Jag skulle behöva att nån tog tag i min krage och släpade iväg mig. Nån som vet vad jag borde göra.
Skulle vilja slippa ha ansvaret själv.
Skulle vilja ha någon nära att diskutera de viktiga frågorna om livet tillsammans med. Som det var förut. Inte med honom, men SOM det var då. Man hade en backup. Man hade en varm famn att vila i, nån som visste vem man var bakom allt det svarta, att man faktiskt kunde, att man hade nåt där inne som var bra, som kunde backa upp och peppa, eller bara lyssna och värma. Eller fixa allt det andra när man bara låg och stirrade. Eller läkte. Nån som påminde mig om att stanna på banan. Petade upp mig från kanten när jag slirade. Nån som jag kunde visa mitt svaga och hemska för och som ändå orkade med mig. Som stannade även när det blev jobbigt.
Jag går till jobbet, sitter här och försöker, mår dåligt, tappar energi, går hem och fortsätter i det jobbiga, låtsas som ingenting med folk runt omkring (förutom er som läser här), har ungarna, gör aktiviteter, handlar, lagar mat, städar, gör det som jag måste. Försöker vara glad och inte visa. Skojar på om mitt liv, och roliga saker. Men energin tryter, jag gråter, och känner mig ensam och värdelös. Oavsett om folk säger att jag är bra.
Jag MÅSTE göra nåt, men jag kan inte på egen hand. Står bara här och väntar på att saker ska rasa. Vilket de gör. Och det vill jag ju såklart inte.
Idag har jag ringt ett samtal i alla fall. Bokat en tid. Två tider faktiskt. De viktigaste. Hoppas för fan nu att jag orkar ta mig dit. Och fixar att det är en vecka fram till dess. Jag har några saker att se fram emot. De som håller mig uppe.
3 kommentarer:
Jag vet att du inte tror på mig men - du är bra.
Jag tänker så här när jag läser dina senaste inlägg:
1) Bra att du tagit viktiga kontakter! Skitbra.
2) Den andra punkten som är lite svårformulerad eftersom det lätt låter plump, vilket inte är meningen. I alla fall. Har du inte för höga krav på dig själv? Att du ska prestera på jobb, hemma och i livet? Tillåt dig att vara nere, sitt av lite tid på jobbet. När livet återigen vänder kommer du orka ta tag i att byta jobb.
Fast jag vet ju att det är så jävla lätt att säga dessa hurtigheter och mycket svårare i verkliga livet. Jag vet. Faller själv dit titt som tätt.
Kram
Linda
Förstår precis. Är där jag också, av och till. Men tillfällena blir lättare, även när det är som värst, och de blir inte så tunga eller långvariga. Inte någon större tröst kanske, men det är nog så livet ser ut ibland. Ta hand om dig!
Skicka en kommentar