28 dagar senare

Det sägs att det tar 28 dagar att etablera en ny vana. Att bryta en gammal. Jag vet inte om jag tror på det riktigt. Det finns nog många variabler som spelar in. Men om vi leker med tanken så är jag redan på dag 17. 17 nätter utan honom.

Jag tänker att jag inte bara kan luta mig tillbaks och tro att det läker och öppnas nya dörrar så lätt. Så här kommer en lista på 28 steg för att bidra till min måluppfyllelse. Som går ut på:

Må bra. Bli stark. Älska mig själv. Släppa taget om honom. Öppna för möjligheten att ta en en annan. Trivas i mitt skinn. Ha möjligheten att nästa relation kan vara en sund, bra, stabil, levande och varaktig relation. Ha ett bra nätverk med vänner och ett energigivande jobb.

28 steg i rätt riktning

1. Låta varje dag vara en dag till som jag inte kontaktar honom.
2. Tänka fina tankar om honom, älska honom, men lägga de tankarna i en låda som jag ställer i förrådet. Varje gång de dyker upp. Även de jobbiga tankarna ska läggas där.
3. Klappa mig själv lite varje dag/kväll/natt. Fysiskt och mentalt.
4. Innan denna vecka är över försöka ha gjort minst 1 sak för att känna mig vackrare.
5. Innan denna vecka är över försöka ha pratat med minst 1 ny människa.
6. Tacka ja till inbjudningar, luncher, middagar och hjälp från vänner.
7. Cykla på motionscykeln minst 1 gång i veckan. Gärna 1 gång om dagen, men det får komma om det går.
8. Göra nånting roligt med barnen denna vecka/helg. Om än så litet.
9. Göra nånting kulturellt.
10. Köpa nånting fint till hemmet. Kanske nya gardiner, färgglada kuddar, tavlor, blommor. Ja nya rosa orkidéer! Och tjockbladiga växter.
11. Köpa en färgglad top, scarf, hatt eller nåt annat som piggar upp.
12. Klippa mig.
13. Göra nånting kreativt. En fotopromenad, sticka, virka (om det går med händerna), rita eller nåt helt annat.
14. Meditera, göra avslappning eller stilla yoga.
15. Sova på natten. Förslagsvis några timmar mellan 23 och 09-ish.
16. Göra mina uppgifter i terapin.
17. Göra min sjukgymnastik.
18. Våga tänka på andra. Våga släppa honom ur tankarna. Våga släppa och se att det kan finnas nåt annat.
19. Träffa nya eller nygamla bekanta och få in nytt blod i livet. Vårda och bibehålla befintliga relationer.
20. Återgå till arbetet. Och tänka på hur jag ska kunna må bättre på jobbet.
21. Försöka hitta en anledning att skratta varje dag. Gråta när jag måste, men inte prioritera detta.
22. Ta det lugnt med det som belastar systemet.
23. Läsa en rolig bok. Och dem som handlar om min frigörelse från dåliga mönster.
24. Få lite sol på näsan när det bjuds.
25. Promenera lite varje dag. Om det så bara är fem minuter.
26. Skriva ner en bra sak om mig själv på bloggen varje dag. Även om jag kan tvingas upprepa mig.
27. Gå på akupunktur, terapi, massage och annat som är ren överlevnad för mig.
28. Släppa in kärleken. Min egen till mig. Vänners. Och kanske framöver det finns nån som vill kliva in i rummet som just nu bebos av honom. (Kanske är han, kanske nån annan).

Nedbrytningstid

Hur gör man slut med någon när man egentligen vill vara tillsammans?

För att man hamnar i destruktiva banor. Triggar varandras dåliga sidor. Inte bygger tillit och förtroende.

När de flesta dagarna är underbara, man ser ett liv tillsammans, en framtid. Man planerar, köper bil, bokar resa, tänker sommar, bostad, barn.

När barnen älskar och funkar med.
När skratten fyller.

