I höstas fick jag den tysta behandlingen av mitt ex. När han inte visste om han ville gå vidare med oss. Och inte ville att jag skulle tro nåt. Det var tystnad. Det var Det är inget särskilt. Det var Vi pratar om det sen. Det var korslagda armar eller en rygg.
I fjol fick jag även tystnad av en annan man. Som jag tyckte om. Som gång efter annan höll mig kort. För att jag inte skulle få fel uppfattning. Där var det sparsamhet med alla känsloyttringar. Gärna ses, gärna göra saker. Men inte visa nåt. Inte säga vad jag betyder.
Sen fick jag the silent treatment av en av mina bästa vänner. Som bara drog utan förvarning i vintras. Där handlade det om andra saker. För det fanns liksom inget att "tro nåt" om. Men ont som fan gjorde det i alla fall. När han inte ens svarade på mess där jag vädjade om hjälp för att jag föll i bitar.
Det verkar vara nåt det där med att hålla mig kort. Så jag lyssnar och lär. Men det känns i alla fall jobbigt, även med kunskapen om att det finns goda anledningar.
Jag tänker mig, att i alla ovan nämnda relationer hade ett samtal tagit relationen till ett bättre ställe. Fortare och med mindre smärta.
I alla dessa relationer hade jag högre förväntningar om deras förmåga att öppna upp, konfrontera, våga vara ärlig, vara osäker och ofärdig med en känsla, att inte i alla lägen veta var saker ska landa, utan ta risken att det blir fel. Hellre det än tystnad. Är det nånting som får mig förbannad är det tystnad. Jag är så skadad av det att det är värre än en fet jävla smäll. Det går att prata med mig. Och jag kan också resonera om svåra saker. Jag kan kliva ur en situation som jag själv är part i och faktiskt lyssna och förstå bakgrund och sammanhang. Om man låter mig.
6 kommentarer:
Inte roligt. Men det finns som tur är andra människor omkring dig. Som gillar dig. Och som skulle prata ihjäl dig om ni bara sågs :)
Plis! Prata ihjäl mig!
Tystnaden kan verkligen vara det allra jobbigaste. Vi har ju dessutom lyckats få liknande behandling av samma person du och jag, fast på helt olika grunder.... Vilket väl styrker att det beror på vare sig dig eller mig?
Ja, jag vet i alla fall att man kan prata med dig även om det som känns jobbigt att prata om. De gånger vi har gjort det du och jag så har vi gått framåt och uppåt och närmare i vår relation.
Nänänä, jag vill ha ME levande. Prata massor, massor-ja! Prata ihjäl-Nej!
;)
Det kanske är en av de stora lärdomarna i skilsmässan. Att se vad som du behöver och du behöver människor som kan öppna upp, våga stå för det som de tycker även om det är svårt och jobbigt.
Nu gäller det att hitta nya människor som kan just detta och kan finnas runt dig. NU vet du vad du ska leta efter.
//Linda
Tiga är det värsta som finns! Prata, var arg, ledsen men inte tiga! Jag hatar det. Så jag håller med dig.
Skicka en kommentar