Nu är det två dygn sen han åkte. Två dygn utan kontakt. De längsta dygnen ever. Fy vad det gör ont.
Ändå vet jag att det är rätt. Vi var nog rätt överens om att sätta punkt.
Jag mådde för dåligt för ofta. På grund av att jag drabbades så hårt av hans sätt. Han avvisade mig. Han var deprimerad. Jag anpassade mig länge och tolererade hans frånvaro. Hoppades på förändring. Såg vår potential. Trodde vi kunde. Men han ville nog inte tillräckligt mycket. Det gjorde ont att se honom försvinna. Ge upp oss. Eller sig.
Jag älskar honom.
Och det som var bra var fantastiskt.
Jag saknar honom så.
Måtte han inte vilja komma tillbaka.
Jag skulle ha svårt att motstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar