Luv

Oavsett man i min säng eller ej, så har jag ett leende på läpparna.
Och det känns bra.

Jag har nog i kanske fyra veckors tid mått betydligt bättre än på länge. Nånting har vänt. Jag har kommit över nånting, passerat en gräns, eller klivit upp ett trappsteg. Och tagit tag i saker, vågat, orkat med, fixat till. Känt mig starkare, snyggare och säkrare på mig själv. Inte varje dag, men oftare.

Jag vet att jag kommer halka tillbaks ibland, kanske till och med mycket, men just nu känns det bra och jag vill bara dela med mig av det. Och jag hoppas verkligen att jag får behålla den här känslan ett tag.


Men det finns ett par personer i min omgivning som emellanåt har det väldigt svårt. Som har mycket att gå igenom. Av olika slag. Känslor att bearbeta, faser att ta sig igenom. Som behöver hitta strategier och former för att jobba med det svåra. Eller hitta rätt kontakter för att lära och finna vägar. Och jag vill och önskar att jag kunde vara till mer hjälp, men i vissa fall står det utanför min makt. Och i andra sammanhang har jag bara inte kompetensen att kunna hjälpa. För jag vet bara inte hur.

Jag vill krama om och hålla i och visa att och lyfta bort ur det jobbiga. För att det inte är rättvist. För att jag inte vill se dem gå igenom det svåra. Och jag räcker inte till. Men ni, mina två kära, underbara, nära... Vad jag kan göra är att finnas, vara, lyssna och skratta. Kramas, hålla handen, prata hela natten, trösta, gråta, älska. Inte för att jag känner mig manad att, eller borde utan för att jag av hela mitt hjärta VILL!

Jag tänker på er. Ofta. Hela tiden nästan faktiskt.
Och varje gång det plingar till i telefonen blir jag glad och varm i hela mig. Glöm inte det!