När kärleken är stark. När huden närheten doften känslorna intellektet utmaningarna betraktelserna samhörigheten... allt klickar i och bara funkar.

Men då orden viljan och handlingen inte spelar ihop.

När det svarta skapar smärta rädsla otillräcklighet osäkerhet ängslan ångest ilska och frustration. När murar och skam skapar avstånd. När ord blir hårda och skär.

När han faller flyr struntar i drar sig undan eller vädjar om uppmärksamhet går jag in i hans verklighet och väljer bort min. Jag tar på mig hans ångest. I stället för att välja mig själv satsar jag min energi på att läka honom. Tar ansvar för hans mående. Fast jag inte kan.

Jag ser att vi kan ha allt det vi vill ha. Vi behöver förändring för att nå dit. Han vill också. Men han tror inte på sig själv. Han rör sig inte ditåt. Han lägger inte en tillräcklig del av sin friska energi på att göra det han kan under de bra dagarna för att förebygga bort de dåliga. Han har alla verktyg. Men han gör inte det arbete som han måste ta ansvar för.

Jag klarar inte av att vara den jag bli i de här situationerna. Jag bryter ner mig själv. Jag anpassar mig och blir medberoende i hans problematik. Han agerar oförutsägbart och oberäknerligt. Jag vill inte vara rädd, känna mig bortvald, nedprioriterad, oattraktiv, kontrollerande och misstänksam. Jag vill vara trygg i våra känslor, kunna lita och inte känna misstro. Jag vill inte lägga all min energi och all fokus på honom. Jag vill inte varje dag gå omkring och undra över hans dagsform. Jag vill ta ansvar för min.

Samtidigt... Jag vill ju göra det här, jag vill ju att vi tar oss över hindren. Men jag ser inte att han gör det han behöver göra. Jag vill inte bara vara stöd i hans process. Jag vill vara tillsammans med en vuxen och ansvartagande man, som respekterar och värdesätter mig och oss.

Så vi kan lyfta varandra.

Varannan vecka

Det är den andra veckan. Den där Du inte är här.
Det går inte en timme utan att jag tänker på dig.
Längtar. Saknar.

Önskar att du skulle klampa in, även om det skulle kännas lite märkligt till en början.
Bli en del av oss.

Äta mat med oss. Göra läxor. Läsa bok. Se på tv. Göra utflykt. Ha roligt. Ha tråkigt.
Stanna kvar.
Det är inte utan vidare att bara göra. Men jag hoppas den dagen kommer. Jag vill.

Cirkulera.

VILL honom! Men tror inte det är lönt.

Han blir bara stressad. Jag borde bara lägga ner, men jag vill inte.
Jag förstår inte hur vi skulle kunna bli nåt mer än att ses en gång i månaden, fyra timmar, på stan. Och hur skulle det kunna funka? Han får sånt påslag av mig, av tanken på oss. Skapar sån oro i honom.

Jag vill ju sova med honom. Jag vill åka hem till honom efter jobbet och fixa middag ihop. Jag vill gå i skogen med honom. Jag vill resa med honom. Höra honom sjunga när han går omkring och pysslar. Jag vill sitta nära och lukta honom i nacken. Hålla hans hand. Och en massa andra saker som vi pratat och fantiserat om tillsammans.

Jag vet att han haft relationer som varit så mycket mer än det här, men med mig verkar det inte vara aktuellt. Jag kan bara dra slutsatsen att det inte är mig han vill vara med. Helt enkelt. Jag borde läsa Dumpa honom igen och gå vidare.

Jag försöker tänka på annat, på andra, sysselsätta hjärnan, distrahera mig. Umgås. Försöka tänka bort honom. Men han är kvar som ett lager ovanpå allt hela tiden.

Jag är inte redo att släppa tanken på honom. Jag vill verkligen inte. 
Men släppa är det enda jag kan göra. Så får han komma om han vill. Om jag är kvar.

Totalt sett plus

Stökig helg rent känslomässigt.

