Sliding doors

Ibland kan jag fundera över vad som hade hänt om jag hade "tvingat" mitt ex att stanna kvar och försöka en vända till. Hur hade verkligheten sett ut om vi/jag gjort ett annat val på vägen?

Vid ett tillfälle i höstas/vintras sa jag att jag egentligen borde kunna kräva av honom efter elva år att han inte bara skulle släppa och gå, för att han var tveksam eller sugen på nåt annat... Att jag borde kunnat övertyga honom att vi skulle kämpa tillsammans. Vi pratade om det. Han höll med mig. Att ja, det borde jag definitivt kunna "kräva".

Men det gjorde jag ju såklart inte.

För även om vi kanske skulle kunnat fortsätta ha en relation efter det så hade det nog varit förenat med mycket smärta. För hur kul hade det varit att stanna kvar i en relation med någon som stannar pga krav och inte av vilja, eller av kärlek? Som längtar efter, tänker på, funderar över nån annan. Jag skulle aldrig kunna släppa tanken på det. Det skulle alltid finnas där. Och hur skulle det gå med tilliten? Skulle jag nånsin kunnat slappna av och förvissa mig om att han inte satt uppe på nätterna och skickade längtansfulla mail till henne, "åkte på konferenser" med henne, eller om plinget han fick i telefonen var från henne?

Jag hade inte kunnat vara den som "tvingade" in honom i en relation han egentligen vill ur. I hopp om att han längre fram kanske skulle inse att han gjort rätt val i att stanna. Vi hade kanske kunnat kämpa på med en polerad yta mot omgivningen, med vår vardag, med semestrar, aktiviteter osv, men vi skulle nog hamna i en destruktiv loop, med misstänksamhet, bitterhet och sorg i hjärtat. Och undrat om det var såhär det verkligen var menat att vi skulle leva.

Jag vet inte... men jag tror inte det hade varit bra för oss om vi valt den vägen. Inte på det viset. Inte i den situationen, där och då. För, kanske jag ändå är en romantiker i vissa avseenden, men jag vill nog ändå bygga en relation på kärleken.

Och jag har skrivit det förut, att för mig är kärlek en färskvara.
Jag vill bli älskad, och vald, idag.