Men hur tänker exet?

Klockan tio en av mina barnfria lördagar vill han komma förbi och hämta en grej till ungarna. Jag hade inte ens tänkt tanken att göra motsvarande... Liksom, nu är jag både vaken, inte så bakis, ensam och nästan påklädd, men hade det varit som i torsdags morse hade det liksom varit annorlunda.

Jooo, en sak till. När han var här, så skrev vi under papprena. Äntligen! Nu är det klart. Den 24 april dårå. Hmm... faktiskt på dagen fem månader efter vi bestämde oss. Så lång tid tog det. Men en kram, lite fniss, lite underligt högtidligt snudd på "ska du inte ta ett foto på det här nu" (när jag skrev under), och sen hejdå.

Hejdå.

Ps. Jag sätter inte etiketten Det jobbiga på det här inlägget. Notera det!