Livet står inte still...

1. Jag går ner i vikt och jag tränar
2. Jag försöker ta hand om mig själv.
3. Jag lär mig om medberoende. Inser att jag varit det hela mitt liv. Till och från.
4. Jobbar med mer energi på jobbet. Men den är inte stabil.
5. Går hos en jättebra terapeut. Själv och ibland tillsammans med honom.
6. Vi har stormat och konfliktat och separerat och ångrat och funderat och just nu vaggar vi oss i vissheten om att vi inget vet och att inga garantier finns. Vi jobbar med oss själva och försöker att inte bara klippa och avsluta utan att veta varför vi gör det. Och kanske det inte behövs. Det blir vi varse.
7. Jag litar. På mig. På honom. På livet. Med mycket möda och stort besvär. Men jag försöker.
8. Ikväll ska jag träffa en klok och stark tjej som jag vet kommer skaka om skallen på mig.
9. I morgon ska jag träffa en annan härlig tjej som jag känner varmt för.
10. Till helgen fyller sonen år och då får jag krama barnen trots att det är pappavecka.
11. Till helgen - på kalaset - kommer jag nog träffa hans nya för första gången sen den kvällen då de inledde sin relation.

För övrigt försöker jag andas. Ta det lugnt. Klappa på mig själv.

Nedbrytningstid

Hur gör man slut med någon när man egentligen vill vara tillsammans?

För att man hamnar i destruktiva banor. Triggar varandras dåliga sidor. Inte bygger tillit och förtroende.

När de flesta dagarna är underbara, man ser ett liv tillsammans, en framtid. Man planerar, köper bil, bokar resa, tänker sommar, bostad, barn.

När barnen älskar och funkar med.
När skratten fyller.

När kärleken är stark. När huden närheten doften känslorna intellektet utmaningarna betraktelserna samhörigheten... allt klickar i och bara funkar.

Men då orden viljan och handlingen inte spelar ihop.

När det svarta skapar smärta rädsla otillräcklighet osäkerhet ängslan ångest ilska och frustration. När murar och skam skapar avstånd. När ord blir hårda och skär.

När han faller flyr struntar i drar sig undan eller vädjar om uppmärksamhet går jag in i hans verklighet och väljer bort min. Jag tar på mig hans ångest. I stället för att välja mig själv satsar jag min energi på att läka honom. Tar ansvar för hans mående. Fast jag inte kan.

Jag ser att vi kan ha allt det vi vill ha. Vi behöver förändring för att nå dit. Han vill också. Men han tror inte på sig själv. Han rör sig inte ditåt. Han lägger inte en tillräcklig del av sin friska energi på att göra det han kan under de bra dagarna för att förebygga bort de dåliga. Han har alla verktyg. Men han gör inte det arbete som han måste ta ansvar för.

Jag klarar inte av att vara den jag bli i de här situationerna. Jag bryter ner mig själv. Jag anpassar mig och blir medberoende i hans problematik. Han agerar oförutsägbart och oberäknerligt. Jag vill inte vara rädd, känna mig bortvald, nedprioriterad, oattraktiv, kontrollerande och misstänksam. Jag vill vara trygg i våra känslor, kunna lita och inte känna misstro. Jag vill inte lägga all min energi och all fokus på honom. Jag vill inte varje dag gå omkring och undra över hans dagsform. Jag vill ta ansvar för min.

Samtidigt... Jag vill ju göra det här, jag vill ju att vi tar oss över hindren. Men jag ser inte att han gör det han behöver göra. Jag vill inte bara vara stöd i hans process. Jag vill vara tillsammans med en vuxen och ansvartagande man, som respekterar och värdesätter mig och oss.

Så vi kan lyfta varandra.

Jag ÄR katastrof

Just nu är jag i ett panikliknande tillstånd. Eller i lugnet före stormen i alla fall.

Jag har som bokat in panik ikväll. Och samtidigt försöker jag styra upp hela min tillvaro så att jag inte ska hamna där. Jag är klok. Jag vet vad det är som händer. Jag har hjälp. Jag har redskap. Det finns planer. Det finns vägar. Jag vet det. Men när paniken kommer krypande så är det precis såhär

man är både en stor och en liten

och min stora kan inte trösta min lilla

min lilla behöver kontroll

min lilla får panik och då går stora på kafferast

stora litar. inte lilla.

stora går på rast när lilla behöver som mest hjälp


Jag har blivit illa sviken några gånger i livet, och inser att bristande tillit är ett av mina livsteman - som jag måste jobba med varje dag. Och just nu sätts min tillit på prov. Med en man som jag verkligen vill sätta all min tillit till.


