Jag vågar inte/borde inte vänja mig vid att någon finns där. Inte försvinner. Inte bedrar. Inte väljer bort mig.
Jag vet att det aldrig finns några garantier i kärlek eller vänskap.
Men hur ska man hitta en lagom balans mellan att känna tillit - och att inte alls räkna med, mellan att visa sig sårbar, visa sin akilleshäl - och att behålla sina murar och skydd. Och hur ska man våga ge sig hän utan att komma för nära. Och skrämma bort.
Att släppa in någon nära är alltid en risk. Och jag kommer vilja våga ta den risken.
För hur ser alternativet ut?
2 kommentarer:
Alternativet till att släppa någon nära suger. Hårt./JU
Du kommer att ta den & när du väl gör det är det helt utan att ha kalkylerat risken.
Den dagen du gör det är det inte intellektet som styr in dig i tilliten igen, det är känslan & kärleken.
/Blogger
Skicka en kommentar