Innehåll i stora drag:
fredag
1. en rätt oengagerad dejt... vet inte varför jag tackade ja till den.
2. mitt i dejten ett SMS från Honom, som fick mig helt ställd och inte kunde tänka klart
3. en avbruten dejt, och ett kort telefonsamtal med SMS:aren
4. häng hos JU och standby för att hämta tonåriga punkare från festival om de inte skötte sig

lördag
5. frukost med JU + väninna
6. runda på söder, shopping
7. träff med storgråtande väninna med relationsproblem
8. ett sista möte med Skåningen, som flyttar till Skåne igen. Museum, mat och samtal. Kramar och en och annan tår. Lite tungt att säga hejdå till nåt som varit som en livboj under fyra månader.

söndag
9. Skansen, våfflor och museum med Honom. Tre veckor sen sist vi sågs. Jag darrar fortfarande när jag ser honom. Vi går nära, snuddar armar, rör varandras fingrar, pratar, skrattar, ler, pussas lite, men skiljs åt för att han inte pallar att ses mer. För jobbigt för honom. Och jag VILL bara ha honom! Stå inte där borta och vela... FLYTTA IN I MITT LIV BARA! Det gör inget att det är svårt och krångligt att vi båda har våra issues!! Vi fixar det! Aaargh... Gick hem och skrev ett långt mail till honom. Om saker som kom upp när vi sågs som jag kände att jag behövde förklara. Skrämmer väl honom till skogs att jag skriver så mycket och visar sånt engagemang. Men han sa att allt jag gör skrämmer bort honom i alla fall, så det lär inte ha nån avgörande betydelse.
10. Tack och lov för att JU kunde komma över och gråta ikapp en stund. Äta lite. Kramas lite. 
11. Tvättstugan.
12. Somna på soffan.

Jo, men en sak. Vi (Han och jag) pratade lite om min relation till exet. Han frågade mig om jag var lyckligare nu. Och jag svarade Ja. Att det är mer upp och mer ner nu, men att det nog totalt sett är på plus. Om man jämför. Och jag har tänkt på mitt svar flera gånger sen jag sa det. Och jo... jag är nog det. Tack för att du frågade och fick mig att tänka efter!

Ja, vad gör man...

Idag kom det mess från Honom:
"Jag är deppig och sitter mest hemma och glor." (han har semester)
"Jag önskar jag var en såndär som ville göra saker." (han tackar nej till sällskap fast han eg. vill)
"Rätt som det är hör jag av mig" "Jag gillar att överraska ibland"

Han vill nånting.
Men jag får inte driva på.

Han igen

Han är rädd för mig.
För att jag kommer honom nära.
Säger han.
Ändå vill han.
Men motståndet är starkt. För starkt?

Han vill ha närhet. Kärlek. Familj. Barn.
Men när det blir starkt gör det ont. Skapar oro.
Han vill stänga in sig. Gömma sig. Klippa alla band.
Han känner rädsla för att bli lämnad. Påkommen. Inte älskad.
Han vet och har redskapen. Men man måste också göra. Stå ut. Vara i oron. Göra tvärtom.

Det finns nån som han inte blir sån med.
En kvinna han träffade under vintern/våren.
Som han värdesätter enormt.
Som inte skapar den oron.
Men som han säger finns där heller ingen alls attraktion.
Av det slaget. Mer nånslags nära vänskap. (Vad vet jag...?)


Jag vill vara nära honom.
Vill visa att det inte finns nåt att vara rädd för.
Men jag kan inte göra nåt. Jag kan bara ickegöra.

Han den dära

Jag försöker liksom tänka bort honom.
Det var ju en fin tredje dejt, och det var öppet efteråt hur det skulle bli.
Därefter vet jag inte riktigt vad som händer.
Signalerna är oklara.

Men jag försöker räkna bort honom. Tänka att det inte kommer bli. Att han inte är för mig i alla fall. Att nån annan säkert funkar bättre för oss båda. Ja, men i slutändan sitter jag ändå där och tänker på honom.

