Lever i bloggen, på mailen, på facebook, på twitter, på skype, på msn, i mobilen, över SMS.
Skickar upp mitt liv i bitar.
Ser statusrader och blogginlägg i de händelser som sker i verkligheten och i de ord som sägs.
Ser dagens bild och man lägger ut.
Redigerat och friserat, även om avsikten är transparens.
Bilden av mig. Vem jag är. Motsvarar det verkligheten?
Jag lägger ju sällan det sunkiga, det ostädade, det otvättade, det färglösa. Jag beskriver ju sällan hur vi äter djupfrysta fiskpinnar till middag. Eller vilka knäppa tankar som leker i min hjärna ibland.
Det blir det som funkar i text och bild. Det som är tydligt. Det som är lite mer packeterbart, som går att relatera till.
Och man gillar och man bekräftar och man känner igen och det bubblar till och man längtar. Och man fördjupar, och hörs mer, blir privat. Och man blir vän, och man blir förtjust, och man blir mer än förtjust, och man blir förvirrad, sårad, svartsjuk, älskad, ratad, hyllad, sågad. Och vissa kvällar sitter man med fyra chattfönster uppe, i olika trådar. I tröst med vännen, i småprat med grannen mitt över, i djupa diskussioner med en bloggare och i trams och fnitter med en annan.
Men man sitter fan ensam hemma i alla fall.
Och när det är så lätt att skicka ett hej online så känns tystnaden emellanåt så oerhört jobbig.
Om online vore IRL hade jag haft 18 besök här hemma, bara hittills idag, men åtskilliga hundra senaste månaden. Fyra vänner som stod och knuffade på mig, gång efter annan. Ett tiotal som jag (nästan) aldrig träffat som varje dag delgav mig sina innersta känslor. Långväga besök flera gånger i veckan. 545 olästa brev på hallgolvet, fått tre-fyra flirtar om dagen från okända män, varit klar med min skilsmässa och redan fått ett nytt frieri - från en tjej... Och haft en handfull som följer mig runt och lyssnar när jag säger vad jag gör, på 140 tecken.
Men vad är vad?
Ibland har jag svårt att veta om den virtuella kontakten är bäst som virtuell, om de fysiska mötena gör att det blir bättre eller sämre, om jag blir mer eller mindre social tack vare alla de möjliga kontakterna. Vilken verklighet är mest verklig? En onlinerelation - finns den i verkligheten? Vad menar jag ens med verkligheten?
Om jag vore lite mer som Markus hade jag kanske tänkt igenom vad jag ville med det här inlägget innan jag la ut det... men nu är det bara som en enda röra. Ingen röd tråd. Ingen riktning...
Och just idag kanske det speglar det som Är Jag. Bilden av Mig.
4 kommentarer:
jaa...som läsare blir man osäker av dom här inläggen, är det bra eller dåligt att man finns liksom.... men jag bestämmer mig för bra :) och hoppas på en lunch irl snart. Eller?
Klart det är bra! Finns ingen av er jag träffat som jag inte vill träffa igen!! I veckan? skicka mess!
Två saker. I går var du inte ensam hemma. För du var här. Och jag kunde ta på dig. OCH. Ni steker fiskpinnarna innan ni äter dem. Ni äter dem inte frysta./JU
Haha, tja, så där jävla genomtänkt är jag väl kanske inte. Formmässig: i viss mån. Politiskt/diplomatiskt: ibland kanske.
(För övrigt försöker jag leva mitt liv till åtminstone 50% irl. Tycker det är en bra blandning.)
Skicka en kommentar