28 dagar senare

Det sägs att det tar 28 dagar att etablera en ny vana. Att bryta en gammal. Jag vet inte om jag tror på det riktigt. Det finns nog många variabler som spelar in. Men om vi leker med tanken så är jag redan på dag 17. 17 nätter utan honom.

Jag tänker att jag inte bara kan luta mig tillbaks och tro att det läker och öppnas nya dörrar så lätt. Så här kommer en lista på 28 steg för att bidra till min måluppfyllelse. Som går ut på:

Må bra. Bli stark. Älska mig själv. Släppa taget om honom. Öppna för möjligheten att ta en en annan. Trivas i mitt skinn. Ha möjligheten att nästa relation kan vara en sund, bra, stabil, levande och varaktig relation. Ha ett bra nätverk med vänner och ett energigivande jobb.

28 steg i rätt riktning

1. Låta varje dag vara en dag till som jag inte kontaktar honom.
2. Tänka fina tankar om honom, älska honom, men lägga de tankarna i en låda som jag ställer i förrådet. Varje gång de dyker upp. Även de jobbiga tankarna ska läggas där.
3. Klappa mig själv lite varje dag/kväll/natt. Fysiskt och mentalt.
4. Innan denna vecka är över försöka ha gjort minst 1 sak för att känna mig vackrare.
5. Innan denna vecka är över försöka ha pratat med minst 1 ny människa.
6. Tacka ja till inbjudningar, luncher, middagar och hjälp från vänner.
7. Cykla på motionscykeln minst 1 gång i veckan. Gärna 1 gång om dagen, men det får komma om det går.
8. Göra nånting roligt med barnen denna vecka/helg. Om än så litet.
9. Göra nånting kulturellt.
10. Köpa nånting fint till hemmet. Kanske nya gardiner, färgglada kuddar, tavlor, blommor. Ja nya rosa orkidéer! Och tjockbladiga växter.
11. Köpa en färgglad top, scarf, hatt eller nåt annat som piggar upp.
12. Klippa mig.
13. Göra nånting kreativt. En fotopromenad, sticka, virka (om det går med händerna), rita eller nåt helt annat.
14. Meditera, göra avslappning eller stilla yoga.
15. Sova på natten. Förslagsvis några timmar mellan 23 och 09-ish.
16. Göra mina uppgifter i terapin.
17. Göra min sjukgymnastik.
18. Våga tänka på andra. Våga släppa honom ur tankarna. Våga släppa och se att det kan finnas nåt annat.
19. Träffa nya eller nygamla bekanta och få in nytt blod i livet. Vårda och bibehålla befintliga relationer.
20. Återgå till arbetet. Och tänka på hur jag ska kunna må bättre på jobbet.
21. Försöka hitta en anledning att skratta varje dag. Gråta när jag måste, men inte prioritera detta.
22. Ta det lugnt med det som belastar systemet.
23. Läsa en rolig bok. Och dem som handlar om min frigörelse från dåliga mönster.
24. Få lite sol på näsan när det bjuds.
25. Promenera lite varje dag. Om det så bara är fem minuter.
26. Skriva ner en bra sak om mig själv på bloggen varje dag. Även om jag kan tvingas upprepa mig.
27. Gå på akupunktur, terapi, massage och annat som är ren överlevnad för mig.
28. Släppa in kärleken. Min egen till mig. Vänners. Och kanske framöver det finns nån som vill kliva in i rummet som just nu bebos av honom. (Kanske är han, kanske nån annan).

Lyckan, kärleken och meningen med livet

Jag läste den för ett par år sen. Några sidor var så starka för mig då att jag skrev ner långa passager i ett dokument som jag öppnar emellanåt och kikar på. När det känns svårt. Idag är en sån dag.

Idag när jag läser det igen har det en väldigt stor och viktig betydelse för mig, i mig. Jag citerar (kanske inte helt ordagrant):

"En verklig själsfrände är en spegel, den som visar dig allt du håller inne med, den som fäster din uppmärksamhet på dig själv så du kan ändra på ditt liv. En verklig själsfrände är kanske den viktigaste människa du träffar här i livet, för det är någon som river ner dina murar och ger dig en spark så att du vaknar. Men leva med en själsfrände hela livet? Nä. För smärtsamt. 


Själsfränder dyker upp i livet bara för att visa dig flera lager av dig själv, och sen drar de. Och tack och lov för det. Ditt problem är att du  inte kan släppa den här. Det är över. Syftet med X var att skaka om dig, driva dig ur Y, riva sönder ditt ego lite grann, visa dig hinder och beroenden, bryta upp ditt hjärta så att nytt ljus kunde lysa in, göra dig så desperat och vilsen att du blev tvungen att förändra ditt liv, presentera dig för andliga mästare, och sen dra. Det var hans uppgift, och det gjorde han bra, men nu är det gjort. Du kan bara inte acceptera att det var så kort datum på det förhållandet. 


Du är som en hund på soptippen - du slickar på en tom konservburk och försöker få mer näring ur den. Och om du inte aktar dig fastnar nosen för all framtid och gör livet till ett helvete för dig. Släpp den! 


... men jag älskar honom. - Gör det då. ... Men jag saknar honom. - Gör det då. Skicka honom lite ljus och kärlek varje gång du tänker på honom, och lägg ner det. Släpp de sista resterna av honom. 


Du är rädd för att bli ensam. Men fatta. Om du röjer hela det där utrymmet i huvudet som du använder för att grubbla över honom, då får du ett tomrum där, en ledig plats - en öppning. och gissa vad universum gör då? Det kommer att strömma in, mer kärlek än du nånsin drömt om. Sluta använda honom för att plugga igen den öppningen."


Försöker ta till mig. Det talar till mig.

Kära JU

Tur att du finns.
Vem orkar annars höra på mitt ändlösa gnäll.
Vem mer än dig kan jag vara såhär trasig med?

"Tomheten är kvävande. Tystnaden öronbedövande.
Ligger passiv.
Gråter. Ömkar. Sitter fast. Inget pekar mot läkning av hjärtat och nyorientering.
Han fattas mig. Jag är bara en trasa."

Inte det jag borde lyssna på just nu?

Lite musik i bakgrunden. Och orden skär som knivar.
Nånting i mig fastnar i det här tillståndet. För att jag inte ser nåt annat alternativ just nu.
Fastnar i att ömka och inte komma vidare. Veronica bidrar.

Snälla bli min


Jag kan inte prata med dig när du tittar bort
Snälla, ge mig två sekunder innan du ger upp
Kan vi inte vara nära bara en minut
Är det nu, nu som det tar slut


Fast du inte lyssnar vet jag att du hör ändå
Jag vill hinna säga allting innan jag ska gå
Älskling, vänta får jag bara sitta bredvid dig
Det var han som ville kyssa mig


Snälla bli min igen
Låt det va som i en film
Snälla bli min igen
Låt mig få kvar, ja, låt det va


Du tar bort min hand från din arm och flyttar bort
Ingenting jag säger spelar längre någon roll
Ställer mig i hallen tills jag fattar vad som hänt
Får jag ens ha kvar dig som min vän?


Knyter mina skor och går tillbaka in igen
Sitter här på sängen tills du ber mig att gå hem
Letar efter nåt att säga som kan ändra allt
Något mer än det jag redan sagt


Snälla bli min igen
Låt det va som i en film
Snälla bli min igen
Låt mig få kvar, låt det va

Det var på väg

...att bli ett sms till dig. Men jag slår mig i ansiktet och gråter och postar det här istället.

"Jag vill inte vara utan dig!! Fan helvetes jävla mongo att du inte vill!"

Jag är arg!!
Och så jävla ledsen.

Vad ska jag göra med resten av mitt liv? Det skulle ju vi dela!

Idiot!

Tyst!

Idag bestämde vi att vi inte ska höras.

Vi har haft kontakt nästan varje dag efter det första uppehållet. Och det håller mig fast vid honom.

Igår kväll messade han mig trams och tankar hela kvällen. Han var med mig hela kvällen. I fickan. I tanken.

Han vet att det är dumt och egoistiskt av honom. Men han kan inte släppa taget. Men jag vet egentligen inte vad han vill ha av mig.

Det som händer i mig och det jag sagt honom är:

"Jag trivs väldigt bra i att du hör av dig men 1. Jag tvingas nöja mig med mindre än jag vill ha 2. Jag blir påmind om det fina vi haft som jag inte längre har 3. Jag kan inte gå vidare 4. När det passar dig kommer du svika mig igen. Låter det önskvärt ur min synvinkel?"

Vi ska nu försöka att inte höras.
Hur ont gör inte det?

Idag har jag haft såna stressymtom att jag bara skakar. Och det enda jag vill känna nu är lugnet i hans famn, lukten av hans hud, hans puls, hans andetag. Att vila mig i.

Som magneter

Så många gånger jag känt att jag måste bort.

Kom ihåg att jag inte gav upp på dig.

Jag hade kämpat på och provat olika sätt om du hade velat. Vill.