När jag vaknar. När jag jobbar. När jag tar upp mobilen ur väskan, när jag öppnar facebook. När jag somnar. När jag konverserar med nån annan kille. När jag är ute på "dejt" (ja jag försöker). När jag träffar Skåningen.

Ja, jag tänker på honom. Jävla människa att komma in och visa hur det KAN kännas. Och sen bara dra! Ingen annan har skapat det suget i magen, ja, på länge iaf. Ingen annan har den glöden i blicken. Ingen annan lyckas med att klä av mig så naken och ta en så självklar plats hos mig. Fan.

Och så vill han inte ens försöka.
Eller jo. Men gör inte. Eller jo.
Men jag vet inte.
Fan.

Skarv. Slarv. Snurrar varv på varv.

OK, då var 3,5 veckas semester med barnen till ända.

Det betyder att jag har en vecka kvar på semestern och sen ska jag tillbaks till vardag, jobb och allt det jobbiga jag lämnat och förträngt så effektivt i flera veckor nu. Jag vet att det inte behöver bli så svårt, men just nu känns det tunga starkt förknippat med jobbet.

Det betyder också att jag nu ska vara tre veckor utan mina barn. Jag har som längst varit utan dem i en vecka tidigare. Vid två tillfällen. Vi har ju haft kortare perioder i det växelvisa boendet, men ska in på varannan vecka nu till hösten.

Det betyder alltså att jag nu har drygt 20 dagar/kvällar/nätter (8 kvar med semester) att fylla med liv, innehåll och meningsfullhet.

Och jag darrar över detta.

Jag känner obehaget i skarven mellan mina två liv. Det är inte ensamheten som skrämmer. Det är smärtan i att tas ifrån mitt liv - det liv jag varit med och byggt upp, att mot min vilja tvingas att skiljas från dem jag älskar. Att kliva tillbaks in i en än så länge förvirrad och fragmenterad ensamtillvaro med en identitet som är långt från stabil.


Och jag darrar mera.

Jag föll som en fura i måndags. Och att ligga helt utslagen på marken är inte lätt. Det är skitsvårt att ta sig upp. Och när man ligger där med näsan i backen så får man helt skeva perspektiv på allt, och pga fallet berövad all vett och sans. Där befinner jag mig. Och i dagsläget är det så skruvat i mig att jag inte kan avgöra vad som är sant och vad som är föreställningar, vad som är rimligt och vad som är fel. Jag känner mig helt förlorad. För första gången på länge känner jag en sån stark känsla av att jag har nånting värdefullt framför mig som jag inte vill förlora. Och det ger mig panik, för jag kan inte chilla och vila i det. Jag känner mig dömd att krama eller skrämma ihjäl det här. Gode Gud (eller nån), gör så att jag förmår att ta det här ett steg i taget och låt mig inte sabba det i min iver. När det känns såhär rätt vill jag av hela min organism bara ramla in och vidare i det på en gång. Det är ett hjul av energi som snurrat igång i mig och det snurrar redan så fort att jag inte kan växla ner utan att det skär ihop. Men... Jag vill så verkligen inte slarva bort det här.

Och vi har bara träffats en gång. Sa jag det?

Och sen var det ju en sak till...
Jag har nog nämnt den fina Skåningen, som jag träffat under försommaren. Vi tog ett slags farväl av varann i början av juni, för att släppa varandra fria för att kanske senare ses igen i augusti, pga resor och barn och annat. Två månader senare. Utan några löften. För relationer verkar inte vara hans grej. Han har varit rätt tydligt skeptisk till det, vilket gjort att jag känt att det inte blir mer av en känslomässig investering än den att vi ses lite då och då på rätt lösa boliner. Men han har aldrig varit annat än underbar med mig. Lite flyktig, inte alltid så engagerad, lite rädd för allvar, mycket skeptisk till tanken på en tvåsamhet, men alltid jättefin, alltid fått mig glad och lycklig i våra möten.
Han vill träffa mig i veckan, för han saknar mig, har abstinens så han skakar. Fick jag höra nyss. (Hur gick det här till???)

