Pratade på lördagen. Länge och klargörande. Fick utan drama höra och säga hur det känns. Fick förstå hur han resonerar och känna av hans motstånd. Det var jobbigt och bra.
Vi är överens om hur vi inte hamnade på ett bra ställe.
Jag är besviken på att han inte ville satsa. Jag ville satsa.
Men han är knepig. För han sänder ut så mixade signaler. Jag hör honom prata om sorg och saknad och älskar och så, och jag inbillar mig att han kanske egentligen vill... Jag fastnar lätt i tanken på att det kan bli vi igen.
Men han vill inte. Jag tror han tycker synd om sig själv och saknar att ha NÅGON där.
Skulle han på allvar kunna VISA mig att han ville skulle jag säkert låta det ske. Men han visar bara passivt lidande. Och det gör skitont. Jag vill krama och skrika åt honom att komma hit och sluta tramsa. Men det skulle ju inte ta oss till ett bättre ställe.
Gråter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar