Om han läste... (nope, det gör han inte)

Bara en sån sak att jag skriver såhär mycket om honom.
Skulle. Skrämma. Bort. Honom. För. Alltid.

Men ni vet hur det är. Nu har jag fått ur tankarna ur huvudet. = Lättare och klarare i skallen!

On directing

Tittar i hans ögon och ser en kille som är rädd att inte bli älskad som han är.
Som ler när han egentligen är arg och frustrerad.
Som samtidigt är rädd för att säga nånting som skrämmer bort mig. För han vet inte.

Hör att han mest tänker på sig själv. Hur han uppfattas. Att det tar upp större delen av hans energi.
Att han inte tror att någon skulle tycka om det som finns bakom hans välregisserade yta. Den glada, roliga, fyndiga, snälla, söta killen som alla gillar.
Han tvivlar på att han gillar honom själv.
Vad han tycker om andra? Är det nån som bryr sig om det? Han har inte ens tänkt efter.
Tänker han på mig? Nej, han tänker på sig.
Men lägger armen om mig. Klappar mig. Pussar mig. Ler.

Han orkar inget mer än att åka hem efter jobbet och krascha. Energin är då slut.
Och livet känns meningslöst. Säger han. Men att släppa in någon annan verkar inte vara medicinen. Eller att göra nåt. Att tillåta spontana infall. Att tacka ja trots oro. Trots att man inte vet. Vad det kan leda till.
Andra ska hålla sig borta. Inte komma för nära. Inte ställa krav på honom. För då flyr han. Eller mår dåligt.
Men han var glad att jag kom. Vill inte uppmuntra det. Ler. Men sa att det ändå var bra.

Jag vill säga till honom:
Du försöker regissera livet, och alla dess deltagare, och hur folk ska bete sig mot dig... klart det blir jobbigt för dig med allt du ska ha kontroll över. Klart det blir tråkigt också när du plockar bort det oväntade. Klart det blir jobbigt att hålla charaden levande 24/7, att du blir trött och inte orkar mer, klart livet känns meningslöst mellan varven. Och att du tror att folk inte ska gilla det där bakom... Du måste ju låta livet drabba dig, kliva in och stöka till, låta saker bara vara, hända, släppa rodret lite. Inse att det inte är en ensamsport, utan att andra människor också vill saker och tillåta att det kan ha en inverkan på dig - som du på förhand inte kan räkna ut. Du kommer få så oändligt jobbigt, tråkigt och ensamt om du inte inser att du behöver låta andra människor påverka dig och din tillvaro.


MEN.
Jag vill inte vara din terapeut.
Jag vill inte hamna i Nu ska vi få dig att må bra-projektet med mig som projektledare.
Jag vill att du tycker om mig för den jag är. Som jag är. Bara så.
Jag tycker om dig för den du är. Trots. Alla. Dina. Sidor.

Ett brev till dig

Jag är väldigt förtjust i dig, på så många sätt.
Tror och tänker att det finns sjukt mycket bra med dig. Är väldigt attraherad av dig. Tycker du är rolig, snäll, fin. En sjukt bra kille!

Vill hänga med dig. Göra saker. Vill sitta tyst med dig i soffan och dricka te en tisdagskväll. Laga mat, promenera, sjunga, lyssna på musik, knulla, skratta, gå ut, ha djupa, livliga och engagerande samtal. Tramsa. Brottas och slåss. Hitta på. Resa. Kan tänka mig dig i mitt liv. Allvarligt.

Jag tror att det finns massvis med bra i oss. Jag har massa tankar om dig och det du är i. Känner igen och vill säga.

Du säger att jag är så fokuserad. Och jag tänker väldigt mycket. Jag går igenom massa processer och du finns med i en del av dem. I mina tankar. Känslor. Men här finns också en väldig massa tvivel.

Borde jag lyssna på dig när du höjer ett varningens finger om dig själv?
Borde jag lyssna på dig när du säger att jag inte ska komma i stället för att bara åka dit?
Borde jag höra din tveksamhet lika högt som de orden jag vill höra?
Borde jag vara betänksam över hur jag befarar hamna i nåt slags Nu ska vi få Dig att må bra-projekt?
Borde jag verkligen hamna i nån jävla övertalningsmanöver här?
Borde jag inte bara se att den här killen helt enkelt inte är så intresserad av mig?
Borde jag inte fatta att du helt enkelt inte tänker hjälpa mig att styra det här skeppet framåt?

Å jag vet att jag riskerar hamna i att ta vad jag får.
Att jag sitter hela min barnfria vecka och hoppas på att du ska ta kontakt.
Att jag slutligen kontaktar dig. Får ett nej eller tveksamt ja till nåt.
Att jag blir glad när du går med på att träffa mig, trots att du inte visar nån entusiasm.
Att jag blir glad att få lite av din tid och din uppmärksamhet. Att leva i flera dagar på att du spontant tog min hand eller la dig i mitt knä. Även fast du ville bli av med mig sen.

Nej, fan... jag har varit här förut.

När jag reste mig och gick från dig så plötsligt var det i ett ögonblick av självrespekt, eller insikt: Han vill att jag ska gå. Han varnar mig. Han ligger naken mot min hud men vill inte mer. Vad har jag alls här att göra??  

Dröm

Och så drömde jag om exet inatt.
Han skulle lämna henne.

Men gjorde det tydligt att han inte ville vara tillsammans med mig igen. (i drömmen behövde han visst förtydliga detta. i verkligheten not so much)

Hur kändes det?
Faktiskt skapade det mer oro.
För nu vet jag ju hur det ser ut. Och det andra kan ju vara turbulent. Jag menar, se på mig! ;-)

!!

Kärkänslor utan möjlighet att kanalisera. #detvärsta

Ett nytt drag

Han var deppig igen.
Bara hemma.
Livet meningslöst.
Lite sugen på att ses... men sen stängde han dörren och sa En annan gång.

Och min roll var visst att säga okej och nöja mig med det svaret. Och alla andra dagar hade jag nog gjort det.

Men inte denna gång.

Satte mig i en taxi och åkte dit. Väl medveten om att jag kanske inte skulle bli insläppt. Han hade varit tydlig med att jag inte fick komma över. Räknade med att sitta på t-banan en halvtimme senare. Avvisad. Men kände att det var läge. Att försöka slå ner lite av hans mur och ta mig in för att se vad som händer där innanför.

Så jag gjordet.

Och han öppnade. Log och kramade mig. Men sa att han var arg, upprörd och irriterad som fan på att jag kom. Ville att jag skulle gå. Men jag sa att jag skulle stanna en stund. Ofredande sa han. Sa att han skulle ringa polisen. Men log. Så jag stannade.

Det var en märklig kväll. Vi började med att jag satt ihopkurad i hans soffa medan han gjorde det han skulle göra som ensam, dvs äta pizza och se på History Channel. Men vi gjorde det tillsammans. Och pratade om evolutionen. Han la sig i mitt knä. Och det kändes som att han slappnade av. Och tyckte om att jag var där.

En stund senare ville han sjunga och spela gitarr. Och det gjorde vi tillsammans en stund. Utlämnande tycker jag. Väldigt privat. Och fint. Jag blir alldeles varm när nån gör så för mig. Med mig. Och att SJÄLV sjunga för/med någon sådär är otroligt naket.

Sen blev det mycket samtal, diskussioner, närhet, ärlighet, bråkighet, nakenhet, förståelse, fördjupning, svårt, mjukt, lätt, jobbigt, tungt. Men vid två åkte jag hem. Han ville inte att jag skulle sova kvar.

Han tycker jag är bråkig. Ohanterlig. Oförutsägbar. Intressant. Utmanande. Spännande.

Jag gör saker ingen annan har gjort. Jag ser saker han inte vill visa. Jag förstår saker om honom som kanske inte alla förstår.

Han var glad att jag kom. Han tycker väldigt mycket om mig. Men därutöver har jag ingen aning. Antagligen inte han heller.

I laugh in your general direction!

Ha ha!
Den vilan blev inte långvarig!

* uppe å snurrar igen *

(å det var han som tog kontakt!)

Vilar

Har nu övergått i lugnarnermigfasen.
Vilket borde betyda att jag snart kommer ta kontakt och dra igång hjulet ett varv till.
Eller?

Inte min bästa gren

Jag är inge vidare bra i grenen "Förälskad". Det är som så korkat att jag liksom vill träffa den jag är förälskad i. Visst är det helt galet?