Jag måste lita på mig själv för att klara av det.

Förlora

Så rädd att det här bara fladdrar förbi.
Att jag bara ska få snudda vid det. Känna hur det kan vara. Inte få landa i det helt och fullt.

Det som är bra skrämmer mig. När det bara känns varmt och skönt och mjukt och kärleksfullt. Det kan ju ryckas ifrån mig. När jag inget har kan det bara bli bättre. Nu är jag så rädd att förlora. Att göra dumt, vara fel, halka av, falla igenom, tappa, förloras.

Fast förlorad är jag redan.

Hålla kort

I höstas fick jag den tysta behandlingen av mitt ex. När han inte visste om han ville gå vidare med oss. Och inte ville att jag skulle tro nåt. Det var tystnad. Det var Det är inget särskilt. Det var Vi pratar om det sen. Det var korslagda armar eller en rygg.

I fjol fick jag även tystnad av en annan man. Som jag tyckte om. Som gång efter annan höll mig kort. För att jag inte skulle få fel uppfattning. Där var det sparsamhet med alla känsloyttringar. Gärna ses, gärna göra saker. Men inte visa nåt. Inte säga vad jag betyder.

Sen fick jag the silent treatment av en av mina bästa vänner. Som bara drog utan förvarning i vintras. Där handlade det om andra saker. För det fanns liksom inget att "tro nåt" om. Men ont som fan gjorde det i alla fall. När han inte ens svarade på mess där jag vädjade om hjälp för att jag föll i bitar.

Det verkar vara nåt det där med att hålla mig kort. Så jag lyssnar och lär. Men det känns i alla fall jobbigt, även med kunskapen om att det finns goda anledningar.

Jag tänker mig, att i alla ovan nämnda relationer hade ett samtal tagit relationen till ett bättre ställe. Fortare och med mindre smärta.

I alla dessa relationer hade jag högre förväntningar om deras förmåga att öppna upp, konfrontera, våga vara ärlig, vara osäker och ofärdig med en känsla, att inte i alla lägen veta var saker ska landa, utan ta risken att det blir fel. Hellre det än tystnad. Är det nånting som får mig förbannad är det tystnad. Jag är så skadad av det att det är värre än en fet jävla smäll. Det går att prata med mig. Och jag kan också resonera om svåra saker. Jag kan kliva ur en situation som jag själv är part i och faktiskt lyssna och förstå bakgrund och sammanhang. Om man låter mig.

Kryptiskt

Jag försöker se världen för vad den är. Vara här och nu och bara ta in. Söker svar på saker som händer.
Fattar och accepterar? Ja.
Gillar? Nja...

Ibland måste man läsa mellan raderna och inte bara lyssna på det som sägs.
Förstå det kodade.
Jag gör det. Gör du?

Snooze

Jag drömde att det fanns någon i mitt liv som gjorde mig glad varje dag.
Som var viktig för mig.
Som jag betydde nåt för.
Varje samtal, mess och tanke värmde och läkte en trasig själ.
Någon som kunde vara rak och ärlig, stångas med mig när jag var bråkig, skratta och busa.
Någon som kunde erbjuda en axel att gråta mot och som tog emot mina tröstande ord.

I drömmen gjorde det mig stark att möta det som var jobbigt i livet och fick mig att le och sluta gråta över allt och ingenting.

Det känns nästan verkligt. Som att det hade hänt. Befinner mig i uppvaknandet och är fortfarande osäker.

Vill bara somna om.

Ett hjärta att beskåda?

Jag berättar när jag är sårad, när det svider i mitt hjärta, hur jag gråter, har ångest, förtvivlan. Hur mycket jag avskyr mig själv, visar mina dåliga sidor, redogör för mina ärenden hos terapeuten, skriker ut min frustration, längtan, önskan att vara nära, att ha nån som tar på mig, saknar mig, älskar mig. Jag använder bloggen som en förlängning av min hjärna, som ett terapirum, som en bekräftelse, reflektion, som en kanal för kontakt, som en vädjan efter kärlek, som ett öppet brev till alla, som ett riktat brev till någon. I bloggen ryms nästan allt som är jag, en alldeles vidöppen ärlighet. Tankar som ocensurerat hälls ut på tangenterna.

Jag skriver som mest när jag har ont. När det smärtar och svider, kliar och river. När jag går runt i cirklar och inte kan. När jag känner mig ensam, ledsen, förvirrad, sårad. Men också när jag vill dela med mig av glädje, värme, lust och önskningar.

