Totalt sett plus

Stökig helg rent känslomässigt.

Innehåll i stora drag:
fredag
1. en rätt oengagerad dejt... vet inte varför jag tackade ja till den.
2. mitt i dejten ett SMS från Honom, som fick mig helt ställd och inte kunde tänka klart
3. en avbruten dejt, och ett kort telefonsamtal med SMS:aren
4. häng hos JU och standby för att hämta tonåriga punkare från festival om de inte skötte sig

lördag
5. frukost med JU + väninna
6. runda på söder, shopping
7. träff med storgråtande väninna med relationsproblem
8. ett sista möte med Skåningen, som flyttar till Skåne igen. Museum, mat och samtal. Kramar och en och annan tår. Lite tungt att säga hejdå till nåt som varit som en livboj under fyra månader.

söndag
9. Skansen, våfflor och museum med Honom. Tre veckor sen sist vi sågs. Jag darrar fortfarande när jag ser honom. Vi går nära, snuddar armar, rör varandras fingrar, pratar, skrattar, ler, pussas lite, men skiljs åt för att han inte pallar att ses mer. För jobbigt för honom. Och jag VILL bara ha honom! Stå inte där borta och vela... FLYTTA IN I MITT LIV BARA! Det gör inget att det är svårt och krångligt att vi båda har våra issues!! Vi fixar det! Aaargh... Gick hem och skrev ett långt mail till honom. Om saker som kom upp när vi sågs som jag kände att jag behövde förklara. Skrämmer väl honom till skogs att jag skriver så mycket och visar sånt engagemang. Men han sa att allt jag gör skrämmer bort honom i alla fall, så det lär inte ha nån avgörande betydelse.
10. Tack och lov för att JU kunde komma över och gråta ikapp en stund. Äta lite. Kramas lite. 
11. Tvättstugan.
12. Somna på soffan.

Jo, men en sak. Vi (Han och jag) pratade lite om min relation till exet. Han frågade mig om jag var lyckligare nu. Och jag svarade Ja. Att det är mer upp och mer ner nu, men att det nog totalt sett är på plus. Om man jämför. Och jag har tänkt på mitt svar flera gånger sen jag sa det. Och jo... jag är nog det. Tack för att du frågade och fick mig att tänka efter!

Och jag lyssnar just på All things go...

Skåningen ringde just och berättade att han flyttar till Malmö i helgen. Han har fått ett nytt jobb och börjar på måndag.

Tomt och ensamt

Igår kom saknaden.
Jag har undrat hur lång tid det skulle ta innan jag kände i magen hur jag saknade barnen. Det kom igår. Jag har varit utan dem i två veckor nu, men har under den perioden träffat dem ett par ggr, och de har sovit över en natt hos mig. Nu hann jag inte träffa dem innan de skulle resa till exets hemort och träffa farmor och farfar en vecka, utan det blir först nästa måndag. Och då kändes det som en väldigt väldigt lång tid kvar.

Saknaden accentueras av att även alla andra viktiga människor i min omgivning är på annat håll. JU och jag har knappt pratat med varandra på en vecka, och nu är hon borta ytterligare en. Skåningen är lååångt borta. HAN åker bort en vecka nu, och vad som händer där vet jag ju inte ens. (Men jag tänker på honom konstant.) Granne/vän 1, 2, 3 och 4 med sina respektive/barn är ute och reser. Exet och barnen är på annan ort. Kollegorna är också borta. Fler vänner finns, och vi träffas såklart. Men det känns som att hela den stora och viktiga familjen är borta.

Jag fyller min tid på annat sätt. Men det känns lite tomt och lite ovant.

Fjärilar

Jag träffade ju skåningen häromdagen.
Efter en hel dags grubbel om hur jag skulle göra med allt, efter alla vändor med den nye, bestämde jag mig trots allt för att träffa honom förutsättningslöst. Men med intentionen att följa min magkänsla om den nye. Dvs att inte göra nånting med skåningen som skulle kännas jobbigt för honom (den nye).

