Delårsrapport

Om jag skulle till att göra mig en halvårsrecension* av det separerade livet så måste jag säga:

Över förväntan!

På plussidan:
- sjukt mycket roligare aktiviteter
- mer fart och fläkt i livet
- mer dynamik (ups AND downs)
- känner att jag lever...
- träffar mycket mer folk
- skrattar mycket mer
- trivs asbra där jag bor
- det flyter på väldigt bra med barnen
- har en hygglig relation med exet
- har träffat nya skitbra människor
- haft bättre, och mer spännande sex än på ett tag (fast inte så ofta...)
- lär mig massor om mig själv
- gör massa saker som jag aldrig trodde jag skulle göra
- blir överrumplad, överraskad och utmanad
- får mycket mer bekräftelse för att jag är en kul/snygg/klok/intressant tjej
- ensamtid kan vara väldigt skönt
- flera som stöttar, kramar, peppar och läker mig
- lite mer fokuserad som mamma
- växer och klarar mer på egen hand än jag föreställde mig
- vågar mycket mer
- kan släppa lite på kontrollen
- tror jag till och med har blivit roligare att vara med
- barnen får många andra extraföräldrar som gör att de växer och blir tryggare
- barnen får mer egentid med både mamma och pappa

På minussidan:
- självklart inte optimalt för barnen, det är ju det största minuset
- måste vara aktiv för att ha sällskap i vardagen
- ensamtid kan vara väldigt ensamt
- mer dynamik (ups AND downs)
- vänner som försvinner (men kanske kommer tillbaks...)
- sämre ekonomi och mer beroende av jobbet
- inget regelbundet sex, gos, hud och närhet... (men hur bra var det med den saken på slutet?)
- senare nätter och lite mer slarv med jobbet...
- fortfarande djupa dalar i humöret
- triggar fortfarande på småsaker med exet och det runt omkring
- gör massa saker som jag aldrig trodde jag skulle göra
- ingen som självklart tar hand om barnen när man inte orkar eller måste göra annat
- ingen att bara ha vardagstråkigt mys med
- ingen självklar att spendera semestrar och annan ledig tid med

Skrev i november om mina farhågor och rädslor för ensamheten:

Ingen som kokar tevatten till mig på morgonen, påminner om att flingorna är slut, glömmer barnens vantar på dagis, tar varannan VAB-dag, ingen som pysslar och stökar omkring i lägenheten och ger den där känslan av närvaro, tillhörighet, ingen som berättar om sina tråkiga powerpointpresentationer på jobbet, ingen som man kan diskutera aktuella frågor med vid middagsbordet, eller se scrubs och whale wars tillsammans med i sängen på kvällen, med en kopp te och mörk choklad. Ingen som skickar mess under dagen och frågar om praktiska saker, ingen som säger att han saknar eller vill nåt, eller undrar när jag kommer hem.

... och jag inser nu att det mesta av det där klarar jag ju alldeles utmärkt utan honom. Vanorna har förändrats och jag har fyllt tiden med nya saker, ny kärlek, nya rutiner och vanor, andra som pysslar och stökar, som jag kan diskutera spännande saker med, dricka te (vin) och äta choklad med, skicka mess med under dagen, som säger att de saknar mig, eller VILL nåt, eller undrar när jag kommer (över). Powerpoint, glömda vantar och det andra kan jag klara mig fint utan. TV har jag nästan slutat med. Ja, det ska vara det där med frukost dårå... Kanske kan få hjälp med det nån gång framöver?? ;-)

Och pyssla om vid sjukdom... Köpa piggelin vid halsont och bädda ner.

* Sex månader sen "Jag gör slut" (på chatten för er som minns...). Fyra månader sen flytten.

(Tillägg för dem som eventuellt undrar: Saknar hon inte barnen? Självklart, men inte så det är så plågsamt. Vi bor så nära, och ses ibland i alla fall. Och har så korta perioder ifrån varandra. Men klart jag är bedrövad över att halva mina barns uppväxt kommer spenderas utan mig.)