Inser att det till helgen är exakt ett år sen de träffades första gången. Ett år sen kvällen jag förde dem samman. Min exman och kvinnan han lämnade mig för. Fast vad det innebar fattade jag ju först månader senare. Det var en galen kväll, och det hände många märkliga saker. Konstiga möten. Allt och alla på en gång. Och fullmåne.
Och efter det var sig ingenting likt.
Det var då han förlorade viljan att försöka, som han aldrig mer glittrade när han såg på mig, som han slutade älska mig, började gå bakom min rygg, då lögnerna tog över, trängde sig in mellan oss och skadade.
Det var väl det enda sättet han kunde göra det på. Att lämna det som för honom kändes omöjligt. Att hitta vägen inom sig själv, att följa sin egen magkänsla - det fixade han inte. Han behövde draghjälp av en annan. Och det var då det hände.
Det var inte det enda som avgjorde. Det var inte det enda som förde oss bort från varandra. Men den slutgiltiga i en lång rad av händelser.
2 kommentarer:
Asså, jag tror inte det ska firas... Om ngt ska firas så är det inte det i alla fall.
Vi får hitta på ngt annat!
vi firar för mycket i det här djävla landet...
Skicka en kommentar