Vi träffades, och jag klargjorde för skåningen att jag kände starkt för en annan man. Och att jag inte tänkte hamna i säng med honom. Att det var rörigt och oklart med den andre, att det säkert inte skulle bli nåt, men att jag inte ville slarva bort det. Han blev ledsen, men var förstående. Han ville att jag skulle ge honom en chans. Han ville ta på mig, krama mig, att jag skulle finnas kvar för honom. Han tog hål på alla mina rationella argument jag haft emot honom. Ett efter ett. Han sa att han vill att jag ska vara lycklig, och att jag skulle försöka med den andre, men att han kommer finnas där för mig när vi kan ses igen om tre veckor. Om jag vill.

Han är trygg, stark och fantastiskt fin. Han får mig alltid att må bra. Han är den ende man jag träffat (i modern tid) som inte gjort mig ledsen, eller sårat mig. Det är inget krångel emellan oss. Men han är fortfarande inte intresserad av att växla upp. Och det pirret i magen jag känt med den nye har jag inte känt med skåningen.

Han säger att han finns kvar för mig. Men han vet att han blivit bortvald nu.
Även om jag hade velat ångra allt jag sagt så är det redan gjort.
Och jag vet ju fortfarande att han inte är mannen i mitt liv. 

Fjärilar. Som sagt.
Allt och ingenting.

Skarv. Slarv. Snurrar varv på varv.

OK, då var 3,5 veckas semester med barnen till ända.

Det betyder att jag har en vecka kvar på semestern och sen ska jag tillbaks till vardag, jobb och allt det jobbiga jag lämnat och förträngt så effektivt i flera veckor nu. Jag vet att det inte behöver bli så svårt, men just nu känns det tunga starkt förknippat med jobbet.

Det betyder också att jag nu ska vara tre veckor utan mina barn. Jag har som längst varit utan dem i en vecka tidigare. Vid två tillfällen. Vi har ju haft kortare perioder i det växelvisa boendet, men ska in på varannan vecka nu till hösten.

Det betyder alltså att jag nu har drygt 20 dagar/kvällar/nätter (8 kvar med semester) att fylla med liv, innehåll och meningsfullhet.

Och jag darrar över detta.

Jag känner obehaget i skarven mellan mina två liv. Det är inte ensamheten som skrämmer. Det är smärtan i att tas ifrån mitt liv - det liv jag varit med och byggt upp, att mot min vilja tvingas att skiljas från dem jag älskar. Att kliva tillbaks in i en än så länge förvirrad och fragmenterad ensamtillvaro med en identitet som är långt från stabil.


Och jag darrar mera.

Jag föll som en fura i måndags. Och att ligga helt utslagen på marken är inte lätt. Det är skitsvårt att ta sig upp. Och när man ligger där med näsan i backen så får man helt skeva perspektiv på allt, och pga fallet berövad all vett och sans. Där befinner jag mig. Och i dagsläget är det så skruvat i mig att jag inte kan avgöra vad som är sant och vad som är föreställningar, vad som är rimligt och vad som är fel. Jag känner mig helt förlorad. För första gången på länge känner jag en sån stark känsla av att jag har nånting värdefullt framför mig som jag inte vill förlora. Och det ger mig panik, för jag kan inte chilla och vila i det. Jag känner mig dömd att krama eller skrämma ihjäl det här. Gode Gud (eller nån), gör så att jag förmår att ta det här ett steg i taget och låt mig inte sabba det i min iver. När det känns såhär rätt vill jag av hela min organism bara ramla in och vidare i det på en gång. Det är ett hjul av energi som snurrat igång i mig och det snurrar redan så fort att jag inte kan växla ner utan att det skär ihop. Men... Jag vill så verkligen inte slarva bort det här.

Och vi har bara träffats en gång. Sa jag det?

