En timme

Så lång tid tog det för honom att packa ihop allt sitt och kliva ut ur vårt liv tillsammans.

Nu är det tomt.

Väldigt tomt.

Och jag är ensam. Med två brutna armar.

Vad som hände...

Var ute och cyklade med Honom och bägge barnen.

Sexåringen cyklade strax framför mig och vred på huvet när en moped passerade. Då gick det fort. När hon vred på huvet vred hon cykeln. Och jag körde rakt in i hennes cykel.

Tog emot mig med händerna.

Dubbla benbrott, på radiusbenet.

Haveri

Igår bröt jag båda armbågarna, och är helt oförmögen att hantera ens de enklaste saker. Är nu helt beroende av andra människor.

Vad vill universum säga mig denna gång? Sluta ta ansvar för allt, och lita på andra nu? Stanna hemma från jobbet i tre veckor och vila dig lite? Fundera över vad du vill? Kan han vara den partner du vill ha och behöver?

Det var ett så litet fall, från cykeln, att det känns helt orimligt med denna skada. Och dubbelsidig!


Det måste vara ett budskap i det!

Livet står inte still...

1. Jag går ner i vikt och jag tränar
2. Jag försöker ta hand om mig själv.
3. Jag lär mig om medberoende. Inser att jag varit det hela mitt liv. Till och från.
4. Jobbar med mer energi på jobbet. Men den är inte stabil.
5. Går hos en jättebra terapeut. Själv och ibland tillsammans med honom.
6. Vi har stormat och konfliktat och separerat och ångrat och funderat och just nu vaggar vi oss i vissheten om att vi inget vet och att inga garantier finns. Vi jobbar med oss själva och försöker att inte bara klippa och avsluta utan att veta varför vi gör det. Och kanske det inte behövs. Det blir vi varse.
7. Jag litar. På mig. På honom. På livet. Med mycket möda och stort besvär. Men jag försöker.
8. Ikväll ska jag träffa en klok och stark tjej som jag vet kommer skaka om skallen på mig.
9. I morgon ska jag träffa en annan härlig tjej som jag känner varmt för.
10. Till helgen fyller sonen år och då får jag krama barnen trots att det är pappavecka.
11. Till helgen - på kalaset - kommer jag nog träffa hans nya för första gången sen den kvällen då de inledde sin relation.

För övrigt försöker jag andas. Ta det lugnt. Klappa på mig själv.

Nedbrytningstid

Hur gör man slut med någon när man egentligen vill vara tillsammans?

För att man hamnar i destruktiva banor. Triggar varandras dåliga sidor. Inte bygger tillit och förtroende.

När de flesta dagarna är underbara, man ser ett liv tillsammans, en framtid. Man planerar, köper bil, bokar resa, tänker sommar, bostad, barn.

När barnen älskar och funkar med.
När skratten fyller.

När kärleken är stark. När huden närheten doften känslorna intellektet utmaningarna betraktelserna samhörigheten... allt klickar i och bara funkar.

Men då orden viljan och handlingen inte spelar ihop.

När det svarta skapar smärta rädsla otillräcklighet osäkerhet ängslan ångest ilska och frustration. När murar och skam skapar avstånd. När ord blir hårda och skär.

När han faller flyr struntar i drar sig undan eller vädjar om uppmärksamhet går jag in i hans verklighet och väljer bort min. Jag tar på mig hans ångest. I stället för att välja mig själv satsar jag min energi på att läka honom. Tar ansvar för hans mående. Fast jag inte kan.

Jag ser att vi kan ha allt det vi vill ha. Vi behöver förändring för att nå dit. Han vill också. Men han tror inte på sig själv. Han rör sig inte ditåt. Han lägger inte en tillräcklig del av sin friska energi på att göra det han kan under de bra dagarna för att förebygga bort de dåliga. Han har alla verktyg. Men han gör inte det arbete som han måste ta ansvar för.

Jag klarar inte av att vara den jag bli i de här situationerna. Jag bryter ner mig själv. Jag anpassar mig och blir medberoende i hans problematik. Han agerar oförutsägbart och oberäknerligt. Jag vill inte vara rädd, känna mig bortvald, nedprioriterad, oattraktiv, kontrollerande och misstänksam. Jag vill vara trygg i våra känslor, kunna lita och inte känna misstro. Jag vill inte lägga all min energi och all fokus på honom. Jag vill inte varje dag gå omkring och undra över hans dagsform. Jag vill ta ansvar för min.

Samtidigt... Jag vill ju göra det här, jag vill ju att vi tar oss över hindren. Men jag ser inte att han gör det han behöver göra. Jag vill inte bara vara stöd i hans process. Jag vill vara tillsammans med en vuxen och ansvartagande man, som respekterar och värdesätter mig och oss.

Så vi kan lyfta varandra.

Begriper inte

Måste.

