Lyckan, kärleken och meningen med livet

Jag läste den för ett par år sen. Några sidor var så starka för mig då att jag skrev ner långa passager i ett dokument som jag öppnar emellanåt och kikar på. När det känns svårt. Idag är en sån dag.

Idag när jag läser det igen har det en väldigt stor och viktig betydelse för mig, i mig. Jag citerar (kanske inte helt ordagrant):

"En verklig själsfrände är en spegel, den som visar dig allt du håller inne med, den som fäster din uppmärksamhet på dig själv så du kan ändra på ditt liv. En verklig själsfrände är kanske den viktigaste människa du träffar här i livet, för det är någon som river ner dina murar och ger dig en spark så att du vaknar. Men leva med en själsfrände hela livet? Nä. För smärtsamt. 


Själsfränder dyker upp i livet bara för att visa dig flera lager av dig själv, och sen drar de. Och tack och lov för det. Ditt problem är att du  inte kan släppa den här. Det är över. Syftet med X var att skaka om dig, driva dig ur Y, riva sönder ditt ego lite grann, visa dig hinder och beroenden, bryta upp ditt hjärta så att nytt ljus kunde lysa in, göra dig så desperat och vilsen att du blev tvungen att förändra ditt liv, presentera dig för andliga mästare, och sen dra. Det var hans uppgift, och det gjorde han bra, men nu är det gjort. Du kan bara inte acceptera att det var så kort datum på det förhållandet. 


Du är som en hund på soptippen - du slickar på en tom konservburk och försöker få mer näring ur den. Och om du inte aktar dig fastnar nosen för all framtid och gör livet till ett helvete för dig. Släpp den! 


... men jag älskar honom. - Gör det då. ... Men jag saknar honom. - Gör det då. Skicka honom lite ljus och kärlek varje gång du tänker på honom, och lägg ner det. Släpp de sista resterna av honom. 


Du är rädd för att bli ensam. Men fatta. Om du röjer hela det där utrymmet i huvudet som du använder för att grubbla över honom, då får du ett tomrum där, en ledig plats - en öppning. och gissa vad universum gör då? Det kommer att strömma in, mer kärlek än du nånsin drömt om. Sluta använda honom för att plugga igen den öppningen."


Försöker ta till mig. Det talar till mig.

En uppdatering

Jag träffar honom fortfarande. Vi har en vardag tillsammans.
Han bor hos mig varannan vecka på heltid. Varannan vecka på deltid.
Dottern älskar honom. Ritar hjärtan, skriver hans namn, ger presenter, frågar om, saknar. Sonen trivs och gillar, men med sitt sätt att vara. Klart, de har säkert många funderingar om livet, och vad det ska bli av det här. Men så länge de har en trygghet i tillvaron hoppas jag de flyter med och upplever i stället för räds och vill fly.


Jag älskar honom. Han är fantastisk. Och ibland helt omöjlig.
Ibland ger han mig så svåra känslor att hantera. Som triggar dåliga sidor, dåliga minnen, i mig.
Men vi har så mycket bra. Och jag tror jag behöver hans bök. Hans stökande med mig.

Jag har aldrig träffat någon som är så lyhörd. Så kärleksfull. Så respektfull. Samtidigt rolig. Sexuellt utmanande. Och integritetsfull. Som har så god självinsikt. Mitt i all sin rädsla. Sina nojjor. Sina mekanismer.

Framför allt finns där en vilja och ett engagemang. Han vill. Han vill mig. Oss.

Just nu är det såhära. Dagens status liksom.
P&K

(Ps Exet och hon är tillsammans igen. De kör en nystart.)

Det mörka och svåra

Det jag knappt vågar beröra.

Igår halkade han av banan lite grann. Han försöker nog att inte göra så stor grej av det. Men det går ju inte att dölja helt. När han hamnar där så sover han bara. Drar sig undan och vill bara bort från världen.

Det gör så ont att höra honom säga hur mycket han vill fly undan från allt i livet. Att han egentligen aldrig känner sig lycklig. Att det är hans utgångspunkt i livet; att vara olycklig, deprimerad.

Samtidigt som han säger att han älskar mig. Saknar mig. Vill vara med mig. Att det är en lyx att få vara nära mig. Att jag är som en skänk från ovan. Och när vi ses är han alltid glad, rolig, kramig, skrattig, mysig.

Hur ska jag förhålla mig till detta känslomässigt?