Och sen var det ju en sak till...
Jag har nog nämnt den fina Skåningen, som jag träffat under försommaren. Vi tog ett slags farväl av varann i början av juni, för att släppa varandra fria för att kanske senare ses igen i augusti, pga resor och barn och annat. Två månader senare. Utan några löften. För relationer verkar inte vara hans grej. Han har varit rätt tydligt skeptisk till det, vilket gjort att jag känt att det inte blir mer av en känslomässig investering än den att vi ses lite då och då på rätt lösa boliner. Men han har aldrig varit annat än underbar med mig. Lite flyktig, inte alltid så engagerad, lite rädd för allvar, mycket skeptisk till tanken på en tvåsamhet, men alltid jättefin, alltid fått mig glad och lycklig i våra möten.
Han vill träffa mig i veckan, för han saknar mig, har abstinens så han skakar. Fick jag höra nyss. (Hur gick det här till???)

Det snurrar i mitt huvud.

Jag står här handfallen och vill. Jag har kärlek. Massvis. Jag vill dela den. Med mannen som jag just mött. Känns det som. Han har nåt. Unikt. Jag vill inte skrämmas eller krama ihjäl. Jag vill ha kärleksfulla möten, vill älska och känna mig älskad. Önskad. Vara med. Tillsammans. Dela. Bli längtad efter.

Jag vill inte slarva bort. Vill inte kliva snett.
Skåningen. Jag kan inte möta honom som jag brukar. Nånting har hänt i mig.
Jag har ingen aning alls om hur jag kommer klara av att säga det. Eller hur han kommer reagera. Det har ju aldrig varit dåligt mellan oss. Jag fick just ont i magen och sorg i hela hjärtat av tanken på att behöva berätta det här för honom. Och kliva ur det, pga ett möte som jag inte alls vet vad det kan leda till. Men som känns alldeles för bra för att sumpa.

Jag gråter och ler på samma gång. Allt det här gör mig rädd, förvirrad och osäker. Men samtidigt varm och full av kärlek.

Jag vet ingenting om någonting. Jo, jag vet vad jag önskar. Men vad som finns runt hörnet är omöjligt att sia om.

Jag har allt och ingenting. Allt är flyktigt. Fjärilar som tillfälligt slår sig ner. Och nåt annat finns inte.

Vad händer?

För er som följt mig ett tag kan det kanske kännas lite som att jag inte varit helt jättetydlig med vad som händer i mitt liv just nu, även om jag portionerar ut lite små pusselbitar emellanåt.

Det beror på att jag är i massa processer och inte riktigt vet var de tar vägen. Och vill brusa framåt i dessa tills jag vet mer. Innan jag kan säga så mycket.

Men, anyhoo, i stora drag händer följande just nu:

1. För snart en månad sen blev jag sjukskriven på halvtid. Bara månaden ut - för att komma ikapp. Fick även recept på en del grejer som jag inte tagit. Jag har inte beslutat mig för om det är nödvändigt och bra för mig. Så jag testar andra lösningar tills vidare. Än så länge har jag inte sett några stora förändringar. Men allting tar ju sin lilla tid. Mitt stora problem nu är att jag är väldigt energifattig och har väldigt dåligt skydd mot motgångar. Faller för minsta lilla grej. De stora problemen kan nog i övrigt kokas ihop till avsaknad av självkänsla och av trygghet/strukurer och samhörighet i tillvaron. Livet känns fragmenterat och ovisst, och jag fladdrar omkring helt utan styrsel och förankring. Behöver en fast hand, en fast punkt, en stark känsla, en övertygelse för att liksom jorda mig. Så känner jag. Men jag går på semester på torsdag och hoppas på bättre tider. På sol. Vänskap. Kärlek. Familj. Inspiration. Och annat.

2. Jag "träffar" någon - vi kan för enkelhetens skull kalla honom Skåningen. Vi har ingen definierad relation. Men han är fin och jag gillar honom. Han gillar mig. Men han vill inte bli mer sammanflätad än som nu. Kanske inte jag heller, när jag tänker efter. Det är en skön känsla att vila i. För jag har inte och jag söker inte kontroll eller bekräftelse. Och inget är lovat eller förväntat. Jag vet aldrig om vi ska ses igen. Kanske vi redan är klara med varandra. Vem vet? Vi väljer varandra varje gång vi ses. Och när vi ses är det en positiv boost. Inget djupt, inget svårt, bara glädje och närhet.

