Träffade honom igår och hade ett jättebra samtal. Moget, respektfullt och kärleksfullt. Ärligt. Naket. Sant. Rakt. Sårbart. Om varför. Om vad som var. Om hur vi är nu. Och tankar om sen.
Hade inte velat vara utan. Men det gör jätteont idag. Såklart. Smärtan över att se hur fint vi kan ha det tillsammans. Vi skrattade, hade bra samtal och fysisk närhet. Ögon, blickar, ömhet och kärlek. Omtanke. Respekt. Tårar. Kramar.
Den relation vi haft och känslorna i den bekräftades. De var ärliga. Och anledningen att det inte går är tydlig och gripbar. Och även om jag hade hoppats på andra vägar så respekterar jag hans ståndpunkt och tro på lösningar utanför ett oss. Han hade hellre fortsatt också om han trott det var en framkomlig väg.
Båda vill egentligen. Båda saknar. Det smärtar. Men det vill sig inte.
Och. Idag skulle vi åkt till Genève. På vår länge efterlängtade semester.
Jag behöver nog inte uttrycka hur ont det gör att sitta här på jobbet och sakna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar