Gråter men skickar lättsamma sms.
Träffar folk och är social, men känner mig ensam och det är tomt och tyst när jag somnar. När jag vaknar.
När ångesten rullar in försöker jag döva, gömma, maskera. Hålla huvudet över ytan. Inte be om hjälp, inte tjata mig till sällskap, le, vara kul, prata om det som är bra.
Men när det är tyst i telefonen, ingen som stökar intill, ingen som tänker på mig, ingen som får mig distraherad så sköljer det över mig. Ensamheten. Avsaknaden av sammanhang. Känslan av att ingen behöver mig.
I panik över känslan att bli lämnad och övergiven av dem jag älskar, gång på gång, väljer jag att skydda mig. Genom att inte hänga upp för mycket på en eller två. Genom att knyta till mig folk som inte bryr sig. Så det redan från början är klart att nåt närmare inte blir till. Eller folk som jag vet inte kan. Eller vill.
Förvånad står jag ändå här och skakar när jag inser att jag inte alls har skyddat mig. När jag inser att jag drabbas av livet. Igen.
Jag ger råd till andra att ta hjälp. Själv är jag stark och lättsam. Den som får nån att skratta, eller tänka efter. Men jag är bara liten. Jag vill att nån ska ta mig i handen och visa mig. Hur. För jag vet fan inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar