Fångvaktare får nån annan vara

En blogg jag ofta känner igen mig i, är den här. Idag kände jag att just de här raderna passade så bra in i mina funderingar.

"Åter igen retar jag mig…
Hur de ”fina” människorna anser att folk som skiljer sig för lätt…. Och går sen åratal i terapi, håller skenet upp och är så präktiga. Mår skit, stannar sin utveckling, hämmar barnen. Biter ihop, för man skall ju hålla ihop. Biter ihop tills den grad att man till slut är en urlakad skugga av sig själv.

Att skilja sig är INGET någon gör frivilligt påstår jag. Jag tror på skilsmässa, likt abort. Då emellanåt måste man få trycka på ångra knappen. Erkänna att man inte kommer vidare, och sluta straffa sig själv. Ge sig en chans till lycka i det liv man har. Och ja, jag tror även på livslång kärlek och att barn gör en förbannat komplett och är bland det klokaste en människa kan göra."

Ofta är det så när jag länkar till er andra, att det känns som ni utvecklat vidare en tanke jag grunnat på, och då kan jag ju bara länka istället, och därmed bespara mig just den tanken... ;-)

Fast jag tar gärna och drar tanken ett varv i mitt liv och färgar den med mina erfarenheter. Jag tror också på livslång (eller halvlång i alla fall) kärlek och det är jättetrist när man inser att den man trodde VAR just den man skulle spendera framtiden med inte delade samma världsbild. Jättefuckingtrist. Men från att känna så och sen ge upp allt för att man till varje pris måste få det att funka. Det köper jag inte. Självklart tycker jag att man måste kämpa, ge varandra en chans, se varandra ordentligt. Samtala och vidta åtgärder. Men om man ständigt hamnar i samma hjulspår, återkommer till samma lera/ilska/destruktiva mönster (vad det nu handlar om) så tycker jag att man måste våga. Släppa. Jag tror man måste tillåta sig själv och den man lever med att få känna lycka. Och oavsett om det handlar om mig eller den jag lever med - om han tror sig bli lyckligare i ett annat liv - så får vi acceptera det och släppa taget. Jag trodde inte jag skulle skriva det här så snart inpå det att jag själv blev lämnad alldeles för lättvindigt... och där är jag inte klar med min egen bearbetning av situationen. Där smärtar det fortfarande mycket. Men principen håller jag med om!

Relationen får inte kännas som ett fängelse.
Mating in captivity är ju även ett problem bland djuren...
Och fångvaktare är det sista jag skulle vilja vara i min relation.