Livet står inte still...

1. Jag går ner i vikt och jag tränar
2. Jag försöker ta hand om mig själv.
3. Jag lär mig om medberoende. Inser att jag varit det hela mitt liv. Till och från.
4. Jobbar med mer energi på jobbet. Men den är inte stabil.
5. Går hos en jättebra terapeut. Själv och ibland tillsammans med honom.
6. Vi har stormat och konfliktat och separerat och ångrat och funderat och just nu vaggar vi oss i vissheten om att vi inget vet och att inga garantier finns. Vi jobbar med oss själva och försöker att inte bara klippa och avsluta utan att veta varför vi gör det. Och kanske det inte behövs. Det blir vi varse.
7. Jag litar. På mig. På honom. På livet. Med mycket möda och stort besvär. Men jag försöker.
8. Ikväll ska jag träffa en klok och stark tjej som jag vet kommer skaka om skallen på mig.
9. I morgon ska jag träffa en annan härlig tjej som jag känner varmt för.
10. Till helgen fyller sonen år och då får jag krama barnen trots att det är pappavecka.
11. Till helgen - på kalaset - kommer jag nog träffa hans nya för första gången sen den kvällen då de inledde sin relation.

För övrigt försöker jag andas. Ta det lugnt. Klappa på mig själv.

Love Hurts

Och för er som undrar... Nä jag har inte FÅTT den jag vill ha. Men jag hade honom till låns under en stor portion av helgen. Och då lyssnade vi på den här. Och sjöng med.

Det var en otumlande helg.

Som började med ett "Hej hjärtat" och "Min terapeut gillar dig", och "Får jag sova hos dig i morgon" i fredags kväll. Som sen blev 24 timmar med honom. Ute i solen, bland vänner, hemma med mat och dryck (lite för mycket), och en lång och mysig natt/förmiddag i sängen.

Jag tycker SÅ. MYCKET. OM. HONOM.

Och han fick läsa min blogg. Ojoj...
Han började gråta.


Jag är bra för honom.
Jag är visst också dålig för honom.
Han säger han är kär i mig. (Men han har ju omvänd tourettes...)
Egentligen är jag visst inte hans typ. Så han tycker det hela är mycket märkligt.
Han fattar nog hur mycket jag tycker om honom nu.
Vi har fortfarande inte definierat vår relation. Vill inte gå på den minan igen.
Han ringde sitt ex / bästa (?) vän mitt i natten och hon fick veta om mig. Att han träffar mig.
Jag har fortfarande inga förväntningar på ett oss. Jag är fortfarande inställd på att han kommer backa ur och aldrig mer vilja ses. Men jag vill honom.

Jag försöker bara vara i nuet nu. Jag är väldigt tacksam för den fina helgen vi hade.

En helg då vi kanske klev ett steg närmare varandra. Samma helg som två av mina nära valde att ta ett steg ifrån varandra. Och vi satt i samma rum. Samtidigt alla fyra. Kvällen andades nånting. Under ytan.

Med ett kärleksfullt och varmt leende på läpparna, med skrattkramp i magen och tårar i blicken vill jag tillägna min kära vän denna: http://open.spotify.com/track/55RlVvBcUVIAXpvG3LoIsz

Ett kärleksbrev. Till mig!

Det finns nån i mitt liv som inte blir rädd, som VILL träffa mig, som svarar på mina kontaktförsök och som jag alltid vågar vara mig själv med. Och denna morgon vaknade jag upp till helt fantastiska ord från henne. Jag blev så varm och rörd och glad och tårarna rann när jag satt där på tunnelbanan och läste. Jag måste publicera lite. Och länka.

"Mitt liv skulle vara oändligt tomt om du försvann. Du är så viktig för mig att bara tanken på att finnas i det här utan dig gör mig knäsvag. Det enda jag kan tänka mig att förlora lite av dig till är för att du ska få något du väldigt gärna vill ha. Du är mycket av min trygghet, någon som alltid finns där och som ditt eget vis tar dig an min problematik. Och ditt eget vis fungerar. Jag vill alltid vara med dig. Jag skäms inte inför dig. Känner mig besvärlig ibland, men inte så mycket att jag tror att du ska lämna mig. Det finns utrymme för mig hos dig, att vara jag och att vara sann. Och utrymme att testa mina tankar. Du tycker att jag tänker eller gör fel då och då. Tack och lov får jag veta det och tack och lov hindrar du mig ibland från att begå misstag. Det får du. Du om någon får det, för när jag begår misstag är det ju till jag kommer.

Jag är så glad för dig."

Tack JU! Jag älskar dig också!! Kan inte tänka mig ett liv utan dig!

