Det jag knappt vågar beröra.
Igår halkade han av banan lite grann. Han försöker nog att inte göra så stor grej av det. Men det går ju inte att dölja helt. När han hamnar där så sover han bara. Drar sig undan och vill bara bort från världen.
Det gör så ont att höra honom säga hur mycket han vill fly undan från allt i livet. Att han egentligen aldrig känner sig lycklig. Att det är hans utgångspunkt i livet; att vara olycklig, deprimerad.
Samtidigt som han säger att han älskar mig. Saknar mig. Vill vara med mig. Att det är en lyx att få vara nära mig. Att jag är som en skänk från ovan. Och när vi ses är han alltid glad, rolig, kramig, skrattig, mysig.
Hur ska jag förhålla mig till detta känslomässigt?
Vetskapen om hans status får mig att fundera på om hans känslor för mig är riktiga. Och hur känns det i mig att han inte är lycklig när han är tillsammans med mig? Frågor som jag har svårt att möta. För jag vet inte om jag riktigt klarar av svaren på dem.
Är han bara "tacksam" att få vara med mig? Att jag "står ut" med honom? Tycker han inte att han förtjänar bättre? Säger han det han säger för att få mig att stanna kvar, för att han tror att det förväntas av honom?
Jag vet att jag inte kan göra honom lycklig. Det är inte heller en roll jag önskar. Han måste fixa det själv. Men det vore trevligt om jag kände att han ville vara med mig för att det är just mig han vill vara med. Och att jag inte är en medicin för honom.
5 kommentarer:
Oj. Om detta kan jag skriva massvis. Men väljer att inte hänga ut mitt förflutna.
Jag säger bara: Var försiktig om dig. Låt inte botandet bli något som långsamt urholkar dig då kärleken är stark.
Balansen är svår där.
kram!
Är kärlek verkligen detsamma som drama?
Vill du inte bara träffa någon som älskar dig utan förbehåll och dåliga ursäkter?
Anna: Det enkla svaret är - Ja, visst vill jag det! Drama är inget jag tror är synonymt med kärlek. Och jag har levt i kärlek utan drama under många år. Men ibland blir det lite drama med den man älskar. Fast just drama är det inte så mycket av i det här fallet. Men en del andra hinder, som rädsla, oro, dålig självkänsla en del sätt att hantera livet som inte alltid är de mest gynnsamma. Men jag älskar honom, och han mig. Vi ser vart det bär oss. Jag har inte bråttom iväg nån annan stans eller så.
Tack för omtanken!
Länge hade jag samma syn på livet som han har. Att man får stå ut med att vara olycklig helt enkelt, och vara tacksam för ljusglimtarna. Nu är jag lycklig. Även när jag är ledsen, drabbas av ångest och smärta. Lyckan är någon slags botten i mig. En kärlek till mig själv och livet. Men jag var tvungen att riva ner och börja om från noll: http://flowervalley.wordpress.com/2010/02/28/reboot/
Skicka en kommentar