En annan som är där...

http://tyskungen.se/?p=7537

Ord som dessa vill man höra!
Önskar er all lycka! Kramar

Inte vara stackars...

Ååå! Hittade dagens mest kloka och träffande ord på en tänkvärd blogg jag nyligen kommit i kontakt med...

"If you are sad, avoid people who worry about you and pity you. Their concern is contagious and will only pull you down. Deeper."

"...turn to people who respect you as much as they care about you. The ones who won’t try to fix you. The ones who offer a genuine smile and a firm hug, expecting nothing in return."

http://flowervalley.wordpress.com/2010/05/27/are-you-sad/

Sic!

http://www.facebook.com/group.php?gid=197751193746&v=wall

Ett kärleksbrev. Till mig!

Det finns nån i mitt liv som inte blir rädd, som VILL träffa mig, som svarar på mina kontaktförsök och som jag alltid vågar vara mig själv med. Och denna morgon vaknade jag upp till helt fantastiska ord från henne. Jag blev så varm och rörd och glad och tårarna rann när jag satt där på tunnelbanan och läste. Jag måste publicera lite. Och länka.

"Mitt liv skulle vara oändligt tomt om du försvann. Du är så viktig för mig att bara tanken på att finnas i det här utan dig gör mig knäsvag. Det enda jag kan tänka mig att förlora lite av dig till är för att du ska få något du väldigt gärna vill ha. Du är mycket av min trygghet, någon som alltid finns där och som ditt eget vis tar dig an min problematik. Och ditt eget vis fungerar. Jag vill alltid vara med dig. Jag skäms inte inför dig. Känner mig besvärlig ibland, men inte så mycket att jag tror att du ska lämna mig. Det finns utrymme för mig hos dig, att vara jag och att vara sann. Och utrymme att testa mina tankar. Du tycker att jag tänker eller gör fel då och då. Tack och lov får jag veta det och tack och lov hindrar du mig ibland från att begå misstag. Det får du. Du om någon får det, för när jag begår misstag är det ju till jag kommer.

Jag är så glad för dig."

Tack JU! Jag älskar dig också!! Kan inte tänka mig ett liv utan dig!

Ja, som livet i stort...

http://www.dn.se/insidan/klattringen-far-robin-att-vaxa-som-manniska-1.1157708

Om klättringen som en utmaning som får en att utvecklas och kliva ur sin bekvämlighetszon.

Jag ska klättra i höst.

Ur Dagens Nyheter:

Det vi egentligen ville säga, enligt Robin, var: ”Ställ inte så höga krav på mig i dag för jag vill inte ’misslyckas’”. – Att skylla på något ger en trygghet. Det är inte mig det är fel på, det är min längd eller min höjdrädsla. Varje undanflykt riskerar att begränsa oss inte bara i klättringen, utan i livet som stort.

– Mitt motto är att du utvecklas som mest när du hela tiden är på gränsen till vad du klarar. Det är då som du gör framsteg. Det handlar om att ta ett steg ut ur sin komfortzon eller bekvämlighetsfälla. 

---

– En brant svart klippa kan kännas läskig, nästan skräckinjagande. Den signalerar: Klättra inte här! Just därför vill Robin försöka, för att en svart klippa är en utmaning och ett nytt steg ut ur komfortzonen. 

– Jag kanske inte precis njuter när jag gör det. Men samtidigt vet jag att när jag tagit mig runt det där hörnet, hittar jag en del saker hos mig själv som jag inte hittat förut.

---

Han hade ett stort kontrollbehov, litade inte på människor runtomkring och valde ofta att göra arbeten i skolan på egen hand i stället för i grupp. I dag är han 29 år, och under de 17 år han hållit på har han hunnit en bra bit på vägen, även om han fortfarande måste anstränga sig för att lita på att andra människor han ska klättra med verkligen har fäst säkringarna som de ska.

– Jag ser det som en personlig utmaning att lita på den som säkrar, den personen har ju absolut kontroll över mitt liv.

– Att lita på eller inte lita på, det är en kamp som hela tiden pågår inom mig. Jag vet ju att jag måste knuffa mig ur den här komfortzonen.