Tomt och ensamt

Igår kom saknaden.
Jag har undrat hur lång tid det skulle ta innan jag kände i magen hur jag saknade barnen. Det kom igår. Jag har varit utan dem i två veckor nu, men har under den perioden träffat dem ett par ggr, och de har sovit över en natt hos mig. Nu hann jag inte träffa dem innan de skulle resa till exets hemort och träffa farmor och farfar en vecka, utan det blir först nästa måndag. Och då kändes det som en väldigt väldigt lång tid kvar.

Saknaden accentueras av att även alla andra viktiga människor i min omgivning är på annat håll. JU och jag har knappt pratat med varandra på en vecka, och nu är hon borta ytterligare en. Skåningen är lååångt borta. HAN åker bort en vecka nu, och vad som händer där vet jag ju inte ens. (Men jag tänker på honom konstant.) Granne/vän 1, 2, 3 och 4 med sina respektive/barn är ute och reser. Exet och barnen är på annan ort. Kollegorna är också borta. Fler vänner finns, och vi träffas såklart. Men det känns som att hela den stora och viktiga familjen är borta.

Jag fyller min tid på annat sätt. Men det känns lite tomt och lite ovant.

Vad händer?

För er som följt mig ett tag kan det kanske kännas lite som att jag inte varit helt jättetydlig med vad som händer i mitt liv just nu, även om jag portionerar ut lite små pusselbitar emellanåt.

Det beror på att jag är i massa processer och inte riktigt vet var de tar vägen. Och vill brusa framåt i dessa tills jag vet mer. Innan jag kan säga så mycket.

Men, anyhoo, i stora drag händer följande just nu:

1. För snart en månad sen blev jag sjukskriven på halvtid. Bara månaden ut - för att komma ikapp. Fick även recept på en del grejer som jag inte tagit. Jag har inte beslutat mig för om det är nödvändigt och bra för mig. Så jag testar andra lösningar tills vidare. Än så länge har jag inte sett några stora förändringar. Men allting tar ju sin lilla tid. Mitt stora problem nu är att jag är väldigt energifattig och har väldigt dåligt skydd mot motgångar. Faller för minsta lilla grej. De stora problemen kan nog i övrigt kokas ihop till avsaknad av självkänsla och av trygghet/strukurer och samhörighet i tillvaron. Livet känns fragmenterat och ovisst, och jag fladdrar omkring helt utan styrsel och förankring. Behöver en fast hand, en fast punkt, en stark känsla, en övertygelse för att liksom jorda mig. Så känner jag. Men jag går på semester på torsdag och hoppas på bättre tider. På sol. Vänskap. Kärlek. Familj. Inspiration. Och annat.

2. Jag "träffar" någon - vi kan för enkelhetens skull kalla honom Skåningen. Vi har ingen definierad relation. Men han är fin och jag gillar honom. Han gillar mig. Men han vill inte bli mer sammanflätad än som nu. Kanske inte jag heller, när jag tänker efter. Det är en skön känsla att vila i. För jag har inte och jag söker inte kontroll eller bekräftelse. Och inget är lovat eller förväntat. Jag vet aldrig om vi ska ses igen. Kanske vi redan är klara med varandra. Vem vet? Vi väljer varandra varje gång vi ses. Och när vi ses är det en positiv boost. Inget djupt, inget svårt, bara glädje och närhet.

3. När jag skriver om honom tänker jag samtidigt på att jag inte är helt "färdig" med en annan relation. Som också varit lite odefinierad. Och kanske inte ens en "relation". Men vi fanns i varandras liv i nåt avseende. Och jag vill ses och prata och hänga och känna och ta reda på och vara vän, stöd, skratt och inspiration (för varandra). Gillar och saknar honom. Varför han är rädd (?) och flyr undan varje kontaktförsök vet jag inte. Och jag vore glad om jag förstod det. Eller ännu hellre, om vi kunde ses och hänga lite.

4. Sen har jag också en helt ny relation. En vänskapsrelation. Men den är inte helt inom boxens ramar. Det är på många sätt och vis en väldigt ovanlig relation. Som är spännande, intressant, utmanande, lärorik och tankeväckande. Den är intim, men inte på ett sexuellt plan. Men väldigt nära, naken och utlämnande. Och kanske därför också väldigt viktig och betydelsefull. Jag känner att det är en må-bra-relation. Stärkande och positiv. Och det var den jag fick chansen att utveckla lite i helgen, i Spanien.