Hur gör man slut med någon man älskar och vill leva med?

För att jag älskar?

Varför ska jag vara att lita på?
Varför ska jag kärleksfullt klappa en behövande kind?
Hålla. Lyssna. Kyssa.

Varför ska jag ta hänsyn, vara lyhörd, lägga band på mina impulser, vara klok och mogen?

När jag behöver din kärlek omtanke hänsyn som allra mest så vänder du mig ryggen.

Hans spår är kvar på golvet

...men han är borta.

Han finns inte där. Jag hör hans röst men orden är inte hans. Jag hör honom säga saker som jag inte trodde fanns i honom. Mannen jag älskar har gått.

Han väljer. Bort. Mig. Oss. Han väljer annat. Han väljer hårt. Han väljer mur. Han klipper bort.
Jag får inte plats i honom. Just nu. Helt plötsligt.

Han säger att han just nu inte bryr sig om ifall han har en relation när han kommer hem. För hans hjärna är just nu ockuperad av andra saker. Jag är inte en av dem. 

Han säger att han inte lämnat mig, han använder bokstäverna j a g ä l s k a r d i g. Men det som möter mitt öra är bara bokstäver. De bildar inga ord. Ingen mening. Rösten är inte hans.

Jag hade honom här och nära och det var kärlek och starkt bara häromdagen. Vi har närmat och älskat och mött svårigheter och närmat mer och naket och sårbart mött och sett förstått och missförstått. Sårat och gjort kärlek. Läkt och älskat. 

Sen åkte han. Bort från stan. Och ut ur mitt liv. Han hävdar motsatsen. Tycker jag förvränger saker. Överreagerar. Kanske är det så. Men jag är i chock. Jag förstår inte vad det var som hände och när. När han inte längre kände att jag var värd. Att värna. Att respektera. Att bry sig om.

Han är hård och kall och den jag hör är inte han. Och jag kan inte längre utan en känsla av lögn tagga det här inlägget med MinO. Men han är fortfarande Han jag föll som en fura för.

Jag borde sova på det här och se den nya dagen an. 

Möta den. Öppen. 

Honom.

Jag älskar och vill. Men idag kände jag inte hans vilja. Alls.
Min kamp är över. Jag kan inte annat än att bara släppa nu. Och vill han ta upp. Så får han göra det.  

Hans val.

 * Gör! * 

Snurrtankar

Håller mig så från att skriva att jag saknar honom och längtar vill inte störa vara krävande vilja behöva bekräftelse pocka på hans uppmärksamhet jobbar med mina strategier känner att jag kan men det är svårt och läskigt och det skrämmer mig att han håller mig så kort och jag tänker massa tankar om att det betyder saker som jag inte har några bevis för utan jag försöker se att vi provar ett steg som ska leda åt rätt håll om vi lyckas hålla det såhär nu och det är nytt och läskigt och känns kallt och avigt att inte ha honom i min lur lite då och då för vi brukar alltid vara nära även när vi är långt bort saknad och smärta och styrka och påväg på samma gång.

Längtar och vill förstå att han tänker på mig även om det bara är helt kort men han vill inte ge mig det just nu han vill inte bli kontaktad det är tydligt när han säger vi hörs i morgon men jag kommer lämna privatmobilen på rummet och jag säger men den andra är med och han svarar ja men jag kommer inte att svara i den.

Lilla vill bli bekräftad för hon tänker att hon inte betyder allt det hon vill betyda om han inte bekräftar med tankar och ord men Stora vet att det nog kommer när allt är avslappnat och lagom mycket för honom för nu är det fullt upp och jag respekterar och håller mig tyst fast jag vill skriva att jag saknar längtar skriva hjärta på facebook. Men jag håller tyst.

Ett av mina livsteman

Jag ÄR katastrof

Just nu är jag i ett panikliknande tillstånd. Eller i lugnet före stormen i alla fall.

Jag har som bokat in panik ikväll. Och samtidigt försöker jag styra upp hela min tillvaro så att jag inte ska hamna där. Jag är klok. Jag vet vad det är som händer. Jag har hjälp. Jag har redskap. Det finns planer. Det finns vägar. Jag vet det. Men när paniken kommer krypande så är det precis såhär

man är både en stor och en liten

och min stora kan inte trösta min lilla

min lilla behöver kontroll

min lilla får panik och då går stora på kafferast

stora litar. inte lilla.

stora går på rast när lilla behöver som mest hjälp


Jag har blivit illa sviken några gånger i livet, och inser att bristande tillit är ett av mina livsteman - som jag måste jobba med varje dag. Och just nu sätts min tillit på prov. Med en man som jag verkligen vill sätta all min tillit till.


Jag måste lita på mig själv för att klara av det.

Veckans tema

Ur en bok jag läser. Spot on och jätteviktig!

Lördagsträning

En del av min strategi.
Ska berätta mer om den nån dag.