Skulle kunna tänka mig att göra den här separationen inom relationen om vi trodde att det var en möjlighet, att växa var för sig, göra sin egen resa, hitta de egna jagen, drivkrafterna. Bygga två pelare som står stabilt var för sig i stället för två som lutar mot varann. Som faller när den andre försvinner.

Jag hade kunnat börja om. Flytta isär igen. Ruta ett. Lära känna mig. Du dig. Hitta ett nytt oss.

Jag tror på att förändring är möjlig om viljan finns.

Nånting starkt håller oss samman. Fortfarande.
Du har varit en stor kärlek i mitt liv. Är.
Jag ser allt det fina härliga. (Allt det här, det här och det här. Och detta, det här och det här. Det här. Och det finns mer.)
Jag vet att det inte var allt. Det var definitivt inte allt.
Men alla svårigheter, allt krångel, obehagliga överraskningar till trots.
Kom ihåg att jag inte gav upp på dig.

Jag må ha gett upp mig själv.
Och det skulle vara min uppgift att hitta mig igen.
Är.

Älskar dig.

Sorgen

Pratade på lördagen. Länge och klargörande. Fick utan drama höra och säga hur det känns. Fick förstå hur han resonerar och känna av hans motstånd. Det var jobbigt och bra.

Vi är överens om hur vi inte hamnade på ett bra ställe.
Jag är besviken på att han inte ville satsa. Jag ville satsa.

Men han är knepig. För han sänder ut så mixade signaler. Jag hör honom prata om sorg och saknad och älskar och så, och jag inbillar mig att han kanske egentligen vill... Jag fastnar lätt i tanken på att det kan bli vi igen.

Men han vill inte. Jag tror han tycker synd om sig själv och saknar att ha NÅGON där.

Skulle han på allvar kunna VISA mig att han ville skulle jag säkert låta det ske. Men han visar bara passivt lidande. Och det gör skitont. Jag vill krama och skrika åt honom att komma hit och sluta tramsa. Men det skulle ju inte ta oss till ett bättre ställe.

Gråter.

På femte dagen

hörde han av sig:

Ett utdrag av hans ord:
"Så tomt."
"Hoppas vi kan hänga lite då och då"
"Ensam och vilsen"
"Tomheten är nästan klaustrofobisk"
"Är du ok med att vi gjort slut? Tycker du det är på något plan vettigt?"
"Det känns helt fel men jag tror på det ändå"

Well.
Nu känns det som han vill hålla i mig lite, konversera, få sympati, tycka lite synd om sig själv. Vet inte om jag fixar kompisgrejen, men ses nån gång och prata igenom, sure.

Vill han ha mig kvar för att fylla sin tomhet bara kan det verkligen vara. Det blir en falsk känsla av tillhörighet. På hans villkor.

Idag har han skrivit om saker som handlar om jobbet och att han är gnällig och irriterad och misantropisk. Vad ska jag göra med den informationen?? Vill han ha min sympati? Den har han avsagt sig!

Jag tänker:
är det verkligen synd om dig?
du packade ihop och drog när jag sitter med 2 brutna armar
du är inte rädd för att vara ensam
du far ut i sverige med bil, kan gå ut, göra vad du vill
du trivs på ditt jobb som du får energi av
du kan ha en ny tjej i morgon eftersom du "kan få vem du vill"
du har världens självförtroende, är skitsnygg, rolig, charmar alla
alla verktyg för hur du ska kunna förändra det som ligger i vägen för dig HAR du

what's the problem???

BLÄK!


Måste hitta på nån ny etikett för honom nu...

Två dygn

Nu är det två dygn sen han åkte. Två dygn utan kontakt. De längsta dygnen ever. Fy vad det gör ont.

Ändå vet jag att det är rätt. Vi var nog rätt överens om att sätta punkt.

Jag mådde för dåligt för ofta. På grund av att jag drabbades så hårt av hans sätt. Han avvisade mig. Han var deprimerad. Jag anpassade mig länge och tolererade hans frånvaro. Hoppades på förändring. Såg vår potential. Trodde vi kunde. Men han ville nog inte tillräckligt mycket. Det gjorde ont att se honom försvinna. Ge upp oss. Eller sig.

Jag älskar honom.
Och det som var bra var fantastiskt.

Jag saknar honom så.

Måtte han inte vilja komma tillbaka.

Jag skulle ha svårt att motstå.

En timme

Så lång tid tog det för honom att packa ihop allt sitt och kliva ut ur vårt liv tillsammans.

Nu är det tomt.

Väldigt tomt.

Och jag är ensam. Med två brutna armar.

