Krokig men tacksam

Det är helt otroligt hur ni som egentligen inte känner mig alls bryr er. Inlägg som de jag skrivit i veckan kan lätt få folk att rygga tillbaks och inte veta vad de ska göra. Jag bryter kanske mot nån slags bloggettikett genom att visa mig så trasig, men som ni alla vet, så är bloggen för många av oss en självterapi som i sig hjälper oss upp på banan.

Ibland er som ändå följer mig finns det många som känner igen sig, som vill erbjuda hjälp, samtal, kramar, te och sällskap och jag blir faktiskt rörd till tårar. Trots att många av er själva är krokiga, trasiga, längtande och i behov av hjälp så finns där i alla fall utrymme för omtanken. Och det värmer mig!

Tack Peter för att du fick mig att sätta mig upp idag. Tack Blogger för att du fick mig att sluta gråta. Tack JU för ditt engagemang och läkande vänskap! Tack Truthandficton för en utsträckt hand. Tack Ensam duktig flicka för musiken. Tack Tyrannie för ditt mantra. Tack Singelmamman för igenkänning, och tack alla ni andra som läser och skriver. Inte menat att glömma nån nu. Jag vet att ni är fler som stöttar, och ni ligger i min bloggroll.

Kram och puss till er alla!

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är