Jag verkar hamna i en loop som inte går att stänga av. Där jag inte förmår att sluta tänka på föremålet för min förälskelse.

Fast när vi är tillsammans så känns det bara skönt och bra. Och lite nervöst... pirrigt i magen... blygt...

Men sen, när vi sagt hej och gått åt olika håll, så...
verkar det som att jag tappar konceptet.

Loopen jag beskriver här är inget nytt. Jag har känt av den i flera relationer. Och det är ett mönster som jag försöker göra nåt åt. Ja, inte bara "försöker". Utan faktiskt FÖRSÖKER. Går i terapi igen, och där förekommer det som ett huvudfokus. Det och ett par saker som förmodligen ligger bakom mina relationsissues.

Work in progress...

Ps. Kafka lär ha sagt att "alla mänskliga misstag begås av otålighet". Det ligger nånting i det.

Jamenjavetju

Fick ett tips på en tarotsajt på webben. Kul tidsfördriv. Nej jag "TROR" inte på det. Men anyhoo...

På frågan "Vad ska jag göra nu??" (alltså i livet/min situation) fick jag följande svar:

Ditt utgångsläge:
Lyckohjulet (10): Detta kort visar karmiska hjulet- vårt karma och saker som är utanför din påverkan. När jag får upp detta kort behöver ytterligare val göras eller fler yttre händelser inträffa innan man kan se tydligt vad svaret på frågan blir. Men detta kort kan också betyda att nu kommer chansen (YEEEY!), saker dyker upp på din väg, lyckan ler och du har tur, speciellt om du drar kortet i en personlig meditation. En vändpunkt och förändring.

Möjligheter och risker:
Solen (19): Här är du i din fulla kraft, kortet visar glädje och intensiv livskraft. Får du upp kortet i meditation är det en uppmaning att våga lysa och bejaka din inre kraft. Det står för ljus, värme och styrka. Nu kan du vara dig själv och att allt faller ut till det bästa. Kortet är nästan alltid ett bra kort.

Det som kommer:
Rättvisan (11): Detta kort betyder ett val eller beslut du måste ta. Kanske står du inför ett beslut och det visar en situation där du behöver väga för- och nackdelar. Det kan t.ex vara ett beslut som gäller en stor förändring i ens liv, att man vågar fatta ett beslut som känns tungt: Men det kan också stå för lösningar med myndigheter när man hittat jämvikten. Kortet kan tyda på en skilsmässa eller andra juridiska beslut.

Ja... Jo...
Det var ju just DET beslutet jag tänkte att jag skulle kunna få lite tips om. Men nä nä.
(eller okej, man kan ju tolka lite hur man vill, såklart. Och vill man så kan man ju se att rådet är att fatta det tunga beslutet).

Alltså

Jag vill bara förtydliga.

Det är inte nånting som har hänt eller som han har sagt eller gjort, specifikt, just nu som får mig att reagera såhär. Det är bara den naturliga cykeln i mig själv som gör mig såhär.

Det brukar vara såhär:
latensfas -> möte eller annan kontakt -> brusar av kärlek, värme, cool och tillitsfull -> /tystnad/ -> ännu mer kärlek, vill vill vill, saknar, längtar, galen -> /tystnad/ ->rastlös, nervös och osäker -> frustrerad -> söker lösning på problemet -> inser att det enda JAG kan göra är att fly -> /tystnad/ -> mantrar och inser, hittar på strategier för att ta mig bort från det som gör ont -> /tystnad/ -> gör nåt/ev. gråter/skriver frustrerat på bloggen/FB*-> desperatsocialiserar/hetsbloggar -> lugnar ner mig -> /tystnad/ -> i nån slags balans, känner att jag klarar det -> samtal/möte -> brusar... osv

Nån som känner igen??

* = NU

Sic!

http://www.facebook.com/group.php?gid=197751193746&v=wall

Ett kärleksbrev. Till mig!

Det finns nån i mitt liv som inte blir rädd, som VILL träffa mig, som svarar på mina kontaktförsök och som jag alltid vågar vara mig själv med. Och denna morgon vaknade jag upp till helt fantastiska ord från henne. Jag blev så varm och rörd och glad och tårarna rann när jag satt där på tunnelbanan och läste. Jag måste publicera lite. Och länka.

"Mitt liv skulle vara oändligt tomt om du försvann. Du är så viktig för mig att bara tanken på att finnas i det här utan dig gör mig knäsvag. Det enda jag kan tänka mig att förlora lite av dig till är för att du ska få något du väldigt gärna vill ha. Du är mycket av min trygghet, någon som alltid finns där och som ditt eget vis tar dig an min problematik. Och ditt eget vis fungerar. Jag vill alltid vara med dig. Jag skäms inte inför dig. Känner mig besvärlig ibland, men inte så mycket att jag tror att du ska lämna mig. Det finns utrymme för mig hos dig, att vara jag och att vara sann. Och utrymme att testa mina tankar. Du tycker att jag tänker eller gör fel då och då. Tack och lov får jag veta det och tack och lov hindrar du mig ibland från att begå misstag. Det får du. Du om någon får det, för när jag begår misstag är det ju till jag kommer.

Jag är så glad för dig."

Tack JU! Jag älskar dig också!! Kan inte tänka mig ett liv utan dig!

Påminnelse till ett svagt ögonblick

Han vill inte!
Han kan inte!
Han vågar inte!
Han tänker inte!
Han kommer inte!

Det blir inte!
/REPEAT/

Mantra detta gång på gång och KOM FAN IHÅG DET!!

Det finns inget som tyder på att han vill mig. Att han värnar oss. Att jag skulle vara den.

Det kommer bara bli jag som slår skallen i väggen igen och igen. DUMT DUMT DUMT!

Jag måste skita i det här!

Jag måste KLARA AV att kräva följande av någon jag ska lägga min energi på:

1. att han ska våga träffa mig. åtminstone ibland.
2. att man får någon form av svar på sina kontaktförsök.
3. att jag ska kunna vara mig själv. inte vara rädd för att vara för mycket eller fel.


Jag gråter just nu för en jävligt liten och förmodligen helt obetydlig grej som gör att jag inser att det här är för jävla jobbigt!

Jag kan stå ut med mycket, och kämpa och stångas och slåss mot en hel del. Men inte ensam. Det blir liksom ingenting då.

Disclaimer: Den här insikten kommer antagligen raderas ut om jag får minsta lilla bekräftelse från honom. För så svag är jag. För honom.

Ja, som livet i stort...

http://www.dn.se/insidan/klattringen-far-robin-att-vaxa-som-manniska-1.1157708

Om klättringen som en utmaning som får en att utvecklas och kliva ur sin bekvämlighetszon.

Jag ska klättra i höst.

Ur Dagens Nyheter:

Det vi egentligen ville säga, enligt Robin, var: ”Ställ inte så höga krav på mig i dag för jag vill inte ’misslyckas’”. – Att skylla på något ger en trygghet. Det är inte mig det är fel på, det är min längd eller min höjdrädsla. Varje undanflykt riskerar att begränsa oss inte bara i klättringen, utan i livet som stort.

– Mitt motto är att du utvecklas som mest när du hela tiden är på gränsen till vad du klarar. Det är då som du gör framsteg. Det handlar om att ta ett steg ut ur sin komfortzon eller bekvämlighetsfälla. 

---

– En brant svart klippa kan kännas läskig, nästan skräckinjagande. Den signalerar: Klättra inte här! Just därför vill Robin försöka, för att en svart klippa är en utmaning och ett nytt steg ut ur komfortzonen. 

– Jag kanske inte precis njuter när jag gör det. Men samtidigt vet jag att när jag tagit mig runt det där hörnet, hittar jag en del saker hos mig själv som jag inte hittat förut.

---

Han hade ett stort kontrollbehov, litade inte på människor runtomkring och valde ofta att göra arbeten i skolan på egen hand i stället för i grupp. I dag är han 29 år, och under de 17 år han hållit på har han hunnit en bra bit på vägen, även om han fortfarande måste anstränga sig för att lita på att andra människor han ska klättra med verkligen har fäst säkringarna som de ska.

– Jag ser det som en personlig utmaning att lita på den som säkrar, den personen har ju absolut kontroll över mitt liv.

– Att lita på eller inte lita på, det är en kamp som hela tiden pågår inom mig. Jag vet ju att jag måste knuffa mig ur den här komfortzonen.