Ibland kommer dock dagar då jag känner mig förhindrad att skriva det som rör sig i mig. När jag inser att det kanske inte är smart att skriva ner det som surrar i mitt huvud. För att det i vissa lägen handlar om folk som också läser. Eller att det jag skriver kan förvirra eller möjligen såra nån av er. Eller förvisso glädja, men allt vill man kanske inte delge hela församlingen...

Blir jag omnämnd på en annan blogg blir jag i regel mycket smickrad. I de flesta fall känns det fantastiskt att det finns nån där ute som sänder mig en tanke, ett par ord, ibland en länk, eller ett budskap som bara jag uppfattar. Det känns som bekräftelse. Gör mig glad. Men ibland smärtar det till av saker jag läser också.

Att omnämnas på ett sätt som känns för mycket eller för lite, eller fel. Att känna att man inte är/var så stort inslag i någons liv som man föreställt sig. Eller se hur andra glittrar mot varandra i offentlighetens ljus. Eller läsa om hur de man älskar eller saknar finns i andras liv. Och då brottas jag med min osäkerhet, min känsla av att bli bortvald och förminskar mitt eget värde.

Och ifrågasätter emellanåt den här formen av offentlig ventilering.

När jag känner att jag inte kan berätta om de tankar av uppskattning, lust, kärlek, förvirring, svartsjuka och osäkerhet som dyker upp i mig. I vissa lägen så tystnar jag, eller går in i att skriva om trivialiteter. Sorterar tankar, låter dammet lägga sig... skriver i stora svep, mycket generella termer eller kodade budskap. För jag kan inte ljuga. Men jag vet att ärlighet som serveras i fel form, eller vid fel tid, eller utan finess kan skada, skrämma bort och förvirra.

Just nu är det lite så. Och det smärtar.
Det är bra saker jag vill skriva. Mest. Men några jobbiga. Och några tankar som skruvar till mitt huvud. Och förvirring. Definitioner. Rädslor. Osäkerhet. Flykt och önskan om närhet.

Kan jag ens skriva såhär luddigt utan att skapa oordning i livet?

Sliding doors

Ibland kan jag fundera över vad som hade hänt om jag hade "tvingat" mitt ex att stanna kvar och försöka en vända till. Hur hade verkligheten sett ut om vi/jag gjort ett annat val på vägen?

Vid ett tillfälle i höstas/vintras sa jag att jag egentligen borde kunna kräva av honom efter elva år att han inte bara skulle släppa och gå, för att han var tveksam eller sugen på nåt annat... Att jag borde kunnat övertyga honom att vi skulle kämpa tillsammans. Vi pratade om det. Han höll med mig. Att ja, det borde jag definitivt kunna "kräva".

Men det gjorde jag ju såklart inte.

För även om vi kanske skulle kunnat fortsätta ha en relation efter det så hade det nog varit förenat med mycket smärta. För hur kul hade det varit att stanna kvar i en relation med någon som stannar pga krav och inte av vilja, eller av kärlek? Som längtar efter, tänker på, funderar över nån annan. Jag skulle aldrig kunna släppa tanken på det. Det skulle alltid finnas där. Och hur skulle det gå med tilliten? Skulle jag nånsin kunnat slappna av och förvissa mig om att han inte satt uppe på nätterna och skickade längtansfulla mail till henne, "åkte på konferenser" med henne, eller om plinget han fick i telefonen var från henne?

Jag hade inte kunnat vara den som "tvingade" in honom i en relation han egentligen vill ur. I hopp om att han längre fram kanske skulle inse att han gjort rätt val i att stanna. Vi hade kanske kunnat kämpa på med en polerad yta mot omgivningen, med vår vardag, med semestrar, aktiviteter osv, men vi skulle nog hamna i en destruktiv loop, med misstänksamhet, bitterhet och sorg i hjärtat. Och undrat om det var såhär det verkligen var menat att vi skulle leva.

Jag vet inte... men jag tror inte det hade varit bra för oss om vi valt den vägen. Inte på det viset. Inte i den situationen, där och då. För, kanske jag ändå är en romantiker i vissa avseenden, men jag vill nog ändå bygga en relation på kärleken.

Och jag har skrivit det förut, att för mig är kärlek en färskvara.
Jag vill bli älskad, och vald, idag.

Män, sex, marknadsföring, spontanshopping - what else is there?

Jag började dagen med att läsa ett inlägg som slog an en nerv... känner såväl igen mig... (ang. män)

Ena dagen känns det som om jag inte vill ta i någon knappt med tång, och nästa dag längtar jag efter MINST en och gärna flera. Den ena dagen är jag kall och dissar allt och alla, den andra dagen kan någon få mig aldeles varm inombords.
...
Det känns som jag följer samma mönster vad gäller män och attraktion som jag gjorde när jag var 15. Jag känner mig fortfarande lika emotionellt omogen som då, och framförallt lika socialt handikappad som då.

