Tumlar om

"Jag är stark säger du. Hur skulle du reagera på om jag sa att jag just nu satt i en park på vägen hemåt med svårt att andas?"

Detta var min söndagskväll. Jag alltså.
Förklaringen till detta var en sjukt omtumlande helg.
Alla känslor. I mängder.

Det är inte lätt att älska honom. Men jag gör det.
Och det är en resa. Ett äventyr. Ja, för oss båda.
Och vi upptäcker nytt i oss hela tiden. Och det som är bra är mycket mycket bra. Och det som skaver skaver mycket. Men det rör sig. Det är inte stilla. Det förändras. Och förvandlas.

I helgen har jag varit glad. Vi har myst. Vi har träffat hans vänner. Vi har haft trevligt. Ätit druckit kramats sjungit pratat sovit älskat skrattat.

I helgen har jag också gråtit. Varit förbannad och besviken. Försökt att agera och inte fly eller tystna. Mött det jobbiga. Varit rädd. Trott att det nu ska vara över mellan oss. Förstått. Förklarat. Försonats. Förenats. Förälskat. Varit mycket närmare. Ärligare. Naknare. Sett nya sidor hos honom. Sett hans mörker. Rädsla och mod. Fått stå där nära och bara vara, en kram en hand en trygg punkt. När han tog sig ur. Jag har varit stark. Varit glad. Skakat av mig.
Blivit ensam. Darrig. Svag. Kall.

Och vem som fångade upp mig när jag var där nere? Ja, det var kanske lite oväntat: exet.