Skaldjur.

Den här helgen har jag känt mig rejält förminskad.
Av en närstående.

Jag får höra saker som får mig att känna mig som fjorton, omyndig, oduglig, oförmögen, elak, manipulerad och upprörd.

Armslängd tänker jag. Det provocerar.
Bitterhet. Martyrskap. Skuldbeläggande. Förminskande.

Dräneras på energi. Hukar. Får en känsla av skuld i kroppen.
Blir deprimerad och stänger av. Bygger skydd runt mig. Ser bort. Fräser. Hugger.

Klart jag är part i detta också. Och säger och gör riktigt dumma saker. Men jag är just nu bara i behov av att få häva ur mig.

Jag förstår också hur det här påverkar mig i min relation till andra. Till män framför allt.
Jag tar såklart med mig beteenden härifrån. Icke önskvärda. Som jag ser mig använda, mot min vilja.
Som jag kommer behöva jobba med konstant. Men en smula medveten om dem i alla fall.

Jag behöver känna mig hel. Stark. Egen. Fri. Kapabel. Trygg. Lita på att jag är bra.

Jag vill inte bygga ett skal för att skydda mig. Jag vill att det räcker med en ryggrad.