I mitt fall kanske för att jag faktiskt var typ 16 sist jag var singel. I alla fall längre än ett par månader. Jag pendlar mellan att bygga murar och skydda mig från att komma nära, och att helt vidöppet släppa in i mitt innersta. Och har jag en man framför mig, och det väl kommer till kritan så känner jag mig inte alls så kaxig som jag gärna vill framstå som, "All in" och allt. Det är bara marknadsföring...

Jag suger gärna åt mig bekräftelse från olika håll, skojar, pratar, raljerar om sex, men jag hoppar inte gärna i säng med första bästa snygga. Jag vet att jag inte gör det, för jag har faktiskt haft chansen. Och det är så skönt att veta att man KAN säga nej, och att man faktiskt har möjligheten att säga nej. Att man inte måste bara för att slippa kliet under huden. Att den man har sex med inte bara är "enda chansen" utan faktiskt någon man VILL ha sex med.

Men jag försöker ta mig ur mina gamla invanda mönster. Försöker se bortom mina föreställningar. Bortom mina egna begränsningar, fördomar och förväntningar. För om jag bara skulle leta efter vad jag tror är rätt för mig, nån som på alla sätt faller inom ramarna - hur skulle jag då kunna bli överraskad??

Det är ungefär lika spännande som när man handlar på nätet. Man kommer sällan hem med den där helt otippade men fantastiska grejen man annars snubblade över i mittgången. Den där som man varje gång man tittar på den blir lite extra glad över att man hittat...

Saker jag lärt mig i veckan

1. jag mår rätt bra i min situation just nu.

2. mycket av det beror säkert på att jag visat vad jag känner, och tagit några tuffa samtal.

3. att de som gillar mig ändå stannar kvar.

4. att jag är glad och tacksam för det.

5. att det funkar rätt bra med exmaken just nu.

6. att vi kan ses och göra saker tillsammans.

7. att hela Zanzibar varit utan ström i flera månader!

8. att jag inte kan eller vill bli tjejen som sitter och väntar på någon som inte är på väg till mig. igen.

9. att för högt uppskruvade förväntningar är av ondo. * skruvar ner *

10. att jag inte kan förlita mig på nån annan för mitt eget välbefinnande.

11. att jag inte vill att bra saker ska göra ont, så jag försöker öppna ögonen och se vad som är vad. vill att bra saker ska vara bra. bara.

12. att jag måste komma ihåg att ta med mig paraply nu!

Spridda och röriga tankar

Trögt det här...
Solen skiner och jag önskar jag gjorde detsamma. Fast lite gör jag ju det.
Jag har ett leende inombords. Men jag är lite skev i sömnen efter de här hemmadagarna.
Och ont i huvet har jag.

Men om en timme lämnar jag över lilla till hennes pappa. Sen är tanken att jag ska åka till jobbet. Där det hopar sig ångesthögar. Jag har inte förmått att svara på ett jobbmail ens de här dagarna.

Jag hoppas jag får hålla mig frisk. Och jag hoppas jag kan fylla min tid i egendagarna på ett bra sätt. Få chansen att hänga med dem jag längtat efter. Sjuukt trist att bara vara hemma, och paria pga magsjukt barn.

Och morgonens fundering lyder
Jag spiller ur mig tankar och känslor till höger och vänster, och emellanåt undrar jag hur smart det är för min egen del. Och jag inser att jag inte kan bygga min glädje och styrka på vad jag får för bemötande. Jag tillåter mig själv att vara ärlig intill galenskap ibland, och straffar det sig är det så det får vara. Jag möter dagarna med ett leende i alla fall. För jag är sann mot mig själv. Aliquando et insanire iucundum est.

Och för övrigt
Allt har sin tid och plats. 

Alternativkostnad?

Jag vågar inte/borde inte vänja mig vid att någon finns där. Inte försvinner. Inte bedrar. Inte väljer bort mig.

Jag vet att det aldrig finns några garantier i kärlek eller vänskap.

Men hur ska man hitta en lagom balans mellan att känna tillit - och att inte alls räkna med, mellan att visa sig sårbar, visa sin akilleshäl - och att behålla sina murar och skydd. Och hur ska man våga ge sig hän utan att komma för nära. Och skrämma bort.

Att släppa in någon nära är alltid en risk. Och jag kommer vilja våga ta den risken.

För hur ser alternativet ut?