Jag berättar när jag är sårad, när det svider i mitt hjärta, hur jag gråter, har ångest, förtvivlan. Hur mycket jag avskyr mig själv, visar mina dåliga sidor, redogör för mina ärenden hos terapeuten, skriker ut min frustration, längtan, önskan att vara nära, att ha nån som tar på mig, saknar mig, älskar mig. Jag använder bloggen som en förlängning av min hjärna, som ett terapirum, som en bekräftelse, reflektion, som en kanal för kontakt, som en vädjan efter kärlek, som ett öppet brev till alla, som ett riktat brev till någon. I bloggen ryms nästan allt som är jag, en alldeles vidöppen ärlighet. Tankar som ocensurerat hälls ut på tangenterna.
Jag skriver som mest när jag har ont. När det smärtar och svider, kliar och river. När jag går runt i cirklar och inte kan. När jag känner mig ensam, ledsen, förvirrad, sårad. Men också när jag vill dela med mig av glädje, värme, lust och önskningar.
Ibland kommer dock dagar då jag känner mig förhindrad att skriva det som rör sig i mig. När jag inser att det kanske inte är smart att skriva ner det som surrar i mitt huvud. För att det i vissa lägen handlar om folk som också läser. Eller att det jag skriver kan förvirra eller möjligen såra nån av er. Eller förvisso glädja, men allt vill man kanske inte delge hela församlingen...
Blir jag omnämnd på en annan blogg blir jag i regel mycket smickrad. I de flesta fall känns det fantastiskt att det finns nån där ute som sänder mig en tanke, ett par ord, ibland en länk, eller ett budskap som bara jag uppfattar. Det känns som bekräftelse. Gör mig glad. Men ibland smärtar det till av saker jag läser också.
Att omnämnas på ett sätt som känns för mycket eller för lite, eller fel. Att känna att man inte är/var så stort inslag i någons liv som man föreställt sig. Eller se hur andra glittrar mot varandra i offentlighetens ljus. Eller läsa om hur de man älskar eller saknar finns i andras liv. Och då brottas jag med min osäkerhet, min känsla av att bli bortvald och förminskar mitt eget värde.
Och ifrågasätter emellanåt den här formen av offentlig ventilering.
När jag känner att jag inte kan berätta om de tankar av uppskattning, lust, kärlek, förvirring, svartsjuka och osäkerhet som dyker upp i mig. I vissa lägen så tystnar jag, eller går in i att skriva om trivialiteter. Sorterar tankar, låter dammet lägga sig... skriver i stora svep, mycket generella termer eller kodade budskap. För jag kan inte ljuga. Men jag vet att ärlighet som serveras i fel form, eller vid fel tid, eller utan finess kan skada, skrämma bort och förvirra.
Just nu är det lite så. Och det smärtar.
Det är bra saker jag vill skriva. Mest. Men några jobbiga. Och några tankar som skruvar till mitt huvud. Och förvirring. Definitioner. Rädslor. Osäkerhet. Flykt och önskan om närhet.
Kan jag ens skriva såhär luddigt utan att skapa oordning i livet?
6 kommentarer:
Vet hur det där känns. Men att skriva ÄR bra. Om jag inte haft bloggen hade jag varit ett vrak vid det här laget. Eller det tror jag iaf.
Men ett tips: läs mycket. Alltså klassikerna då, eller de blivande klassikerna. Man lär sig mest om hur man skriver genom att läsa, och läsa om, det som skrivits av de som är bäst på det.
Allt handlar om gestaltning - vilket är något attat äna att bara skriva det man vill ha sagt.
(Och du KAN ju faktiskt just skriva!)
Du menar, utöver DIN blogg då?
Och tack! För igenkänningen, tipset, och komplimangen... :-)
Jag hade nog inte klarat mig utan bloggen heller. Men ibland får jag gå in och redigera bort rejält i efterhand. När filtret tagit semester och ALLT bara hamnar på bloggen. Men även det har sitt syfte nånstans.
"Let it all hang out" är mitt credo. Transparans är eftersträvansvärt, i princip alltid, så jag håller delvis med dig om att det ibland är bra att bara ge gärnet utan filter.
Men att putsa på stilen, att utveckla den, att kontrollera den, det ger en annan sorts kick.
Glöm inte det. (Det är därför twitter är bra också: som ett boot camp för oss glappkäftar - "NEJ, NEJ, NEJ! Om du inte får det sagt på 140 tecken är det inte tillräckligt välformulerat! SÅ! 50 armhävningar!")
För mig handlar det ofta bara om att jag MÅSTE skriva ur mig nånting. Och är jag i affekt är inte stilen det första jag tänker på. Men emellanåt så har man utrymme att få glittra till... kanske. Rätt sällan jag känner att jag får till det stilmässigt, men OM/NÄR så är det en skön känsla. Japp...
Vet inte, men för mig fungerar inte eftertanke då jag skriver av mig, då jag öppnar kranen. Att slipa på stilen i det läget skulle bara censurera, det som kom ut skulle inte vara det jag kände, inte fullt ut.
För mig fungerar det bäst att bara skriva.
Ibland dagen efter så undrar man själv lite hur fan det är fatt egentligen, vad hände, vad tänkte jag. Men just då jag skrev det var det förlösande och helande.
För mig e det ju lite hela saken med att blogga.
Fortsätt skriv, känner du att du måste filtrera, gör det, men sluta inte att skriva..
/b
Från början bloggade jag hej vilt om allt jag ville. Stilen bryr jag mig aldrig om, ut med det bara. Men vägen mellan hjärna och hand över tangenterna gav mig den lilla distans som krävdes för att en censur, om än så liten, skulle inträda. Det jag skrev på bloggen jämfört med vad som skrevs i mina ständiga anteckningsblock var otydligare. Men ändå öppet.
Men jag har råkat ur för totalt bloggstopp en gång. Under några veckor bara gick det inte. Jag drabbades av att vara i en situation jag inte kunde skriva om, av omtanke om någon annan. Och just denna någon annan var det som fyllde mitt liv då. Jag har fortfarande de blogginlägg jag hade velat skriva då i mitt huvud. Och de ligger där och pockar, alla de där känslorna som bara vill fara ut över tangenterna. Det kanske ska bli en bok i stället..? ;) Alla vi som behöver det här för att hålla oss flytande, vi ska nog fortsätta skriva- I en eller annan form. Man kan ju rikta sig annat än offentligt oxå, om det krävs./JU
Skicka en kommentar