Igår kom saknaden.
Jag har undrat hur lång tid det skulle ta innan jag kände i magen hur jag saknade barnen. Det kom igår. Jag har varit utan dem i två veckor nu, men har under den perioden träffat dem ett par ggr, och de har sovit över en natt hos mig. Nu hann jag inte träffa dem innan de skulle resa till exets hemort och träffa farmor och farfar en vecka, utan det blir först nästa måndag. Och då kändes det som en väldigt väldigt lång tid kvar.
Saknaden accentueras av att även alla andra viktiga människor i min omgivning är på annat håll. JU och jag har knappt pratat med varandra på en vecka, och nu är hon borta ytterligare en. Skåningen är lååångt borta. HAN åker bort en vecka nu, och vad som händer där vet jag ju inte ens. (Men jag tänker på honom konstant.) Granne/vän 1, 2, 3 och 4 med sina respektive/barn är ute och reser. Exet och barnen är på annan ort. Kollegorna är också borta. Fler vänner finns, och vi träffas såklart. Men det känns som att hela den stora och viktiga familjen är borta.
Jag fyller min tid på annat sätt. Men det känns lite tomt och lite ovant.
1 kommentar:
Trots att jag är en av de bortresta så saknar även jag. Jag har det bra och skönt men saknar mina nära. Mycket. Jag är bland vänner, men de har sina familjer här. Jag har ingen familj här.
Vi får ta och minnas det här när vi önskar barnen dit pepparn växer i höst och du och jag inte kan enas om vad vi ska ha till middag (fast det har ju inte hänt hitills iofs..)
;)
Skicka en kommentar