och fix. Flöt på och det bjöds även på ett par skratt. Team som sagt. Bra att det funkade.

Sonen säger att det var den bästa födelsedagen (dvs presenter...) ever! Oavsett, ett betyg som får mig att känna mig glad, och lite hoppfull för framtida samarbeten.

Sliding doors

Ibland kan jag fundera över vad som hade hänt om jag hade "tvingat" mitt ex att stanna kvar och försöka en vända till. Hur hade verkligheten sett ut om vi/jag gjort ett annat val på vägen?

Vid ett tillfälle i höstas/vintras sa jag att jag egentligen borde kunna kräva av honom efter elva år att han inte bara skulle släppa och gå, för att han var tveksam eller sugen på nåt annat... Att jag borde kunnat övertyga honom att vi skulle kämpa tillsammans. Vi pratade om det. Han höll med mig. Att ja, det borde jag definitivt kunna "kräva".

Men det gjorde jag ju såklart inte.

För även om vi kanske skulle kunnat fortsätta ha en relation efter det så hade det nog varit förenat med mycket smärta. För hur kul hade det varit att stanna kvar i en relation med någon som stannar pga krav och inte av vilja, eller av kärlek? Som längtar efter, tänker på, funderar över nån annan. Jag skulle aldrig kunna släppa tanken på det. Det skulle alltid finnas där. Och hur skulle det gå med tilliten? Skulle jag nånsin kunnat slappna av och förvissa mig om att han inte satt uppe på nätterna och skickade längtansfulla mail till henne, "åkte på konferenser" med henne, eller om plinget han fick i telefonen var från henne?

Jag hade inte kunnat vara den som "tvingade" in honom i en relation han egentligen vill ur. I hopp om att han längre fram kanske skulle inse att han gjort rätt val i att stanna. Vi hade kanske kunnat kämpa på med en polerad yta mot omgivningen, med vår vardag, med semestrar, aktiviteter osv, men vi skulle nog hamna i en destruktiv loop, med misstänksamhet, bitterhet och sorg i hjärtat. Och undrat om det var såhär det verkligen var menat att vi skulle leva.

Jag vet inte... men jag tror inte det hade varit bra för oss om vi valt den vägen. Inte på det viset. Inte i den situationen, där och då. För, kanske jag ändå är en romantiker i vissa avseenden, men jag vill nog ändå bygga en relation på kärleken.

Och jag har skrivit det förut, att för mig är kärlek en färskvara.
Jag vill bli älskad, och vald, idag.

Som ett brev på posten...

...så hörde exmaken av sig (slump?) och ville fika/luncha.

Tog upp alla praktiska grejer om barnen, pratade födelsedag, semester, överlämning, barnens utveckling, funderingar osv. Precis innan vi skulle bryta upp tog jag upp ämnet "papprena". Och vi har båda skrivit ut och fyllt i dem visade det sig. Så tajmade även efter månader isär... lite sorgligt faktiskt. Mötet avslutades med en varm kram, en glad men samtidigt ledsen blick, en liten klump i halsen, men en rätt okej känsla. Känslan kommer av det lite vemodiga i avslutet, och i känslan av att vi har rätt så trevligt när vi ses och pratar numera (oftast), och av att vi är så synkade. Until the bitter end... Men pappren fylls alltså i och skickas in i dagarna. Och vi ska ha ett avslutande samtal hos familjerådgivaren. Som vi sagt tidigare.

DV_163.pdf

Nä men vad väntar jag på...?

I morgon skriver jag ut pappren. Hur länge ska han vänta? De enda anledningar jag kan tänka mig är felriktad omtanke, tankspriddhet/för mycket att göra eller konflikträdsla. Men vafaan... Dags att ta tag i och avsluta det som ska avslutas kanske?

Kollade in min gamla blogg och ser att jag skrev den 11 januari:

Dokumenthanteraren
Väntar fortfarande på att han ska komma med skilsmässopappren. Eller ta upp ämnet. Jag känner att det är hans sak att göra det. Det är hans vilja. Han får göra sig omaket att konfrontera sin en gång älskade och utvalda andra hälft med det smärtsamma i det definitiva. Jag tänker inte hjälpa honom en gång till. Jag har hjälpt till med allt, varit medgörlig, rest på mig, gått min väg, inte tjatat och gnällt, packat och fixat med allt praktiskt. Enough. Det kommer göra ont. Kanske inte lika ont som när han sa att han ville lämna mig, men ont - på ett annat sätt.

På dagen tre månader sen idag. Det kanske räcker nu. Det är ju inte så att vi kommer ändra oss precis.

Enough already.

Saker jag lärt mig i veckan

1. jag mår rätt bra i min situation just nu.

2. mycket av det beror säkert på att jag visat vad jag känner, och tagit några tuffa samtal.

3. att de som gillar mig ändå stannar kvar.

4. att jag är glad och tacksam för det.

5. att det funkar rätt bra med exmaken just nu.

6. att vi kan ses och göra saker tillsammans.

7. att hela Zanzibar varit utan ström i flera månader!

8. att jag inte kan eller vill bli tjejen som sitter och väntar på någon som inte är på väg till mig. igen.

9. att för högt uppskruvade förväntningar är av ondo. * skruvar ner *

10. att jag inte kan förlita mig på nån annan för mitt eget välbefinnande.

11. att jag inte vill att bra saker ska göra ont, så jag försöker öppna ögonen och se vad som är vad. vill att bra saker ska vara bra. bara.

12. att jag måste komma ihåg att ta med mig paraply nu!