Vetskapen om hans status får mig att fundera på om hans känslor för mig är riktiga. Och hur känns det i mig att han inte är lycklig när han är tillsammans med mig? Frågor som jag har svårt att möta. För jag vet inte om jag riktigt klarar av svaren på dem.

Är han bara "tacksam" att få vara med mig? Att jag "står ut" med honom? Tycker han inte att han förtjänar bättre? Säger han det han säger för att få mig att stanna kvar, för att han tror att det förväntas av honom?

Jag vet att jag inte kan göra honom lycklig. Det är inte heller en roll jag önskar. Han måste fixa det själv. Men det vore trevligt om jag kände att han ville vara med mig för att det är just mig han vill vara med. Och att jag inte är en medicin för honom.

SMS

Häromdagen:

Jag: "Vet du? Kärlek."
Han: "Jag vet, [ME]. Jag vet."

Landa. Känn.

Tänk om jag ändå verkligen kunde tro på det han säger. Tänk om jag kunde känna att det var sant. I magen. Vila i att det stämmer. Är som det ska vara.

Ängslan ligger i mig. Inte i att han inte visar kärlek.
Osäkerheten är min.

Saker han skriver:
"Men du. Jag är så varm i hjärtat om dig. Tjatar jag tycker du?"

Jag:
"Nej du får säga det så mycket du orkar!"

Han:
"Vet du? Jag märker ibland att du känner dig osäker. Det är helt ok. Du är så grym. Rolig, snygg, smart, varm, modig. Ibland märker jag att du känner att jag tycker det. Då är du som bäst, när du är o-osäker."

"Närvarande, sårbar, naken. Mage mot mage."

Blir varm i hela mig. Älskar. Vill.
Bestämmer mig för att det är sant. Hoppas att känslan ska landa i mig. Och stanna där. I magen.

Mest kär i idag. Helt spontant.

- att han stod i köket och log när han hörde mig skratta åt nåt trams på AFV på tv, och sa att han gillar när jag skrattar. 
- att han tog initiativ till att föreslå aktivitet till vår utflykt nästa helg. 
- att han är så fin med barnen. 
- hans mjuka hud.

Varannan vecka

Det är den andra veckan. Den där Du inte är här.
Det går inte en timme utan att jag tänker på dig.
Längtar. Saknar.

Önskar att du skulle klampa in, även om det skulle kännas lite märkligt till en början.
Bli en del av oss.

Äta mat med oss. Göra läxor. Läsa bok. Se på tv. Göra utflykt. Ha roligt. Ha tråkigt.
Stanna kvar.
Det är inte utan vidare att bara göra. Men jag hoppas den dagen kommer. Jag vill.

Förlora

Så rädd att det här bara fladdrar förbi.
Att jag bara ska få snudda vid det. Känna hur det kan vara. Inte få landa i det helt och fullt.

Det som är bra skrämmer mig. När det bara känns varmt och skönt och mjukt och kärleksfullt. Det kan ju ryckas ifrån mig. När jag inget har kan det bara bli bättre. Nu är jag så rädd att förlora. Att göra dumt, vara fel, halka av, falla igenom, tappa, förloras.

Fast förlorad är jag redan.

Bra med tråkigt

Han hade tråkigt häromdagen messade han mig. När han var hos sig och jag hos mig.
Tråkigt är ett bra tecken. Han vet.

Då sjöng han och spelade gitarr för mig över telefon i en halvtimme. Jag bara log.

Sockerdricka

Jag är kär i honom.

I natt, i skydd av mörkret fick han höra att.
Jag tror. Nej jag vet.
Att det jag hittills sett av dig. Känt. Tycker mig kunna ana.
Älskar jag.

Under täcket kokar jag. Varje natt. Som ett värmeverk säger han. Han skulle kunna lägga sig i vardagsrummet och ändå värmas av mig. Fjärrvärme säger han. Kärlek säger jag.

Idag bubblar det i min mage. I mina ben. I min skalle. Jag vill hem nu nu nu nu nu. För när jag kommer hem väntar han där. Han är som sockerdricka i mig.

On directing

Tittar i hans ögon och ser en kille som är rädd att inte bli älskad som han är.
Som ler när han egentligen är arg och frustrerad.
Som samtidigt är rädd för att säga nånting som skrämmer bort mig. För han vet inte.

Hör att han mest tänker på sig själv. Hur han uppfattas. Att det tar upp större delen av hans energi.
Att han inte tror att någon skulle tycka om det som finns bakom hans välregisserade yta. Den glada, roliga, fyndiga, snälla, söta killen som alla gillar.
Han tvivlar på att han gillar honom själv.
Vad han tycker om andra? Är det nån som bryr sig om det? Han har inte ens tänkt efter.
Tänker han på mig? Nej, han tänker på sig.
Men lägger armen om mig. Klappar mig. Pussar mig. Ler.

Han orkar inget mer än att åka hem efter jobbet och krascha. Energin är då slut.
Och livet känns meningslöst. Säger han. Men att släppa in någon annan verkar inte vara medicinen. Eller att göra nåt. Att tillåta spontana infall. Att tacka ja trots oro. Trots att man inte vet. Vad det kan leda till.
Andra ska hålla sig borta. Inte komma för nära. Inte ställa krav på honom. För då flyr han. Eller mår dåligt.
Men han var glad att jag kom. Vill inte uppmuntra det. Ler. Men sa att det ändå var bra.

Jag vill säga till honom:
Du försöker regissera livet, och alla dess deltagare, och hur folk ska bete sig mot dig... klart det blir jobbigt för dig med allt du ska ha kontroll över. Klart det blir tråkigt också när du plockar bort det oväntade. Klart det blir jobbigt att hålla charaden levande 24/7, att du blir trött och inte orkar mer, klart livet känns meningslöst mellan varven. Och att du tror att folk inte ska gilla det där bakom... Du måste ju låta livet drabba dig, kliva in och stöka till, låta saker bara vara, hända, släppa rodret lite. Inse att det inte är en ensamsport, utan att andra människor också vill saker och tillåta att det kan ha en inverkan på dig - som du på förhand inte kan räkna ut. Du kommer få så oändligt jobbigt, tråkigt och ensamt om du inte inser att du behöver låta andra människor påverka dig och din tillvaro.


MEN.
Jag vill inte vara din terapeut.
Jag vill inte hamna i Nu ska vi få dig att må bra-projektet med mig som projektledare.
Jag vill att du tycker om mig för den jag är. Som jag är. Bara så.
Jag tycker om dig för den du är. Trots. Alla. Dina. Sidor.

Ett brev till dig

Jag är väldigt förtjust i dig, på så många sätt.
Tror och tänker att det finns sjukt mycket bra med dig. Är väldigt attraherad av dig. Tycker du är rolig, snäll, fin. En sjukt bra kille!

Vill hänga med dig. Göra saker. Vill sitta tyst med dig i soffan och dricka te en tisdagskväll. Laga mat, promenera, sjunga, lyssna på musik, knulla, skratta, gå ut, ha djupa, livliga och engagerande samtal. Tramsa. Brottas och slåss. Hitta på. Resa. Kan tänka mig dig i mitt liv. Allvarligt.

Jag tror att det finns massvis med bra i oss. Jag har massa tankar om dig och det du är i. Känner igen och vill säga.

Du säger att jag är så fokuserad. Och jag tänker väldigt mycket. Jag går igenom massa processer och du finns med i en del av dem. I mina tankar. Känslor. Men här finns också en väldig massa tvivel.

Borde jag lyssna på dig när du höjer ett varningens finger om dig själv?
Borde jag lyssna på dig när du säger att jag inte ska komma i stället för att bara åka dit?
Borde jag höra din tveksamhet lika högt som de orden jag vill höra?
Borde jag vara betänksam över hur jag befarar hamna i nåt slags Nu ska vi få Dig att må bra-projekt?
Borde jag verkligen hamna i nån jävla övertalningsmanöver här?
Borde jag inte bara se att den här killen helt enkelt inte är så intresserad av mig?
Borde jag inte fatta att du helt enkelt inte tänker hjälpa mig att styra det här skeppet framåt?

Å jag vet att jag riskerar hamna i att ta vad jag får.
Att jag sitter hela min barnfria vecka och hoppas på att du ska ta kontakt.
Att jag slutligen kontaktar dig. Får ett nej eller tveksamt ja till nåt.
Att jag blir glad när du går med på att träffa mig, trots att du inte visar nån entusiasm.
Att jag blir glad att få lite av din tid och din uppmärksamhet. Att leva i flera dagar på att du spontant tog min hand eller la dig i mitt knä. Även fast du ville bli av med mig sen.

Nej, fan... jag har varit här förut.

