Knyta åter

Torsdagslugn även denna vecka.
Börjar verkligen se mina cykler med allt större tydlighet. Veckan har kantats av glädje och upprymdhet, osäkerhet, oro, förvirring, inre dramatik, läkande samtal och därefter lugn och tillförsikt. Till livet. Till processen. Till mig. Oss?

Ser fram emot en barnhelg, som kanske även kommer innehålla några nya inslag. Mer om det efter helgen.

Inledde fredagen med en helt spontan frukostfika med exet. Inte för att vi behövde prata om nåt särskilt, utan bara för att det kändes trevligt.

Är glad att jag numera kan träffa honom utan att det känns konstigt och obekvämt. Jag skulle nästan kunna säga att det känns som att vi borde kunna få det bästa ur vår relation även såhär. Det som är så bra är att vi delar så mycket, har samma värderingar, intressen, musiksmak, har så lätt att prata och skratta tillsammans. Det känns väldigt avslappnat. Jag vill gärna dela med mig mer av det som händer i mitt liv med honom. Vilket känns som det främsta tabut i vår relation. Men som jag inte kan låta bli att åsidosätta.

Jag vet inte hur exet tycker det känns när jag pratar om nåt jag har gjort med Honom, eller nåt vi pratat om. Han har fått veta lite om hur vi träffades, med återhållen nyfikenhet. Eller, jag tror det. Kanske han bara frågade artigt när det kom på tal liksom. Jag vill liksom bubbla om det som jag har i huvudet rent generellt, och där finns ju han. Bland annat. Och att inte nämna det känns lite stympat. Kanske inte borde, men jag provar mig fram. Känner mig för.

Ett steg i taget.
För övrigt närmar sig årsdagen.
Andra varvet.