Give it to me baby!

Ja, och vill man sen läsa om vad serotoninet gör med oss (mfl) så kan ni hitta det här:
http://inmyhead-blog.blogspot.com/2010/05/inspirerad.html
Och det är inte illa vill jag säga!

Så ge mig nu lite serotonin så blir jag lycklig oavsett, knullar och kanske till och med lite smal på kuppen!

Ja, nä men det finns väl inget mer att tillägga dårå...

http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/dagens-rocky-25-april.2671

Fångvaktare får nån annan vara

En blogg jag ofta känner igen mig i, är den här. Idag kände jag att just de här raderna passade så bra in i mina funderingar.

"Åter igen retar jag mig…
Hur de ”fina” människorna anser att folk som skiljer sig för lätt…. Och går sen åratal i terapi, håller skenet upp och är så präktiga. Mår skit, stannar sin utveckling, hämmar barnen. Biter ihop, för man skall ju hålla ihop. Biter ihop tills den grad att man till slut är en urlakad skugga av sig själv.

Att skilja sig är INGET någon gör frivilligt påstår jag. Jag tror på skilsmässa, likt abort. Då emellanåt måste man få trycka på ångra knappen. Erkänna att man inte kommer vidare, och sluta straffa sig själv. Ge sig en chans till lycka i det liv man har. Och ja, jag tror även på livslång kärlek och att barn gör en förbannat komplett och är bland det klokaste en människa kan göra."

Ofta är det så när jag länkar till er andra, att det känns som ni utvecklat vidare en tanke jag grunnat på, och då kan jag ju bara länka istället, och därmed bespara mig just den tanken... ;-)

Fast jag tar gärna och drar tanken ett varv i mitt liv och färgar den med mina erfarenheter. Jag tror också på livslång (eller halvlång i alla fall) kärlek och det är jättetrist när man inser att den man trodde VAR just den man skulle spendera framtiden med inte delade samma världsbild. Jättefuckingtrist. Men från att känna så och sen ge upp allt för att man till varje pris måste få det att funka. Det köper jag inte. Självklart tycker jag att man måste kämpa, ge varandra en chans, se varandra ordentligt. Samtala och vidta åtgärder. Men om man ständigt hamnar i samma hjulspår, återkommer till samma lera/ilska/destruktiva mönster (vad det nu handlar om) så tycker jag att man måste våga. Släppa. Jag tror man måste tillåta sig själv och den man lever med att få känna lycka. Och oavsett om det handlar om mig eller den jag lever med - om han tror sig bli lyckligare i ett annat liv - så får vi acceptera det och släppa taget. Jag trodde inte jag skulle skriva det här så snart inpå det att jag själv blev lämnad alldeles för lättvindigt... och där är jag inte klar med min egen bearbetning av situationen. Där smärtar det fortfarande mycket. Men principen håller jag med om!

Relationen får inte kännas som ett fängelse.
Mating in captivity är ju även ett problem bland djuren...
Och fångvaktare är det sista jag skulle vilja vara i min relation.

Män, sex, marknadsföring, spontanshopping - what else is there?

Jag började dagen med att läsa ett inlägg som slog an en nerv... känner såväl igen mig... (ang. män)

Ena dagen känns det som om jag inte vill ta i någon knappt med tång, och nästa dag längtar jag efter MINST en och gärna flera. Den ena dagen är jag kall och dissar allt och alla, den andra dagen kan någon få mig aldeles varm inombords.
...
Det känns som jag följer samma mönster vad gäller män och attraktion som jag gjorde när jag var 15. Jag känner mig fortfarande lika emotionellt omogen som då, och framförallt lika socialt handikappad som då.

I mitt fall kanske för att jag faktiskt var typ 16 sist jag var singel. I alla fall längre än ett par månader. Jag pendlar mellan att bygga murar och skydda mig från att komma nära, och att helt vidöppet släppa in i mitt innersta. Och har jag en man framför mig, och det väl kommer till kritan så känner jag mig inte alls så kaxig som jag gärna vill framstå som, "All in" och allt. Det är bara marknadsföring...

Jag suger gärna åt mig bekräftelse från olika håll, skojar, pratar, raljerar om sex, men jag hoppar inte gärna i säng med första bästa snygga. Jag vet att jag inte gör det, för jag har faktiskt haft chansen. Och det är så skönt att veta att man KAN säga nej, och att man faktiskt har möjligheten att säga nej. Att man inte måste bara för att slippa kliet under huden. Att den man har sex med inte bara är "enda chansen" utan faktiskt någon man VILL ha sex med.

Men jag försöker ta mig ur mina gamla invanda mönster. Försöker se bortom mina föreställningar. Bortom mina egna begränsningar, fördomar och förväntningar. För om jag bara skulle leta efter vad jag tror är rätt för mig, nån som på alla sätt faller inom ramarna - hur skulle jag då kunna bli överraskad??

Det är ungefär lika spännande som när man handlar på nätet. Man kommer sällan hem med den där helt otippade men fantastiska grejen man annars snubblade över i mittgången. Den där som man varje gång man tittar på den blir lite extra glad över att man hittat...

Att göra nåt nytt...

Och ikväll ska jag se nånting helt annat:

http://www.orkesterchestymorgan.se/

Älskar Rocky

Ett helt nytt användbart citat, helt enkelt:

"Äh! Det är bara så, vissa diem är inte värda att carpe"

http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/dagens-rocky-25-mars.2597

Mina kråkor

Inte fullt så äckligt som det låter.

Utan lite inspiration som kom härifrån:
http://osorteradetankar.wordpress.com/2010/03/23/fritt-flygande-m
(Fritt flygande M... kan det vara jag måhända?)

Det handlar om religion. Eller självtillfredsställelse. Eller både och, i en härlig kombination.

Nötskal

En skön illustration av de olika områdena jag arbetar inom.

Och av dejtingsvängen. På samma gång. Mitt liv i ett nötskal.





























Jag hittade den på
http://www.judithwolst.se/skillnaden-mellan-marknadsforing-pr-reklam-branding/

men den har förekommit lite överallt, så vem som gjort den från början vet jag inte.

Anarki eller tydliga boxar

Läste ett inlägg med en modell för kärlek, sex och vänskap hos Benu idag. Jag tyckte diskussionen var intressant och i stället för att bara kommentera använder jag den som avstamp för ett inlägg idag.

Några menar att dessa tre områden är helt distinkta och göres bäst i att ej kombinera. Det skall vara vattentäta skott mellan dem. Antingen har man en kompisrelation, en ren sexrelation eller så har man en kärleksrelation.

Jag har erfarenhet av att det kan åka lite hursomhelst mellan de olika avdelningarna. Om det är klokt eller inte låter jag vara osagt, men är det inte rätt vanligt?

Om jag utgår från mig själv dårå...
Jag har vänner som är bara vänner - såklart - där det inte alls förekommer någon som helst attraktion. Jag har också vänner som är ex. Och vänner som jag haft en sexuell relation med. Och där vi ändå kan vara vänner. Jag har levt en period i lite av en relationsanarkistisk anda. Lite på prov, lite av ren desperation. Det var spännande, gav dynamik, satte igång omfattande tanke-,  känslo- och sexverkstad. Men funkade det i längden? Nej, inte i detta fall. Om det skulle funka med andra låter jag vara osagt. Jag har haft värdefulla odefinierade relationer som flutit omkring mellan alla boxarna. Men det bygger på rak kommunikation, så att man inte hamnar i olika boxar utan att inse det.

I perioder har jag haft kärlek utan sex. Men det funkar inte i längden. För den bekräftelsen, det kittet, den närheten behövs för att bibehålla bandet i relationen. Anser jag. Men att det avstannar i perioder är nog varken ovanligt eller onormalt. Och måste få hända. Men där känns det viktigt med kommunikation, så att inte någon får för sig att söka sig bort, i stället för att reda ut och/eller vänta in.

Sex utan kärlek, ja, absolut, men inte sex utan allt. Det måste finnas en attraktion och ett intresse - nånting som triggar, och det måste ju byggas. I mitt fall byggs det i regel upp över lite tid. Så att gå hem med nån första kvällen känns osannolikt. Men att det aldrig skulle kunna ske låter jag vara osagt.

Det som ändå verkar gemensamt är den unisona åsikten av att det kan strikt gå från vänster till höger. Det verkar svårt att en förändring från höger till vänster är möjlig.

Från höger till vänster skulle innebära att gå från Kärlek till Sex till Vänskap. Min erfarenhet säger att det går. Men kanske inte om man haft ett hopp om ett liv tillsammans, eller haft en sexrelation enbart baserad på attraktion. Men finns djupet och respekten, och värmen där, så kan det absolut fungera.

Just nu skulle jag vilja ha en (eller flera) fördjupade relationer, med sex, men utan egentliga löften. Utan att haka i varandras liv totalt, bli ett par, flytta ihop. Men med vänskap, tillit, kärlek, öppenhet, glädje, inspiration, utmaningar, sex, lek och lust. Tills jag känner mig lite mer stabil. Och om jag träffar rätt innan dess så visar det sig. Det kan ju hända närsomhelst i livet i alla fall. Även när man redan har nån, tydligen... (sa hon lite bittert). Jag tror man lägger krokben för sig själv om man tror att man vet vad (eller vem) man skulle bli lycklig av. Det måste man bara drabbas av.

Jag kanske skulle må bättre av att ha lite tydligare gränser. Eller jag kanske har väldigt tydliga gränser utan att jag ser det själv. Bara att jag vill vara lite flytande, för att det passar min obeslutsamhet rätt bra.

De säger att man måste... men jag kan ju inte!!

Bob igen.

Som när man är singel och äntligen äntligen träffar någon som man blir förälskad i. Man får telefonnumret och vill ringa, men man låter bli, varför. Jo ens vänner säger att man ska göra det. Nu när man äntligen äntligen hittat en människa som man VERKLIGEN är intresserad av, då ska man INTE ringa, man ska VÄNTA i tre dagar… varför, frågar man sina vänner, jo, för annars kan hon tro att man är intresserad, jag men DET ÄR JAG JU!
Eftersom vi är livrädda att vara den som tycker om mest – gör vi oss till offer! Istället för att ge världen vår kärlek, så ber vi den om tillåtelse först. Livrädda för att vara den som ger mest…

Ja, det är ju inga nyheter precis, men vafan ska man göra när man inte kan det där spelet?
Jag har aldrig kunnat. Kan inte reglerna. Vet inte hur...

Och även om jag kunde, skulle jag inte mäkta med. Jag går sönder av att sitta och hålla tillbaks. Jag kan liksom inte hålla tyst. Det är full fart eller inte alls.

Så jag brukar strunta i reglerna. Och i vissa fall blir det pannkaka. Men ibland träffar man nån som inte blir rädd. Som kan se vem man är, och vad det står för.

Ja, nåt annat kan jag inte göra.

FÅR JAG ÄLSKA DIG?

Eller kan vi i alla fall pussas lite?

Hur snabbt får man vara hur rak?
Redan när man ser nån på stan första gången?
Vad ska man göra om man bara vill ha lite närhet?

Har just hittat Bob Hanssons blogg, och i ett inlägg (som jag förövrigt hittade här) är detta frågan han ställer sig.

Sociala koder...
Jag känner ofta för att bryta mot dem. Men hur uppfattas man då?
Ja, antagligen som nån man kanske bör undvika...

Ge mig rätt komplimanger

Den enkla meningen ”Jag är intresserad av dig” är så briljant i sin nakenhet. Den borde sägas oftare. När människor gör dig om än så lite nyfiken. När du genuint vill spendera mer tid med dem eller höra mer om vad de har att säga. Om allt.

Så träffande!
Hellre än att jag är snygg, charmig, har vacker kropp eller är rolig till och med.

Och en kille som bara är snygg, eller rolig sopas rätt snabbt bort av någon som får mig intresserad. Verkligen!

http://osorteradetankar.wordpress.com/2010/03/20/jag-ar-intresserad-av-dig/
Sant!


Fast säg det andra OCKSÅ! ;-)