När jag reste mig och gick från dig så plötsligt var det i ett ögonblick av självrespekt, eller insikt: Han vill att jag ska gå. Han varnar mig. Han ligger naken mot min hud men vill inte mer. Vad har jag alls här att göra??  

Ett nytt drag

Han var deppig igen.
Bara hemma.
Livet meningslöst.
Lite sugen på att ses... men sen stängde han dörren och sa En annan gång.

Och min roll var visst att säga okej och nöja mig med det svaret. Och alla andra dagar hade jag nog gjort det.

Men inte denna gång.

Satte mig i en taxi och åkte dit. Väl medveten om att jag kanske inte skulle bli insläppt. Han hade varit tydlig med att jag inte fick komma över. Räknade med att sitta på t-banan en halvtimme senare. Avvisad. Men kände att det var läge. Att försöka slå ner lite av hans mur och ta mig in för att se vad som händer där innanför.

Så jag gjordet.

Och han öppnade. Log och kramade mig. Men sa att han var arg, upprörd och irriterad som fan på att jag kom. Ville att jag skulle gå. Men jag sa att jag skulle stanna en stund. Ofredande sa han. Sa att han skulle ringa polisen. Men log. Så jag stannade.

Det var en märklig kväll. Vi började med att jag satt ihopkurad i hans soffa medan han gjorde det han skulle göra som ensam, dvs äta pizza och se på History Channel. Men vi gjorde det tillsammans. Och pratade om evolutionen. Han la sig i mitt knä. Och det kändes som att han slappnade av. Och tyckte om att jag var där.

En stund senare ville han sjunga och spela gitarr. Och det gjorde vi tillsammans en stund. Utlämnande tycker jag. Väldigt privat. Och fint. Jag blir alldeles varm när nån gör så för mig. Med mig. Och att SJÄLV sjunga för/med någon sådär är otroligt naket.

Sen blev det mycket samtal, diskussioner, närhet, ärlighet, bråkighet, nakenhet, förståelse, fördjupning, svårt, mjukt, lätt, jobbigt, tungt. Men vid två åkte jag hem. Han ville inte att jag skulle sova kvar.

Han tycker jag är bråkig. Ohanterlig. Oförutsägbar. Intressant. Utmanande. Spännande.

Jag gör saker ingen annan har gjort. Jag ser saker han inte vill visa. Jag förstår saker om honom som kanske inte alla förstår.

Han var glad att jag kom. Han tycker väldigt mycket om mig. Men därutöver har jag ingen aning. Antagligen inte han heller.

I laugh in your general direction!

Ha ha!
Den vilan blev inte långvarig!

* uppe å snurrar igen *

(å det var han som tog kontakt!)

Vilar

Har nu övergått i lugnarnermigfasen.
Vilket borde betyda att jag snart kommer ta kontakt och dra igång hjulet ett varv till.
Eller?

Inte min bästa gren

Jag är inge vidare bra i grenen "Förälskad". Det är som så korkat att jag liksom vill träffa den jag är förälskad i. Visst är det helt galet?

Jag verkar hamna i en loop som inte går att stänga av. Där jag inte förmår att sluta tänka på föremålet för min förälskelse.

Fast när vi är tillsammans så känns det bara skönt och bra. Och lite nervöst... pirrigt i magen... blygt...

Men sen, när vi sagt hej och gått åt olika håll, så...
verkar det som att jag tappar konceptet.

Loopen jag beskriver här är inget nytt. Jag har känt av den i flera relationer. Och det är ett mönster som jag försöker göra nåt åt. Ja, inte bara "försöker". Utan faktiskt FÖRSÖKER. Går i terapi igen, och där förekommer det som ett huvudfokus. Det och ett par saker som förmodligen ligger bakom mina relationsissues.

Work in progress...

Ps. Kafka lär ha sagt att "alla mänskliga misstag begås av otålighet". Det ligger nånting i det.

Alltså

Jag vill bara förtydliga.

Det är inte nånting som har hänt eller som han har sagt eller gjort, specifikt, just nu som får mig att reagera såhär. Det är bara den naturliga cykeln i mig själv som gör mig såhär.

Det brukar vara såhär:
latensfas -> möte eller annan kontakt -> brusar av kärlek, värme, cool och tillitsfull -> /tystnad/ -> ännu mer kärlek, vill vill vill, saknar, längtar, galen -> /tystnad/ ->rastlös, nervös och osäker -> frustrerad -> söker lösning på problemet -> inser att det enda JAG kan göra är att fly -> /tystnad/ -> mantrar och inser, hittar på strategier för att ta mig bort från det som gör ont -> /tystnad/ -> gör nåt/ev. gråter/skriver frustrerat på bloggen/FB*-> desperatsocialiserar/hetsbloggar -> lugnar ner mig -> /tystnad/ -> i nån slags balans, känner att jag klarar det -> samtal/möte -> brusar... osv

Nån som känner igen??