5. Jobbar mina sista dagar före semestern nu, och har planer på att göra saker med JU och barnen. Är ledig fyra veckor varav tre med barnen. Kommer inte träffa Skåningen på flera månader. Kommer vara utan barnen i tre veckor i rad i sommar - hur ska det gå?? Hoppas på solens och ledighetens läkande kraft. Hoppas på många möten och spontana utflykter, hälsa-på, sova-över, picknicks, vin på balkonger och uteserveringar, glassar i solen, fötter i vatten, hängmattehäng, gräs mellan tårna, glada skratt, gott kaffe, långa vakna nätter, långa sovmorgnar, ny och bubblande energi, många kramar, härliga barnskratt och smutsiga fräkniga kinder, underbara vänner, intressanta nya kontakter och oväntade upplevelser. 

Summa summarum. Jag flyter med, åker med vågorna, sugs ner, bubblar upp, försöker känna vad som är upp och ner. Försöker komma ihåg hur man simmar. Eller hur man håller huvet över ytan. Och försöker njuta av känslan av det mjuka vattnet, känna att det bär mig, att det är ljummet och livgivande, både lite klart och lite grumligt, men vackert att se på och vara i.

Pausunderhållning

Strax morgondopp

En resa utanför bekvämlighetszonen

Alltså, en helt ny grej för mig att bara säga "okej" och följa med på utlandstrip helt spontant. Alltså, helt nytt för mig att inte vara den som fixar, bokar och planerar. Jag bara följer med. Alltså, helt nytt för mig att inte ta med mig allt man kan tänkas behöva. Har bara packat underkläder, en t-shirt, en tunn klänning, en tunn blus, lite småkrafs som tandborste, solkräm, mobil, kreditkort, pass och boardingcard. I princip inget mer. Jo, sovsäck. Och helt nytt för mig att åka med en så ny bekantskap. Som jag inte vet så mycket om, men har fått ett gott intryck av.

Skönt oplanerad. Skönt ohämmad. Kliver rejält ur min bekvämlighetszon, men med viss förtjusning. Sånt här som jag drömmer om att våga och kunna göra.

Men jag gör det inte utan motstånd. Inom mig brusar det av funderingar, tänk om, och vad händer i fall, och har jag glömt, och och och... magen slår knut på sig. Men jag andas. Ler. Och gör det.

Fick just veta att när vi kommer fram till Alicante i natt ska vi uppsöka ett moriskt te-hus som har nattöppet. Nåt mer vet jag inte.

Får se hur mycket jag kan blogga. Blir nog dåligt med den varan kan jag tro.

Har universum lyssnat eller?

Jo, jag har ju bett universum om att bli bjuden på en spontanresa den här helgen. Specifikt faktiskt, just sagt vilka datum. Man måste ju vara specifik när man vet vad man vill.

Och idag kom inbjudan (och nej, han visste inte om min önskan). Min nya kompis/granne/familjemedlem, den spontana och kärleksfulla typen, som tyckte jag skulle hänga på. Fredag till söndag, på resa till Spanien. Flyg till Alicante, bila längs med kusten upp till Barcelona, sova i sovsäck på stranden typ, eller i bilen, äta lite god mat, vara helt oplanerade. Hem på söndag kväll.

Kan nog bli att jag tackar JA. Om jag har ett giltigt pass...

Samtal pågår

Idag har jag fixat med massa saker som legat. Skönt när man kan stryka saker på den mentala att-göra-listan.
Allt tar just nu enormt med kraft och resurser för mig att fixa med. Men det känns skönt när det är gjort.

Idag fick jag också hänga med min son hela eftermiddagen, eftersom det visst inte var några kompisar på fritids. Vi har haft trevligt, och vi har också pratat lite om det vi går igenom. Krafsat lite på ytan bara, så mycket som han har behov av och klarar av. Men jag vill bara visa att jag finns här och lyssnar. Och förklara lite hur det känns för mig. Jag tror att han funderar, även om han inte verkar så brydd just i stunden. Men därinne tror jag det fortsätter. Och jag hoppas att han fortsätter komma till mig när han funderar vidare. Samtal pågår liksom.

Även ett annat samtal öppnades upp idag igen. Eller, jag hoppas i alla fall det. Jag fick ett livstecken som jag saknat. Och det gladde mig. Även om jag förstår att allt inte är helt lätt i andra änden. Oavsett vad som händer och sker nu så vill jag att DU ska veta att du är viktig! För många. Och här finns alltid en som vill väl!

Och på fredag ska jag träffa en läkare igen. En annan. För inom företagshälsovården är det slut på samtal. Får inga fler. Och jag behöver! Så det blir till att vittja primärvården dårå. Och se vad den kan gå för. Heja heja! Så hopp om flera samtal.

Och till kvällen kommer JU hit och äter. Måndagstradition, sen många veckor tillbaka nu. Och då lär det bli samtal! Och förhoppningsvis skratt. För oavsett dagsform så skrattar vi alltid. Ibland emellan tårar och kramar. Men det har nog aldrig hänt att vi träffats ens tio minuter utan skratt. Det är nog en av de bästa kvalitéerna i vår relation. (Av mååånga såklart.)


