Tyst!

Idag bestämde vi att vi inte ska höras.

Vi har haft kontakt nästan varje dag efter det första uppehållet. Och det håller mig fast vid honom.

Igår kväll messade han mig trams och tankar hela kvällen. Han var med mig hela kvällen. I fickan. I tanken.

Han vet att det är dumt och egoistiskt av honom. Men han kan inte släppa taget. Men jag vet egentligen inte vad han vill ha av mig.

Det som händer i mig och det jag sagt honom är:

"Jag trivs väldigt bra i att du hör av dig men 1. Jag tvingas nöja mig med mindre än jag vill ha 2. Jag blir påmind om det fina vi haft som jag inte längre har 3. Jag kan inte gå vidare 4. När det passar dig kommer du svika mig igen. Låter det önskvärt ur min synvinkel?"

Vi ska nu försöka att inte höras.
Hur ont gör inte det?

Idag har jag haft såna stressymtom att jag bara skakar. Och det enda jag vill känna nu är lugnet i hans famn, lukten av hans hud, hans puls, hans andetag. Att vila mig i.