* = NU

Ett kärleksbrev. Till mig!

Det finns nån i mitt liv som inte blir rädd, som VILL träffa mig, som svarar på mina kontaktförsök och som jag alltid vågar vara mig själv med. Och denna morgon vaknade jag upp till helt fantastiska ord från henne. Jag blev så varm och rörd och glad och tårarna rann när jag satt där på tunnelbanan och läste. Jag måste publicera lite. Och länka.

"Mitt liv skulle vara oändligt tomt om du försvann. Du är så viktig för mig att bara tanken på att finnas i det här utan dig gör mig knäsvag. Det enda jag kan tänka mig att förlora lite av dig till är för att du ska få något du väldigt gärna vill ha. Du är mycket av min trygghet, någon som alltid finns där och som ditt eget vis tar dig an min problematik. Och ditt eget vis fungerar. Jag vill alltid vara med dig. Jag skäms inte inför dig. Känner mig besvärlig ibland, men inte så mycket att jag tror att du ska lämna mig. Det finns utrymme för mig hos dig, att vara jag och att vara sann. Och utrymme att testa mina tankar. Du tycker att jag tänker eller gör fel då och då. Tack och lov får jag veta det och tack och lov hindrar du mig ibland från att begå misstag. Det får du. Du om någon får det, för när jag begår misstag är det ju till jag kommer.

Jag är så glad för dig."

Tack JU! Jag älskar dig också!! Kan inte tänka mig ett liv utan dig!

Påminnelse till ett svagt ögonblick

Han vill inte!
Han kan inte!
Han vågar inte!
Han tänker inte!
Han kommer inte!

Det blir inte!
/REPEAT/

Mantra detta gång på gång och KOM FAN IHÅG DET!!

Det finns inget som tyder på att han vill mig. Att han värnar oss. Att jag skulle vara den.

Det kommer bara bli jag som slår skallen i väggen igen och igen. DUMT DUMT DUMT!

Jag måste skita i det här!

Jag måste KLARA AV att kräva följande av någon jag ska lägga min energi på:

1. att han ska våga träffa mig. åtminstone ibland.
2. att man får någon form av svar på sina kontaktförsök.
3. att jag ska kunna vara mig själv. inte vara rädd för att vara för mycket eller fel.


Jag gråter just nu för en jävligt liten och förmodligen helt obetydlig grej som gör att jag inser att det här är för jävla jobbigt!

Jag kan stå ut med mycket, och kämpa och stångas och slåss mot en hel del. Men inte ensam. Det blir liksom ingenting då.

Disclaimer: Den här insikten kommer antagligen raderas ut om jag får minsta lilla bekräftelse från honom. För så svag är jag. För honom.

Cirkulera.

VILL honom! Men tror inte det är lönt.

Han blir bara stressad. Jag borde bara lägga ner, men jag vill inte.
Jag förstår inte hur vi skulle kunna bli nåt mer än att ses en gång i månaden, fyra timmar, på stan. Och hur skulle det kunna funka? Han får sånt påslag av mig, av tanken på oss. Skapar sån oro i honom.

Jag vill ju sova med honom. Jag vill åka hem till honom efter jobbet och fixa middag ihop. Jag vill gå i skogen med honom. Jag vill resa med honom. Höra honom sjunga när han går omkring och pysslar. Jag vill sitta nära och lukta honom i nacken. Hålla hans hand. Och en massa andra saker som vi pratat och fantiserat om tillsammans.

Jag vet att han haft relationer som varit så mycket mer än det här, men med mig verkar det inte vara aktuellt. Jag kan bara dra slutsatsen att det inte är mig han vill vara med. Helt enkelt. Jag borde läsa Dumpa honom igen och gå vidare.

Jag försöker tänka på annat, på andra, sysselsätta hjärnan, distrahera mig. Umgås. Försöka tänka bort honom. Men han är kvar som ett lager ovanpå allt hela tiden.

Jag är inte redo att släppa tanken på honom. Jag vill verkligen inte. 
Men släppa är det enda jag kan göra. Så får han komma om han vill. Om jag är kvar.