Skarv. Slarv. Snurrar varv på varv.

OK, då var 3,5 veckas semester med barnen till ända.

Det betyder att jag har en vecka kvar på semestern och sen ska jag tillbaks till vardag, jobb och allt det jobbiga jag lämnat och förträngt så effektivt i flera veckor nu. Jag vet att det inte behöver bli så svårt, men just nu känns det tunga starkt förknippat med jobbet.

Det betyder också att jag nu ska vara tre veckor utan mina barn. Jag har som längst varit utan dem i en vecka tidigare. Vid två tillfällen. Vi har ju haft kortare perioder i det växelvisa boendet, men ska in på varannan vecka nu till hösten.

Det betyder alltså att jag nu har drygt 20 dagar/kvällar/nätter (8 kvar med semester) att fylla med liv, innehåll och meningsfullhet.

Och jag darrar över detta.

Jag känner obehaget i skarven mellan mina två liv. Det är inte ensamheten som skrämmer. Det är smärtan i att tas ifrån mitt liv - det liv jag varit med och byggt upp, att mot min vilja tvingas att skiljas från dem jag älskar. Att kliva tillbaks in i en än så länge förvirrad och fragmenterad ensamtillvaro med en identitet som är långt från stabil.


Och jag darrar mera.

Jag föll som en fura i måndags. Och att ligga helt utslagen på marken är inte lätt. Det är skitsvårt att ta sig upp. Och när man ligger där med näsan i backen så får man helt skeva perspektiv på allt, och pga fallet berövad all vett och sans. Där befinner jag mig. Och i dagsläget är det så skruvat i mig att jag inte kan avgöra vad som är sant och vad som är föreställningar, vad som är rimligt och vad som är fel. Jag känner mig helt förlorad. För första gången på länge känner jag en sån stark känsla av att jag har nånting värdefullt framför mig som jag inte vill förlora. Och det ger mig panik, för jag kan inte chilla och vila i det. Jag känner mig dömd att krama eller skrämma ihjäl det här. Gode Gud (eller nån), gör så att jag förmår att ta det här ett steg i taget och låt mig inte sabba det i min iver. När det känns såhär rätt vill jag av hela min organism bara ramla in och vidare i det på en gång. Det är ett hjul av energi som snurrat igång i mig och det snurrar redan så fort att jag inte kan växla ner utan att det skär ihop. Men... Jag vill så verkligen inte slarva bort det här.

Och vi har bara träffats en gång. Sa jag det?

Och sen var det ju en sak till...
Jag har nog nämnt den fina Skåningen, som jag träffat under försommaren. Vi tog ett slags farväl av varann i början av juni, för att släppa varandra fria för att kanske senare ses igen i augusti, pga resor och barn och annat. Två månader senare. Utan några löften. För relationer verkar inte vara hans grej. Han har varit rätt tydligt skeptisk till det, vilket gjort att jag känt att det inte blir mer av en känslomässig investering än den att vi ses lite då och då på rätt lösa boliner. Men han har aldrig varit annat än underbar med mig. Lite flyktig, inte alltid så engagerad, lite rädd för allvar, mycket skeptisk till tanken på en tvåsamhet, men alltid jättefin, alltid fått mig glad och lycklig i våra möten.
Han vill träffa mig i veckan, för han saknar mig, har abstinens så han skakar. Fick jag höra nyss. (Hur gick det här till???)

Det snurrar i mitt huvud.

Jag står här handfallen och vill. Jag har kärlek. Massvis. Jag vill dela den. Med mannen som jag just mött. Känns det som. Han har nåt. Unikt. Jag vill inte skrämmas eller krama ihjäl. Jag vill ha kärleksfulla möten, vill älska och känna mig älskad. Önskad. Vara med. Tillsammans. Dela. Bli längtad efter.

Jag vill inte slarva bort. Vill inte kliva snett.
Skåningen. Jag kan inte möta honom som jag brukar. Nånting har hänt i mig.
Jag har ingen aning alls om hur jag kommer klara av att säga det. Eller hur han kommer reagera. Det har ju aldrig varit dåligt mellan oss. Jag fick just ont i magen och sorg i hela hjärtat av tanken på att behöva berätta det här för honom. Och kliva ur det, pga ett möte som jag inte alls vet vad det kan leda till. Men som känns alldeles för bra för att sumpa.

Jag gråter och ler på samma gång. Allt det här gör mig rädd, förvirrad och osäker. Men samtidigt varm och full av kärlek.

Jag vet ingenting om någonting. Jo, jag vet vad jag önskar. Men vad som finns runt hörnet är omöjligt att sia om.

Jag har allt och ingenting. Allt är flyktigt. Fjärilar som tillfälligt slår sig ner. Och nåt annat finns inte.