Osorterade tankar. Känslor. Funderingar.

Den senaste veckan har varit rätt så bra. Många skratt, lite extra styrka, en känsla av tillit och närhet, en annan av att säga sin mening och våga. Och en helg som kantats av en uppspelthet, nyfikenhet och energi.

Det har gett en bubblande känsla inuti. Jag känner nånting.

Missförstå mig rätt nu, känslan jag fått är den att jag KAN och förmår att låsa upp och hitta saker jag gillar där inne i mig. Jag ser att de finns. Känslan att det GÅR att bli glad över någon. Att tänka på någon med värme. Att vilja någon väl. Att kanske också göra nån annan glad. Och att längta lite.

Jag vet att det inte är något annat än en ny bekantskap.

Och jag är emotionellt instabil, och skiftar mellan femmans växel och backen. Det blir lite hackigt. Och jag vet inte vart resan bär, eller ens vart jag vill resa. Eller om jag ska svänga av vid nästa avfart. Eller om mitt ressällskap redan har hoppat av. Vi kanske inte ens ska till samma ställe? Och jag har ingen aning om vart det är i alla fall. Kanske destinationen redan är nådd och att det handlar om att göra sig bekväm här. Kanske är det så att ingen av oss ens har ett giltigt pass för denna resa.

Hur som helst.
Oavsett. * Gillar *

Förmodligen för att jag så gärna vill. För att det är så jävla skönt att förlora mig i en fantasi för en stund. Att få följa med bubblorna upp till ytan. Förtjust.

Men jag tar nog i med för stora ord.
Jagar upp mig. Tänker för mycket.

Oroar mig för. Blir lite rädd.

Men det är processer jag bär inom mig. Som jag tänker konfrontera. För jag måste. Lära mig om mig.
Jag vill inte bli för mycket. Skrämma bort.