3. När jag skriver om honom tänker jag samtidigt på att jag inte är helt "färdig" med en annan relation. Som också varit lite odefinierad. Och kanske inte ens en "relation". Men vi fanns i varandras liv i nåt avseende. Och jag vill ses och prata och hänga och känna och ta reda på och vara vän, stöd, skratt och inspiration (för varandra). Gillar och saknar honom. Varför han är rädd (?) och flyr undan varje kontaktförsök vet jag inte. Och jag vore glad om jag förstod det. Eller ännu hellre, om vi kunde ses och hänga lite.

4. Sen har jag också en helt ny relation. En vänskapsrelation. Men den är inte helt inom boxens ramar. Det är på många sätt och vis en väldigt ovanlig relation. Som är spännande, intressant, utmanande, lärorik och tankeväckande. Den är intim, men inte på ett sexuellt plan. Men väldigt nära, naken och utlämnande. Och kanske därför också väldigt viktig och betydelsefull. Jag känner att det är en må-bra-relation. Stärkande och positiv. Och det var den jag fick chansen att utveckla lite i helgen, i Spanien.

5. Jobbar mina sista dagar före semestern nu, och har planer på att göra saker med JU och barnen. Är ledig fyra veckor varav tre med barnen. Kommer inte träffa Skåningen på flera månader. Kommer vara utan barnen i tre veckor i rad i sommar - hur ska det gå?? Hoppas på solens och ledighetens läkande kraft. Hoppas på många möten och spontana utflykter, hälsa-på, sova-över, picknicks, vin på balkonger och uteserveringar, glassar i solen, fötter i vatten, hängmattehäng, gräs mellan tårna, glada skratt, gott kaffe, långa vakna nätter, långa sovmorgnar, ny och bubblande energi, många kramar, härliga barnskratt och smutsiga fräkniga kinder, underbara vänner, intressanta nya kontakter och oväntade upplevelser. 

Summa summarum. Jag flyter med, åker med vågorna, sugs ner, bubblar upp, försöker känna vad som är upp och ner. Försöker komma ihåg hur man simmar. Eller hur man håller huvet över ytan. Och försöker njuta av känslan av det mjuka vattnet, känna att det bär mig, att det är ljummet och livgivande, både lite klart och lite grumligt, men vackert att se på och vara i.

Etikett?

Vad är man när man håller i hand på stan, när man kysser varandra på tvärbanan bland alla människor, när man hörs varje dag, avslutar med puss eller kram, när man sover hos varandra en eller ett par gånger i veckan, nära nära, går på bio och konsert tillsammans, börjar i hissen på vägen hem, lagar och äter mat ihop, känner sig glad tillsammans.

Vad är man när man ännu inte definierat nåt, inga stora ord har sagts, när man inte förväntar sig ensamrätt, umgås var och en på annat håll, kanske även träffar andra, när man inte vet om pirret i magen bara är hunger, eller viljan att bli förälskad, önskan att bli räddad.

Vad är man när man hoppas på att han med den långa intensiva ögonkontakten ska höra av sig. Han som blev så viktig, som gör att det pirrar lite, han som försvinner men som ändå har sin givna plats.

Vad är man när man trots allt fortfarande är gift, när man gråter, rasar av banan, vet att man har ett svart hål som man fyller med andras uppmärksamhet, när man självmedicinerar med andras bekräftelse, när en hand på huden läker mer än en tablett, när en 80-säng med solkiga lakan känns som en mjuk hamn, när en sträv haka bakom örat och en hand om midjan ger en tillfällig känsla av att höra till, när det stökiga badrummet, dammet på sängbordet, de odiskade glasen kompenseras gott av bubblet i glasen, i magen, i skrattet.

Vad är man?
Är man i nån slags relation? Är man på flykt? Är man olyckligt förälskad? Är man hopplöst lost eller bara som alla andra?