Det snurrar i mitt huvud.

Jag står här handfallen och vill. Jag har kärlek. Massvis. Jag vill dela den. Med mannen som jag just mött. Känns det som. Han har nåt. Unikt. Jag vill inte skrämmas eller krama ihjäl. Jag vill ha kärleksfulla möten, vill älska och känna mig älskad. Önskad. Vara med. Tillsammans. Dela. Bli längtad efter.

Jag vill inte slarva bort. Vill inte kliva snett.
Skåningen. Jag kan inte möta honom som jag brukar. Nånting har hänt i mig.
Jag har ingen aning alls om hur jag kommer klara av att säga det. Eller hur han kommer reagera. Det har ju aldrig varit dåligt mellan oss. Jag fick just ont i magen och sorg i hela hjärtat av tanken på att behöva berätta det här för honom. Och kliva ur det, pga ett möte som jag inte alls vet vad det kan leda till. Men som känns alldeles för bra för att sumpa.

Jag gråter och ler på samma gång. Allt det här gör mig rädd, förvirrad och osäker. Men samtidigt varm och full av kärlek.

Jag vet ingenting om någonting. Jo, jag vet vad jag önskar. Men vad som finns runt hörnet är omöjligt att sia om.

Jag har allt och ingenting. Allt är flyktigt. Fjärilar som tillfälligt slår sig ner. Och nåt annat finns inte.

Snooze

Jag drömde att det fanns någon i mitt liv som gjorde mig glad varje dag.
Som var viktig för mig.
Som jag betydde nåt för.
Varje samtal, mess och tanke värmde och läkte en trasig själ.
Någon som kunde vara rak och ärlig, stångas med mig när jag var bråkig, skratta och busa.
Någon som kunde erbjuda en axel att gråta mot och som tog emot mina tröstande ord.

I drömmen gjorde det mig stark att möta det som var jobbigt i livet och fick mig att le och sluta gråta över allt och ingenting.

Det känns nästan verkligt. Som att det hade hänt. Befinner mig i uppvaknandet och är fortfarande osäker.

Vill bara somna om.

Torsdagslåg

Finns ingen som helst anledning. Annat än att det är den vanliga förvirringen om min plats på jorden när jag inte längre har barnen. Känner mig ensam och utan tillhörighet. Klump i magen. Vill att nån ska finnas där när jag kommer hem och bara låta mig kura hos. En arm runt. Värme. Jag vill inte vara ute och ränna för att känna mig bekräftad och för att få sällskap. Vill inte hamna på krogen varje dag för att slippa vara ensam. Och framför allt orkar jag inte vara den som alltid fixar. Nu vill jag bli ledd och omhändertagen. Det brukar jag aldrig känna.

Det är min torsdagskänsla.
Det kan också vara vädret. Baksmällan. Hormonerna.

Is i magen.

Nu har jag fyra opublicerade utkast här.
Fyra sätt att ge mig i kast med det som upptar mina tankar.
Men inget känns rätt just nu. Det surrar för mycket i skallen.

Så jag väntar.

ME and JU

Trots att vi ses och/eller hörs flera gånger om dagen som ett nyförälskat par så har vi väldigt sällan gått UT tillsammans. Och väldigt sällan, faktiskt aldrig, varit singlar samtidigt. Men nu på fredag hoppas jag vi äntligen kommer iväg ut ME and JU!

Det vankas after work, det vankas Club... och det vankas bakislördag.

(Sen har jag stora förhoppningar om en söndagsaktivitet också... Skulle göra helgen komplett!)

Domesticering

Ett kli i hela kroppen. För något som finns där under huden. Kryper omkring. Går inte att klia. Nånting man vill ta tag i. Göra konkret. Bli verkligt. Känna på. Titta på.

En tanke som surrar runt i huvet. Rastlöst. Vill fästa vid något. Vill hitta en plats. Vill näras, växa. Lite vill ha mer. Kemiskt beroende av kicken. Kittlet. Bekräftelsen.