Men, det här med "stör ej" kan vi redigera bort, för jag vill bli störd! Kom och stör bara! Stövla på in i mitt liv, in i mina samtal. Det gör inget, blir bara mer levande då!

Det kom ett brev

Ett handskrivet sådant. Sju A4-sidor långt. I mitt brevfack utanför dörren. Klockan ett på natten.
Från en lite annorlunda ny bekantskap.

"Jag blev lite orolig i själen av vår kväll..."

"Om någon av oss sjunker för djupt så drabbar det oss alla"

"Varför tar vi inte hand om oss själva bättre än såhär? Vi lever ju nu och här..."

"Vi måste öppna våra dörrar och hjärtan, agera med god avsikt mot varandra, kämpa för vår egen och varandras lycka!"

"Alla kan göra något, det är bara detta något som också är så viktigt, kanske är det att på djupet lyssna, att ge kärleksfull beröring, att delge sina uppriktiga känslor, att åsidosätta våra egna upplevda behov, förändra vår syn på det egna lidandet osv".

Många varma ord. Många tankar att ta med sig och jobba vidare med. En sann (och ny) vän, granne och "familjemedlem".

Tacksam och rörd...

Och... så har jag köpt nya snygga trosor och en mikro idag.
Då kan man väl säga att jag har täckt in hela spektrat?

Speciellt

Livet här i området är ibland väldigt speciellt. Och jag gillar det!

Halv ett vill en granne komma på fika. Rastlös och i obalans. Behov av samtal. Jag kliver upp ur sömnen, drar på en morgonrock, kokar te. Sen ligger vi på soffan och pratar själslig hälsa och ohälsa, relationer, vänner och livet i stort.

Nu har han gått och jag ska somna om. Båda är vi nog lite gladare efter mötet.

Fick anledning att le, och till och med skratta lite

Jamen grattis typ

Hurraa! Bröllopsdag idag va!
Ska dessutom hänga med exet under dagen eftersom det är familjepicknick på dagis och senare familjemiddag + uppträdande i sonens klass. Kan inte ens undvika att ses alltså...

Jag tror hela den här familjegrejen kommer kännas lite jobbig i magen. Alla vet numera också, och tittar kanske en extra gång, kanske till och med med huvudet på sned. Eller undviker att prata med mig/oss. Vi får väl se. Några av mina bästa vänner kommer ju vara med i skolan också, så det känns ändå rätt okej.

Och sen börjar ensamdagarna. Och eftersom jag avstyrt en hel del grejer är de rätt obokade. Och JU kommer resa bort torsdag-söndag dessutom, och det vet vi ju hur bra det gick sist! Måste aktivera mig!

Repeat

Jo, apropå att det nog snart blir fest igen...
det finns SJUKT mycket dricka kvar här. Och jag räknar med att ni kommer hit och dricker mojitos med mig hela veckan nu, för det finns fyra krukor mynta kvar och massor av lime. För att inte tala om ölen som förblev i stort sett orörd. Vad drack folk egentligen?

Fast helt allvarligt. Just nu känner jag mig bara sådär sugen på alkohol. Men det brukar ju gå över...

Tack för igår/natt/morse anyhoo. Det var en annorlunda men mycket trevlig fest! Detaljer...? Nä. Inte i denna form...

Avdelningen märkliga saker man hittar i lådor på jobbet när dottern rotar.

JU, Parksoffan och Oaxen.

Tanka fritt

Jo men så att vi skulle visst förbi Södertälje men körde till Nynäshamn, ME & JU. Man har annat i tankarna...

Exkursion

Gjorde en mycket trevlig utflykt igår. Till en annan stad, i solen, på en fin promenad, med en god middag och trevliga samtal. Drack vin, bubbel, skrattade och var glad. Det kändes skönt, avslappnat och befriande.

Det var ett efterlängtat möte, som jag inte visste om eller när det skulle bli av. Glad att det blev!

Och idag har jag mått oförskämt bra, trots att jag rimligtvis borde ha känt mig både trött och bakis.

Familjen

Satt och åt frukost hos JU i vårt stora distribuerade kollektiv i går, och pratade om våra liv och alla våra nära och kära, vänner och bekanta. Då och då flikade nåt av JUs barn in frågan "vem sa så?" eller "vem e de?" för att det liksom inte var så bekanta namn. Och skrattande kom vi fram till att svaren blev "en bloggpolare" på alla frågor...

Man lever en stor del av sitt liv på nätet helt enkelt, och många av er har vi ju också träffat, eller pratar med i olika former. En ny kul flock som man hittat tillhörighet hos.

Vad säger ni? Ska vi ses snart?