Låt floden komma

Jag vårdar nånting som känns så ömt och skört att jag knappt vågar säga nånting om det. För att inte riskera att skada det.

Jag vårdar en process som för mig och någon jag har kär i en riktning som jag inte kan säga någonting om.

Jag får ord till mig som jag inte vågar tro på. Som jag vill tro på, som jag blir berörd av, som värmer. Jag ser en rädd människa vara modig och närma sig. Mina egna försvar blir synliga, och jag vill se dem rämna. Jag vill hellre vara sårbar och mjuk.

Försöker ta emot med öppna armar. Och vara mig själv.
Men jag blygs. Jag blygs orden och känslorna.
Jag blygs mig själv.

Jag försöker känna var jag är och bara vara i stunden. Försöker känna efter hur stunden känns, njuta av den. Känna dess temperatur. Känna värmen och närheten. Skratten. Det som delas. Det som byts. Försöker känna tillit till det som är. Utan att vara rädd för morgondagen. Utan att vilja ha garantier, utan att avkräva löften eller bekräftelse. Försöker hitta var jag själv är i denna process. Se vad som är min process, mina behov och önskningar. Möta dem.

Han känns så naturlig i mitt liv, och han kliver in och bara är. En trivsam vardag, nycklar i handen, godnatt älskling, saknar dig, en varm kropp i sängen, en kyss på perrongen. Jag vill berätta om honom, jag vill visa honom min värld, ta med honom in. Han passar där. Och jag vill se hans värld. Jag vill lära mig honom, förstå hur han funkar, hur vi kan vara tillsammans. Jag vill känna hans doft på min kudde, se spår av honom i min lägenhet, höra hur han sjunger för mig. Förstå att han tänker på mig.

Jag vill tro på hans stora ord. Jag vill se i hans ögon att han menar det. Jag vill säga till honom att jag också. Men inte som en replik. Utan när det kommer ur stunden. När vi är nära. Delar samma luft, och ser varann i ögonen.

Jag vill springa rakt in i dina andetag

...

Låt floden komma