Vad som hände...

Var ute och cyklade med Honom och bägge barnen.

Sexåringen cyklade strax framför mig och vred på huvet när en moped passerade. Då gick det fort. När hon vred på huvet vred hon cykeln. Och jag körde rakt in i hennes cykel.

Tog emot mig med händerna.

Dubbla benbrott, på radiusbenet.

Haveri

Igår bröt jag båda armbågarna, och är helt oförmögen att hantera ens de enklaste saker. Är nu helt beroende av andra människor.

Vad vill universum säga mig denna gång? Sluta ta ansvar för allt, och lita på andra nu? Stanna hemma från jobbet i tre veckor och vila dig lite? Fundera över vad du vill? Kan han vara den partner du vill ha och behöver?

Det var ett så litet fall, från cykeln, att det känns helt orimligt med denna skada. Och dubbelsidig!


Det måste vara ett budskap i det!

Livet står inte still...

1. Jag går ner i vikt och jag tränar
2. Jag försöker ta hand om mig själv.
3. Jag lär mig om medberoende. Inser att jag varit det hela mitt liv. Till och från.
4. Jobbar med mer energi på jobbet. Men den är inte stabil.
5. Går hos en jättebra terapeut. Själv och ibland tillsammans med honom.
6. Vi har stormat och konfliktat och separerat och ångrat och funderat och just nu vaggar vi oss i vissheten om att vi inget vet och att inga garantier finns. Vi jobbar med oss själva och försöker att inte bara klippa och avsluta utan att veta varför vi gör det. Och kanske det inte behövs. Det blir vi varse.
7. Jag litar. På mig. På honom. På livet. Med mycket möda och stort besvär. Men jag försöker.
8. Ikväll ska jag träffa en klok och stark tjej som jag vet kommer skaka om skallen på mig.
9. I morgon ska jag träffa en annan härlig tjej som jag känner varmt för.
10. Till helgen fyller sonen år och då får jag krama barnen trots att det är pappavecka.
11. Till helgen - på kalaset - kommer jag nog träffa hans nya för första gången sen den kvällen då de inledde sin relation.

För övrigt försöker jag andas. Ta det lugnt. Klappa på mig själv.

Nedbrytningstid

Hur gör man slut med någon när man egentligen vill vara tillsammans?

För att man hamnar i destruktiva banor. Triggar varandras dåliga sidor. Inte bygger tillit och förtroende.

När de flesta dagarna är underbara, man ser ett liv tillsammans, en framtid. Man planerar, köper bil, bokar resa, tänker sommar, bostad, barn.

När barnen älskar och funkar med.
När skratten fyller.

När kärleken är stark. När huden närheten doften känslorna intellektet utmaningarna betraktelserna samhörigheten... allt klickar i och bara funkar.

Men då orden viljan och handlingen inte spelar ihop.

När det svarta skapar smärta rädsla otillräcklighet osäkerhet ängslan ångest ilska och frustration. När murar och skam skapar avstånd. När ord blir hårda och skär.

När han faller flyr struntar i drar sig undan eller vädjar om uppmärksamhet går jag in i hans verklighet och väljer bort min. Jag tar på mig hans ångest. I stället för att välja mig själv satsar jag min energi på att läka honom. Tar ansvar för hans mående. Fast jag inte kan.

Jag ser att vi kan ha allt det vi vill ha. Vi behöver förändring för att nå dit. Han vill också. Men han tror inte på sig själv. Han rör sig inte ditåt. Han lägger inte en tillräcklig del av sin friska energi på att göra det han kan under de bra dagarna för att förebygga bort de dåliga. Han har alla verktyg. Men han gör inte det arbete som han måste ta ansvar för.

Jag klarar inte av att vara den jag bli i de här situationerna. Jag bryter ner mig själv. Jag anpassar mig och blir medberoende i hans problematik. Han agerar oförutsägbart och oberäknerligt. Jag vill inte vara rädd, känna mig bortvald, nedprioriterad, oattraktiv, kontrollerande och misstänksam. Jag vill vara trygg i våra känslor, kunna lita och inte känna misstro. Jag vill inte lägga all min energi och all fokus på honom. Jag vill inte varje dag gå omkring och undra över hans dagsform. Jag vill ta ansvar för min.

Samtidigt... Jag vill ju göra det här, jag vill ju att vi tar oss över hindren. Men jag ser inte att han gör det han behöver göra. Jag vill inte bara vara stöd i hans process. Jag vill vara tillsammans med en vuxen och ansvartagande man, som respekterar och värdesätter mig och oss.

Så vi kan lyfta varandra.