Jag drömde om hans nya i natt. Att jag upptäckte hennes rygg framför mig i rulltrappan vid medborgarplatsen. Hennes stora lockiga hår i en fläta. Nyfärgat rött.
På ingen tid alls beslutade jag mig för att ta kontakt i stället för att bara få ont i magen. Ja, vi känner ju varann sen många år. Kände henne redan vid femton, om än bara ytligt. Och sen är hon ju bästa vän med en av mina nära vänner. Bor och jobbar i Stockholm, så förr eller senare kommer vi mötas.
Knackade henne på axeln och när hon ser mig ser det ut som att hon blir lite chockad, och det kommer massa ord och ljud ur henne som nästan låter som tårar. Jag hör inte vad hon säger. Ger henne en kram och säger nåt för att lugna henne. Att det är okej. Eller nåt. Vi pratar en stund, och sen går vi åt olika håll, men sagt att vi ska ses nån gång vi två och prata lite. Det kändes bra. Eller nej, jävligt jobbigt såklart, men bättre än att ha avstått.
Så rak var jag i drömmen. Skulle jag vara det i verkligheten?
Jag har dock hellre en bra relation till en person som kanske flyttar in i mina barns liv. Oavsett om det blir hon eller nån annan. Så kanske...
2 kommentarer:
Nu är du klok och god och sätter dina barns väl och ve främst PÅ RIKTIGT.
Tänk om fler människor kunde göra det, istället för att sätta sina nojjor, smärtor och fixa ideér i främsta rummet och låta barnen må skit och ta dessutom en massa ansvar för hur de vuxna mår och hur deras liv ser ut. Tänk om flera kunde vara vuxna på riktigt och se till att ta ansvar för sitt eget välmående istället för att använda barnen som en slags barometer. Utan att på riktigt se hur alla skulle kunna må bäst. Självklart mår barn bättre om deras föräldrar mår bättre.
Om du kan göra det här, även om det är svårt och smärtsamt, för DIN skull, för att må bra i det så gör du dina barn en enorm tjänst. Väldigt ansvarsfullt på det bästa av sätt!
Du är fantastisk, har jag sagt på ett tag? /JU
I teorin välkomnar jag oxå en ny kvinna i hans liv. Men i verkligheten?? Kan jag vara så storsint? Det jag oroar mig för att jag fortsätter att vara mamma med alla neg aspekter som det medför (gnäll och tjat och allt det där) medan hon kommer in och är allt det roliga, eftersom hon måste ställa sig in hos barnen....
Och så blir det roligare att vara hos pappa, och då blir jag bitter och än mer gnällig..Vill inte!!!!!
Skicka en kommentar