En rastlöshet. Den är alltid där. Den är jag. Och den står just nu och hoppar upp och ner, springer i cirklar, klättrar.

Ingen ro.

En fot som rycker lite. Tankar måste stillas med musik, samtal, promenader eller sömn. En lite högre puls. Nerv.

Signaler triggar. Av. Eller på.
Springa. Eller stanna. Alla system påslagna.

Jag kämpar med mig själv. Jag lyssnar. Lär. Gillar. Det är inte obehagligt. Jag välkomnar. Vill forma. Hitta plats för.

Tämja det här djuret som hälsar på, bara en smula, så jag kan ha det kvar i mig. Så det kan bo i mig. Inte bara hälsa på ibland och vara för vilt för att domesticera.

I need red flags and long nights

trasig söker trasig att klia sig mot känner igen när det kryper i kroppen springer i cirklar av frustration beter sig irrationellt stänger av och öppnar upp om vartannat bygger murar river ner visar svarta sidor den man tittar på kan inte vara helt hel manisk söker manisk för att skapa energi bara då som det slår gnistor var inte lagom var inte vanlig var precis så galen som jag känner mig var för mycket var för på var för arg var för ledsen stäng inte in och av eller ut

Tack och godnatt!!

Och tystnad

han försvann...

Åker hem

Lyssnar på hög volym. Vinet surrar. Önskar jag var nån annan stans. Vill

Osorterade tankar. Känslor. Funderingar.

Den senaste veckan har varit rätt så bra. Många skratt, lite extra styrka, en känsla av tillit och närhet, en annan av att säga sin mening och våga. Och en helg som kantats av en uppspelthet, nyfikenhet och energi.

Det har gett en bubblande känsla inuti. Jag känner nånting.

Missförstå mig rätt nu, känslan jag fått är den att jag KAN och förmår att låsa upp och hitta saker jag gillar där inne i mig. Jag ser att de finns. Känslan att det GÅR att bli glad över någon. Att tänka på någon med värme. Att vilja någon väl. Att kanske också göra nån annan glad. Och att längta lite.

Jag vet att det inte är något annat än en ny bekantskap.

Och jag är emotionellt instabil, och skiftar mellan femmans växel och backen. Det blir lite hackigt. Och jag vet inte vart resan bär, eller ens vart jag vill resa. Eller om jag ska svänga av vid nästa avfart. Eller om mitt ressällskap redan har hoppat av. Vi kanske inte ens ska till samma ställe? Och jag har ingen aning om vart det är i alla fall. Kanske destinationen redan är nådd och att det handlar om att göra sig bekväm här. Kanske är det så att ingen av oss ens har ett giltigt pass för denna resa.

Hur som helst.
Oavsett. * Gillar *

Förmodligen för att jag så gärna vill. För att det är så jävla skönt att förlora mig i en fantasi för en stund. Att få följa med bubblorna upp till ytan. Förtjust.

Men jag tar nog i med för stora ord.
Jagar upp mig. Tänker för mycket.

Oroar mig för. Blir lite rädd.

Men det är processer jag bär inom mig. Som jag tänker konfrontera. För jag måste. Lära mig om mig.
Jag vill inte bli för mycket. Skrämma bort.

Vara uppmärksam...

Det känns varmt i kroppen av vin och annat härligt.
Uppmärksammar subtila tecken och signaler i mig. Lyssnar. Iakttar.

Grått övergår i varmare toner. Ser en färgskala. Nyanser.
Ögonblick av sol mellan tunga skyar. Vill ha mer.
Riktig sol och riktig värme.

Myser i soffan. Singelkväll. Med vin.
Inte ensam. Fast ingen annan är här.
Goda vänner som höjer temperaturen. Samtal som värmer. 

Gör att det händer saker. Energi.
Leende på läpparna.
Alla bäckar små. Jag samlar brasaker för att titta på senare.
Dagen läggs till arkivet. Men sorteras in under annan etikett.